I blickfånget

Historiens skuggor i Amerika 

Oskar Örn fortsätter att berätta för våra läsare om vad han hört och sett under sin senaste resa i USA: Han har deltagit i konferensen LibCon 2026 – formellt ”Liberalism for the 21st Century”, arrangerad av Institute for the Study of Modern Authoritarianism.  

Den 20 februari 1861 – i ett extremt spänt politiskt läge där krisen var ett faktum men det amerikanska inbördeskriget ännu inte formellt hade brutit ut (vilket skedde först i april samma år) – gick Abraham Lincoln på operan i New York. Där spelades Giuseppe Verdis populära opera Un Ballo in Maschera (Maskeradbalen).  

Ursprungligen handlade operan om det verkliga lönnmordet på Sveriges kung Gustav III vid maskeradbalen 1792. Men i Italiens dåvarande politiska klimat – där ett kungamord på scenen var strängt förbjudet, inte minst efter att italienska nationalister 1858 utfört ett attentat mot kejsar Napoleon III 1858 – tvingades Verdi göra drastiska förändringar. För att få tillstånd att sätta upp verket flyttades handlingen från Europa till kolonialtidens Amerika, och den mördade monarken förvandlades till ”guvernören av Boston”. 

Lincoln, som var trött efter resan och orolig för att hans närvaro skulle stjäla uppmärksamhet från själva föreställningen, lämnade operahuset redan under den andra pausen och återvände till sitt hotell. Han hann därmed aldrig se det avgörande mordet i upplösningen.  

Det amerikanska inbördeskriget hade alltså ännu inte brutit ut, men läget var mycket spänt. Lincolns seger i presidentvalet hade spätt på motsättningarna, då sydstaterna reagerade på hans uppfattning att om nya delstater västerut skulle ingå i unionen skulle det i dessa delstater inte tillåtas slaveri. Det innebar att sydstaterna längre fram riskerade att hamna i kraftig minoritet i kongressen, och att slaveriet till slut skulle tvingas upphöra helt. Till slut tog sydstaterna upp vapnen, och inbördeskriget var ett faktum.  

Lincoln skulle själv så småningom mördas – han sköts på Ford’s Theatre i Washington D.C. den 14 april 1865 och avled av sina skador morgonen därpå. Det skedde efter kriget: den sydstatliga huvudstyrkan under general Robert E. Lee hade kapitulerat vid Appomattox bara fem dagar tidigare, den 9 april. Många pratar om att den amerikanska demokratin i dag, sommaren 2026, också befinner sig i ett mycket utsatt läge, även om tanken på inbördeskrig ännu ligger långt borta. 

Liberalism for the 21st Century 

Dessa historiska paralleller far genom mitt huvud på Watergate Hotel i Washington D.C., dit jag rest för konferensen LibCon 2026 – formellt ”Liberalism for the 21st Century”, arrangerad av Institute for the Study of Modern Authoritarianism.  

Konferensen samlar ett brett sällskap: Jacob T. Levy, Jan-Werner Müller, Francis Fukuyama och Danielle Allen bland akademikerna, Anne Applebaum, Ezra Klein, David French och Bill Kristol bland kommentatorerna. Frågan i botten är lika enkel som svår: finns det en trovärdig plan för att bygga upp den amerikanska liberala demokratin igen? Statsvetaren Daniel Drezner, som rapporterar från konferensen, landar efteråt i att LibCon var betydligt bättre på att diagnostisera problemen än att formulera lösningarna. Det omdömet känns träffande redan under själva samtalen. 

Mycket av energin i panelerna går nämligen åt till att förstå fienden snarare än att formulera det egna alternativet. Talare efter talare återkommer ändå till hur framgångsrika oppositionsledare mot auktoritära regimer – från Péter Magyar i Ungern, som i april 2026 till slut besegrade Viktor Orbán efter dennes sexton år vid makten, till den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, som dog i ett straffläger 2024 – har lyckats bygga känslomässigt bärande berättelser.  

Vad som saknas är en motsvarande liberal berättelse i USA. Ett annat återkommande tema är uppmärksamhetsekonomins snedvridande kraft: sociala medier belönar vrede och ilska, inte förnuftiga argument. Hur istället förnuftiga argument ska kopplas till en medryckande berättelse på sociala medier kretsar mycket av diskussionen kring.  

Vid middagen dag två sitter jag bredvid The Economists Robert Guest, som frågar mig om det politiska våldet i Sverige. Både USA och Sverige är två länder med historiskt ovanligt mycket ledarvåld för två så pass stabila demokratier.  Gustav den tredje och Abraham Lincoln ligger längre bak i tiden. Attentaten mot Trump är exempel i nutid. 

