Ledare: Tidöavtal, röda linjer och ideologiska vägval

Hur ska det gå med den svenska NATO-ansökan? Kommer Turkiet att sätta stopp för densamma eller kommer den allt mer diktatoriske presidenten att tvingas backa?

När detta skrivs är det kris i medlemskapsprocessen efter att den högerextreme Rasmus Paludan bränt en Koran-bok framför Turkiets ambassad och några mer vänsterlutande extrema kurdsympatisörer hängt en docka föreställande Erdogan uppochner framför Stockholms stadshus. Hur det kommer att sluta vet ingen.

Vad man däremot vet är hur regeringen hanterat frågan. Betyget måste bli underkänt – av många skäl. Intrycket av att den svenska regeringen i allmänhet och utrikesministern och statsministern i synnerhet väljer att krypa för en pseudodemokratisk auktoritär ledare i ett islamistiskt land är väl förankrat. Utrikesministern verkar till och med ha försökt lova Turkiet direkta inskränkningar i demonstrations- och yttrandefriheten för att blidka landets ledning. Och när statsministern försöker krishantera blir det inte mycket bättre.

Ett NATO-inträde kan i dagens läge vara skillnaden mellan fortsatt fred i större delen av Europa och ett långsamt sönderfall av den enighet kring fred, öppenhet och handel som präglat processen mot ett allt tydligare EU sedan tiden efter krigsslutet och bildandet av Kol- och stålgemenskapen 1951. Men om kraven på ett svenskt inträde i NATO samtidigt innebär att vi tvingas avstå från sådant som är grundläggande för hur vi hittills sett på det goda samhället och den demokratiska staten – som religionsfrihet, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och just den djupa och breda demokratin som är långt mer än rätten att rösta vart fjärde år – vad är det då NATO ska försvara?

Den bild av en undergiven och konflikträdd regering, beredd att om inte i praktiken avskaffa som i teorin omförhandla värdegrunden för det svenska nationsbygget, som framträder kan kompletteras med regeringens vidare funktionssätt inom både detta och andra områden.

Några förtydliganden.

Hanteringen av demonstrationen mot den auktoritäre president Erdogan, där aktivister hängde upp en docka föreställande honom, var under all kritik. Statsministern och utrikesministern verkade i förstone inriktade på att undergräva förtroendet för svenska grundlagar och till och med få demonstrationen till att vara brottsligt sabotage. Demonstrationsfriheten verkade väga lätt när Erdogan kränktes. Svensk grundlag har vida gränser för vad som är tillåtet att göra – även om måltavlan är ett annat lands ledare.

När Rasmus Paludan brände ännu en Koran-bok hade statsministerns kommunikationsavdelning haft tid att tänka lite mer. Men blev det rätt när statsministern bad om ursäkt till alla dem som tyckte att bränningen var fel, även om det här var mer tydligt att han stod upp för svensk yttrandefrihet? Jimmie Åkesson tyckte inte det. Han menade i offentligheten att statsministern därigenom också bad om ursäkt till de islamister, militanta och övriga, i Sverige som mest är dem som reagerar med våld när Koran bränns.

Nu borde statsministern väl reagera? Tidöavtalet stadgar väl att man inte ska kritisera varandra offentligt. Men kritiken från statsministern uteblev. Innebär detta att han i princip, när Twitter inte används, håller med Åkesson? Eller innebär det att SD har en rätt som de andra Tidö-partierna inte har? En rätt att kritisera de andra, men slippa de andras kritik?

När Justiteutskottets ordförande Richard Jomshof kritiserade ett domslut rörande straff för upploppen i samband med en av Paludans tidigare Koran-bränningar, ledde det till – ingenting. Visst kan man hävda att Jomshof av princip har rätt att kritisera. Men liksom statsministern sagt om Koran-bränningar; det som är lagligt är inte alltid lämpligt, borde även Jomshofs uttalande begrundas. Vad var hans syfte? Och finns det ett långsiktigare syfte med ordförandens kritik?

När Tidö-avtalet offentliggjordes hade ett antal Liberalerna-partister (Frisinnad Tidskrift är en hängiven anhängare av kraven på att Liberalerna ska byta tillbaka till Folkpartiet inte bara för att partinamnet Liberalerna på många sätt är ohanterbart) invändningar. Man menade sig ha ”röda linjer” som inte fick överträdas. Tiggeriförbud är en sådan linje. Rätten till tolk i sjukvården en annan. Problemet med partisternas röda linjer är att de skymmer en större och mer bekymmersam utveckling.

Lena Andersson, författare och liberal skribent, har riktat en annan sorts kritik mot Tidöavtalet. Hennes kritik riktar sig inte så mycket mot enskilda sakfrågor som vad avtalet egentligen står för. En mycket generaliserad bild av hennes kritik handlar om att avtalets språk är inhumant och hårt. Avtalet ger sken av att vara ett avtal för att ta ”hämnd” på dem som tidigare låtit SD stå ute i kylan. Hon skriver i en ledare i SvD den 22 oktober 2022:

Tidöavtalet är i vissa delar så rödglödgat konfrontatoriskt att hela den öppna samhällsandan i vårt land sluter sig i vånda och obehag. Rättsliga traktat framstår här inte som ett skydd att vara tacksam för, utan som ett förargligt hinder för rasande ambitioner.

