I blickfånget

Statsvetaren och USA-kännaren Oskar Örn reflekterar över samsynen gällande amerikansk utrikespolitik. En samsyn oavsett partifärg, som ter sig överraskande:

När jag i början av april i ett seminarierum på Harvard Kennedy School lyssnar till den tidigare Kinaambassadören Nicholas Burns slås jag av hur mycket av den amerikanska utrikespolitiken som trots allt präglas av kontinuitet. Bilden av ett dramatiskt brott mellan administrationer – särskilt mellan Donald Trump och Joe Biden – visar sig vara mer nyanserad. Burns beskriver snarare en utveckling där centrala strategiska linjer ligger fast, även när retoriken skiftar.

Det gäller inte minst relationen till Kina. Trumpadministrationens tullar, exportkontroller och mer konfrontativa hållning utgjorde ett tydligt brott med tidigare decennier av Kinapolitik. Men det anmärkningsvärda är att Biden i stor utsträckning valde att behålla och till och med förstärka denna nya kurs. Detta säger något viktigt: det finns i dag en bred amerikansk konsensus kring stormaktsrivaliteten med Kina.

Samtidigt befinner vi oss, som Burns uttrycker det, i en “värld av oordning”. De institutioner som en gång bar upp den liberala världsordningen har försvagats. FN:s säkerhetsråd är låst, stormakterna agerar mer ensidigt, och språket i politiken har blivit råare, ibland med drag av 1800-talets imperialism. Idéer om att “ta” territorier som Grönland och Kuba eller dominera strategiska regioner återkommer i den politiska retoriken. Och Trumps brutalisering av språket är definitivt ett brott med den amerikanska politiska traditionen.

När jag befann mig i Boston och New York under och efter presidentvalet 2016 präglades städerna av massprotester. Gatorna fylldes av människor som reagerade starkt på Donald Trumps valseger. Åtta år senare, under valet 2024, var det märkligt tyst. Samma platser, samma politiska dramatik – men inga demonstrationer.

En möjlig förklaring är tillvänjning. Det som en gång uppfattades som chockerande har blivit normaliserat. Det gäller inte bara väljare utan också institutioner. Trump är inte längre en outsider utan en erfaren politisk aktör med ett mer förberett maskineri omkring sig. Hans tjänstemän vet vad de vill göra – och hur.

Den bilden bekräftades i ett samtal jag hade med Robert Wilkinson, professor vid Harvard och tidigare tjänsteman i Vita huset under Biden. När Bidenadministrationen tillträdde låg det, enligt honom, kvar papper med handskrivna att-göra-listor från Trump. På dessa listor fanns frågor om hur man skulle hantera länder som Grönland, Venezuela och Kuba. Det förekom också idéer som i dag återkommer i debatten, inklusive resonemang som tangerar “the great replacement theory” på svenska kallad folkutbytesteorin. Det är en konspirationsteori som gör gällande att en elit vill ersätta den vita, infödda befolkningen i USA med icke-vita invandrare för att minska den vita befolkningens politiska och kulturella inflytande.

Det som då framstod som lösryckta impulser framstår i efterhand som embryon till en mer sammanhållen agenda för såväl utrikes- som migrationspolitiken. Det var också Wilkinson som formulerade en mer oroande parallell. Han menade att många av Trumps anhängare i dag är beredda att acceptera konkreta försämringar (högre oljepriser, ekonomisk osäkerhet, och internationella konflikter) därför att de uppfattar dem som priset för ett större nationellt projekt. “Make America Great Again” fungerar inte bara som ett politiskt program, utan som ett identitetsprojekt där uppoffringar blir en del av meningen.

I det sammanhanget drog han en jämförelse med Ryssland och kriget i Ukraina. Trots stora förluster – i resurser, ekonomi och människoliv – finns i Ryssland ett fortsatt stöd för kriget, just därför att det kopplas till föreställningen om nationell återupprättelse.

Konflikten med Iran illustrerar detta ytterligare. Precis som Irakkriget 2003 legitimeras militära handlingar med hänvisning till säkerhetshot, men utan samma försök att bygga internationell konsensus. Ett besked om vapenvila kan omedelbart få oljepriser att falla och börser att stiga, men under ytan kvarstår osäkerhet. Utan säkrad oljetillförsel väntar förr eller senare en ekonomisk kris. Ändå förefaller Trumpanhängarna i mätningar stå bakom presidentens politik i Mellanöstern.