En bordsgranne till vänster om mig, amerikan, inflikar. Det oroande, säger denne, är inte bara det politiska våldet i USA, utan att gränsen för vad som uppfattas som legitimt våld tycks förskjutas. Luigi Mangione, som åtalas för att ha skjutit ihjäl UnitedHealthcares vd Brian Thompson i New York, har av delar av vänstern framställts som en symbol för kampen mot vad de ser som ett korrupt sjukvårdssystem. 

Samtidigt växer en farlig tit-for-tat-logik fram. Högern säger: se vad vänstern gör – attentaten mot Trump, Kirk och det politiska våldet. Vänstern svarar: se vad Trump gör med demokratin. När båda sidor börjar uppfatta den andra som ett existentiellt hot uppstår tanken på preemptive self-defense: att man måste agera först för att förhindra att motståndaren förstör ens samhälle. Då riskerar den ena sidans våld att bli den andra sidans bevis för att våld är nödvändigt. 

På kvällen, under dag två på konferensen, håller Trump ett uppmärksammat tal där han hävdar att valet 2020 präglades av valfusk och att Kina grep in för att säkra en seger för Trumps motståndare, demokraten Joe Biden. Talet tycks syfta till att förebåda en möjlighet för Trump att efter höstens mellanårsval hävda att valet manipulerats till Demokraternas fördel. 

Bill Kristol – under lång tid en av det republikanska etablissemangets mest inflytelserika röster, men har sedan 2016 profilerat sig som en av de mest profilerade ”Never Trump”-konservativa rösterna – håller ett anförande som går ut på att Trump visserligen är kraftigt försvagad av sina låga opinionssiffror, men att hotet mot demokratin ändå är på riktigt.  

När jag möter honom i korridoren frågar jag hur det konkret tar sig uttryck. Kristol hänvisar bland annat till att högt uppsatta generaler sparkas, vilket är ett sätt för Trump att stärka greppet om militären. ”Trump wants to break the democratic states (det vill säga delstater som leds av guvernörer för Demokraterna, min anmärkning),” säger Kristol, ”and he has the executive power at his disposal.” Och han fortsätter: ”Even though the speech tonight was a bust, the threat is real.” Han oroas också över administrationens ingrepp i ekonomin. Han tror dock inte att Trump är den typen av auktoritär ledare som skulle kunna bli en ny Putin; han menar att Trump helt enkelt är för gammal för det. 

När dagens seminarier är över och åhörarna splittras för att gå in i olika rum för podcastinspelningar på olika teman, besöker jag mitt hotellrum. I hissen ner åker jag tillsammans med Linda Chavez, som ledde Reagans Office of Public Liaison på 1980-talet och var registrerad republikan i över tre decennier. Hennes egen brytpunkt var dock inte primärt Trump i sig, utan partiets fortsatta vägran att erkänna valresultatet in i januari 2021 – och framför allt att senator Josh Hawley anslöt sig till försöket att stoppa Kongressens bekräftelse av valresultatet den 6 januari. Chavez lämnade partiet och blev partipolitiskt obunden strax därefter. 

Vi stöter ihop med Roger Stone, en av Trumps (numera inofficiella) rådgivare, på väg ut från hissen. Chavez stannar och småpratar en stund med Stone medan jag väntar in henne. ”Vad gör Stone här? Tror du att han hjälpt presidenten ikväll?” frågar jag. ”Samtidigt har han ju en känd fascination för Richard Nixon – han kanske har bestämt sig för att bo i skandalsviten.” ”Mycket möjligt”, svarar Chavez. ”Han kan till och med ha en lägenhet här.” 

Demokraternas vänsterbekymmer 

Även om många av samtalen på konferensen handlar om att bemöta hotet mot demokratin från Trump och hans administration, är många – särskilt demokrater – också oroade över den vänsterradikala falang som allt mer tar över Demokraterna. Man menar generellt att New York-borgmästaren, den till DSA (Democratic Socialists of America) tillhörande Zohran Mamdani, har tonat ner några av de mer extrema delarna av sitt politiska program. Men samtidigt har både Mamdani och socialisten Bernie Sanders lyft fram och gått i god för en rad kandidater som står mycket långt till vänster. Flera av dessa har dessutom visat prov på dåligt omdöme i utrikesfrågor – mest slående och stötande är den antisemitism man gett uttryck för.  

Flera panelister är för övrigt noga med att auktoritära tendenser finns på båda flyglarna – Venezuela nämns lika ofta som Ungern – och uppmanar liberaler att sluta definiera sig som en vag mittenposition mellan ytterligheterna och i stället stå för tydligare egna principer: äganderätt, yttrandefrihet, att ingen står över lagen. 

Frågan flera historiskt kunniga strateger nu ställer sig är om Demokraterna inom kort kan tvingas plocka fram en modern ”Huey Long”. När Franklin D. Roosevelt utmanades av den kompromisslöse Louisiana-populisten Long på 1930-talet tvingades det demokratiska etablissemanget att anpassa sig och införliva radikalare ekonomiska idéer för att inte förlora arbetares och missnöjda väljares förtroende. Om partiet misslyckas med att hejda de mest extrema strömningarna i den nuvarande vänstervågen finns risken att man i stället tvingas vaska fram en ny färgstark vänsterpopulist – en figur som kan kanalisera ilska och samla massorna, men med risken att ytterligare urholka partiets grundläggande mittenorientering. 

Faktiskt går det att hävda att så redan skedde under Bidenåren i Vita Huset. För att stävja Sanders-falangen (Sanders var nära på att vinna mot Hillary Clinton i Demokraternas primärval 2016) fördes Bidens politik allt längre vänsterut. Många pekar på hur denna expansiva ekonomiska politik bidrog till ökad inflation, vilket i sig försvårade för Bidens och efterträdaren Harris chanser mot Donald Trump i presidentvalet 2024. 

Många deltagare på konferensen tillhör mittenorienterade tankesmedjor med sympatier primärt hos Demokraterna, och några av dem uttrycker sig träffande om läget för partiet: marknadsvänliga personer som de själva tenderar att se upp till Mamdani för hans vinnande personlighet och framgångsrika marknadsföring. Samtidigt ser Mamdani-folket partiets etablissemang och mittenfåra som själva problemet. I den vändning partiet nu tar, med en rad framgångar för DSA-kandidater, framstår Mamdani paradoxalt nog som den nya mitten och anklagas av yttervänstern för att inte gå långt nog. 

Republikanerna, MAGA och arvet efter Trump 

En genomgående känsla är att konferensen inte riktigt lyckas ringa in hur ett motstånd egentligen skulle kunna se ut. Seminarierna växlar mellan allmänna beskrivningar av vad Trumpadministrationen ägnar sig åt och förslag på kommunikationsstrategier för att nå människor som lockas av liberalismen – här definierat brett, från republikanska libertarianer som lämnat partiet till liberaler inom Demokraterna.  

Donald Trump är en formativ gestalt. Han har sannolikt redan nu påverkat USA ännu mer än de presidenter som liksom han fått två mandatperioder. Han har en stor personlighet och han har ett program. Men han börjar få stora problem, framför allt för att Irankriget drar ut på tiden och bidrar till ökande priser. Frågan är också om hans politiska program kommer att överleva honom som person. 

Jag ställer mig frågan när jag en vecka senare besöker unga republikaner i New York. Evenemanget består mestadels av Substack-författare som rör sig i MAGA-kretsen, och deras försvar av Trumps tullar är att de är nödvändiga för att skydda arbetare i landet mot internationell konkurrens. 

Den tillställning jag besöker är en release för ett nytt avsnitt av tidningen Frontier (utgiven av Glenn Becks Blaze Media) – i sig ett försök att bygga just en appellerande berättelse kring Trumps politik. Tidningens namn och omslagsbilder över ökenlandskap signalerar hur ”The New Right” vill omdefiniera Amerikas själva självbild: om 1800-talet innebar den geografiska erövringen av kontinenten, är dagens frontier (gränsland) den ekonomiska återerövringen av den egna produktionsbasen. Tullarna görs därmed inte bara till ekonomisk strategi utan till ett projekt som skall återupprätta nationens karaktär genom att göra amerikaner till byggare och tillverkare igen, snarare än konsumenter av andras varor.

Men jag invänder: om inte USA kan tävla med Kina, hur ska Ohio kunna tävla med andra delstater i Amerika? Även om man stänger ute Vietnam eller Kina konkurrerar Ohio fortfarande mot Texas, om lägre bolagsskatt, billigare mark och subventioner för att locka fabriker. Nationell protektionism löser alltså inte grundproblemet för en enskild arbetare utan flyttar bara konkurrensen från internationell till interstatlig nivå, och den konkurrensen kan vara nog så hård eftersom delstaterna inte får sätta upp handelshinder mot varandra. 