Parallellt med detta har USA:s mjuka makt försvagats. På ett möte med kommunikationsbyrån Blue State i Boston blir detta tydligt ur ett annat perspektiv. Deras erfarenheter från Obama-kampanjerna 2008 och 2012 visar hur digital mobilisering och berättelser kunde skapa en bred folklig rörelse. Men det är den amerikanska högern som idag dominerar de digitala arenorna.

Nedmonteringen av USAID och internationellt bistånd möjliggjordes inte bara av politiska beslut, utan av att bistånd framställdes som slöseri eller till och med som ett hot, och dessa bilder fick fäste utan att mötas av en lika kraftfull motargumentation. Samtidigt visar byråns data att en stor majoritet av amerikaner i själva verket stödjer bistånd. Detta särskilt när det konkretiseras som livräddande insatser.

Således finns det i den amerikanska politiken ofta ett latent stöd för internationellt ansvarstagande, men detta översätts inte automatiskt till politisk handling. Frågan blir då inte allena vad USA gör i världen, utan hur landet berättar om sig självt. Är det fortfarande en nation som ser sin utrikespolitik som bärare av universella värden som rättsstat, mänskliga rättigheter och internationell rätt? Eller är det en aktör bland andra, i en värld där makt allt tydligare går före principer?

Nicholas Burns återkom flera gånger till just detta. Amerikansk utrikespolitik har alltid rört sig mellan intressen och värden, mellan realism och idealism. Det nya är inte att denna spänning finns utan att balansen håller på att förskjutas. Frågan är vad som händer med den internationella ordningen om USA inte längre ser det som sin uppgift att upprätthålla den.

Och kanske, i förlängningen, vad som händer med USA självt.

Oskar Örn

Välkommen till Frisinnad Tidskrift! En plats för fördjupning av etiska diskussioner och en plats för reflektion över vardagen. Frisinnet är ett begrepp som kan tolkas som att leva efter eget huvud, fri från statens styrning, med eget ansvar för sina medmänniskor och sitt närsamhälle.

Du vet väl att du som prenumerant även kan läsa Frisinnad Tidskrift digitalt? På datorn eller i telefonen. Du kan även lyssna på artiklarna. Gör så här:

Gör så här:

1. Gå till Frisinnad Tidskrifts hemsida: https://www.frisinnadtidskrift.se/ Högst upp i menyn, klickar du på Senaste utgåvan.
2. Klicka på länken “Skapa konto”. Där fyller du i din e-postadress och ditt önskade lösenord och klicka på den blå knappen “Skapa konto”.  (Lösenordet går sedan att ändra under “Visa profil” – “Byt lösenord” i inloggat läge när ditt konto väl är aktiverat).
3. En grön text som berättar att ett aktiveringsmejl skickats dyker upp under knappen för att skapa konto.
4. Gå till din e-post och kolla inkorgen. Om du inte hittar brevet i inkorgen så kan det ha filtrerats bort och hamnat i brevlådan för Skräppost.
5. Klicka på den blå knappen “Bekräfta konto” i mejlet.
6. Välj “Koppla konto till prenumeration”.  I rutan under “Lägg till prenumeration” fyller du i ditt prenumerationsnummer, som står tryckt på din tidning.
7. Tryck på knappen “Registrera”. Nu är du klar och kan läsa tidningen i din smartphone, på din surfplatta eller i din dator. Du har möjlighet att läsa den som en vanlig tidning, eller så kan du klicka på artiklarna för att läsa dem i större text eller på annan bakgrund. Du har även möjlighet att få din tidning uppläst. Klicka dig gärna fram i verktygen och prova möjligheterna. God läsning!
8. Mobilappen heter Frisinnad Tidskrift  och den hittar du i App store eller Google play.

Om du är inne i mobilappen och förbi appens olika introduktionssteg så klickar du på den utgåva utav tidningen som du vill läsa, eller på inställningar följt utav “Logga in”, båda dessa vägar kommer att ta dig till inloggningsrutan.