Det slår mig att MAGA-rörelsens ideologiska inkonsekvens kan bero på att mycket har lagts till rätta i efterhand. Donald Trump kom oväntat till makten 2016 och gjorde en rad utspel åt olika håll. Det som däremot varit relativt konsekvent är hans stöd för tullar och hans hårdföra invandringspolitik. Tankesmedjor, intellektuella och politiker som vill verka inom denna politiska miljö har därför haft ett intresse av att formulera en sammanhängande ideologi kring dessa ståndpunkter. Resultatet blir en post hoc-ideologi: först kommer de konkreta politiska förslagen, sedan den ideologiska motiveringen och estetiseringen omkring det hela.

Epilog  

I början av augusti vinner Abdul El-Sayed demokraternas senatsprimärval i Michigan – en seger som sänder chockvågor genom partiet. Yttervänsterns framgångar visar på begränsningarna med teorin om ”the big tent”, det stora tältet som Demokraternas alla falanger skulle kunna samlas inom i sitt motstånd mot Trump. Nu åberopas ”the big tent” av Demokraternas minoritetsledare Chuck Schumer, som gratulerar El-Sayed till segern. En av El-Sayeds inflytelserika anhängare är maoisten Hasan Piker. Frågan väcks igen om huruvida Demokraterna rör sig så långt åt vänster att partiets chanser att vinna avgörande val försämras.

Senare under min resa besöker jag Stonewall Jacksons grav i Lexington, Virginia — generalen som fick sitt smeknamn för att han stod som en stenmur mot unionsstyrkorna vid Bull Run 1861. Vid graven möter jag en man i sextioårsåldern som berättar att en skara män samlades här vid tiden för upploppen på Kapitolium den 6 januari 2021, med löften om att föra sydstaternas kamp vidare. ”Times come back,” säger han. ”Maybe they never leave.” Det för osökt tankarna till Faulkners rader om den amerikanska södern: ”The past is never dead. It’s not even past.”

Det blir i sig en tänkvärd påminnelse för oss i dag – inte minst för en av LibCon-konferensens deltagare, Francis Fukuyama, vars tes om ”historiens slut” ställs på sin spets när historiens gamla skuggor vägrar att lämna scenen. 

/ Oskar Örn, statsvetare, författare till boken ”Slutet på Trump – Slutet på MAGA?”

Nästa nummer kommer ut i slutet av augusti: ”Inför valet”.

NYTT! HÄR KAN DU TECKNA PRENUMERATION : https://natverkstan.premium.se/tidskrift/frisinnad-tidskrift

Välkommen till Frisinnad Tidskrift! En plats för fördjupning av etiska diskussioner och en plats för reflektion över vardagen. Frisinnet är ett begrepp som kan tolkas som att leva efter eget huvud, fri från statens styrning, med eget ansvar för sina medmänniskor och sitt närsamhälle.

Du vet väl att du som prenumerant även kan läsa Frisinnad Tidskrift digitalt? På datorn eller i telefonen. Du kan även lyssna på artiklarna. Gör så här:

Gör så här:

1. Gå till Frisinnad Tidskrifts hemsida: https://www.frisinnadtidskrift.se/ Högst upp i menyn, klickar du på Senaste utgåvan.
2. Klicka på länken “Skapa konto”. Där fyller du i din e-postadress och ditt önskade lösenord och klicka på den blå knappen “Skapa konto”.  (Lösenordet går sedan att ändra under “Visa profil” – “Byt lösenord” i inloggat läge när ditt konto väl är aktiverat).
3. En grön text som berättar att ett aktiveringsmejl skickats dyker upp under knappen för att skapa konto.
4. Gå till din e-post och kolla inkorgen. Om du inte hittar brevet i inkorgen så kan det ha filtrerats bort och hamnat i brevlådan för Skräppost.
5. Klicka på den blå knappen “Bekräfta konto” i mejlet.
6. Välj “Koppla konto till prenumeration”.  I rutan under “Lägg till prenumeration” fyller du i ditt prenumerationsnummer, som står tryckt på din tidning.
7. Tryck på knappen “Registrera”. Nu är du klar och kan läsa tidningen i din smartphone, på din surfplatta eller i din dator. Du har möjlighet att läsa den som en vanlig tidning, eller så kan du klicka på artiklarna för att läsa dem i större text eller på annan bakgrund. Du har även möjlighet att få din tidning uppläst. Klicka dig gärna fram i verktygen och prova möjligheterna. God läsning!
8. Mobilappen heter Frisinnad Tidskrift  och den hittar du i App store eller Google play.

Om du är inne i mobilappen och förbi appens olika introduktionssteg så klickar du på den utgåva utav tidningen som du vill läsa, eller på inställningar följt utav “Logga in”, båda dessa vägar kommer att ta dig till inloggningsrutan.