Men Anderssson skriver också:

Auktoritära personer framkallar inte sällan tjänstvillighet och bevekande fjäsk hos den hyggliga omgivning som vill få endräkt till stånd. Man vädjar genom medkänsla, hoppas att ett vänligt leende ska ge värme tillbaka, blir extra uppmärksam på deras behov, överkompenserar vid oförrätter och vill inspirera till empati genom förståelse. Men den auktoritäre ser bara vekhet, och tar för sig ännu mer.

Så Erdogan. Så Åkesson.

Frisinnad Tidskrift har i tidigare ledarartiklar pekat på problemet att vare sig Liberalerna eller något annat av de traditionella partierna i riksdagen har någon vision för det samhälle de vill bygga. De saknar andra visioner än makten och att kortsiktigt, och kommunikativt framgångsrikt, lösa de problem som står för dörren. Politikens roll har ofta reducerats till att företräda stat eller kommun genom att presentera de bra sakerna och gömma sig när det blåser (att statministern och utrikesministern verkar tro att ju mer de pratar desto bättre är det är sannolikt en kombination av bristande kompetens och bristande insikt om att oppositionsrollen är olik regeringsrollen) för att kunna vinna nästa val.

Men ett parti sticker ut. Sverigedemokraterna. Deras agenda är långsiktigare. Deras mål är inte att vinna nästa val, utan nästa, och nästa, och nästa. De vill omforma Sverige till något annat och de väljer de strider de ser förstärker den väg de vill vandra.

I det perspektivet är röda linjer inte bara ineffektiva, de är kontraproduktiva. Som om frågan om rätten till tolk i vården vore det som skilde det goda samhället från det sämre… Istället för att belysa den stora bilden, sätter den allt ljus på den lilla. Det är som att sila mygg och svälja kameler.

För när Richard Jomshof kritiserar ett svenskt domslut är det knappast en tillfällighet. Är det inte snarare ett litet steg, litet men medvetet, i den riktning SD vill vandra. Idag en kritik av ett domslut. Men vad kommer härnäst? Vi behöver inte tro att ett statsskick med politikerkontrollerade domstolar står för dörren. Men i skapandet av den nationalistiska politiken är tidsaspekten underordnad den politiska riktningen.

Likaså: När Jimmie Åkesson kritiserar statministern för uttalandet om Koran-bränningen är det lätt att se likheterna med Jomshofs agerande. Åkesson undergräver statministerns auktoritet och gör det genom att ställa islam mot det sekulära samhället, med en underton av att han är den ende som värnar det kulturellt kristna Sverige. Bilden av det goda nationalistiska samhället byggt på (en förvriden) kristen grund målas vidare.

På område efter område arbetar Sverigedemokraterna för en långsiktig samhällsförändring. Frisinnad Tidskrift, med rötterna i svensk miljöpolitik och naturvård, ser till exempel med oro på hur partiet gör klimatet, naturvården och miljön till en fråga om kulturell konfrontation, en del av kulturkriget. I sin iver att göra nationalismen till allmängiltig dogm, väljer man bort vetenskap och internationella samarbeten och satsar istället på egoism och självbestämmande. Klimatet blir en fråga om dieselpris. Skyddet av den biologiska mångfalden blir enbart hot mot en oinskränkt äganderätt. EU, som numera går före Sverige när det gäller många miljöfrågor och då inte bara vargens plats i naturen, blir en oacceptabel tvångströja. Men det är inte de enskilda sakfrågorna som är det största problemet. Det är inriktningen, skapandet av ett annat land, byggt på andra värdegrunder än de som gjort oss till det vi är, eller i vart fall varit.

Tyvärr blir Tidö-avtalet en perfekt bild av hur inriktningslösa partier vars enda mål var att kortsiktigt få makten inte klarar av att bemöta ett parti vars mål är långsiktiga och inriktning tydlig. Samma perfekta bild skapas av hur hyggliga partier blir aningslösa och fjäskande när de möter det hårda, auktoritära och målmedvetna. En eftergift är ingen eftergift. Men de små stegens tyranni gäller även här. En eftergift kommer att följas av nästa, och nästa… Så småningom blir anpassningen ett faktum.

Frisinnad Tidskrift har tidigare propagerat för en linje där det är vettigt att som frisinnad, eller liberal för den delen, tala med alla partier i riksdagen. Det finns ingen grund för påståendet att sådana samtal alltid leder till elände, högerdiktatur eller vänsterkommunism. Det är till och med så att det både kan vara rätt och rimligt att inräkna även ytterkanterna i regeringsunderlaget. Men det finns ett stort och tydligt MEN i alla dessa fall:

Det är en demokratisk grundprincip att samtalet och kompromissandet är centrala redskap i och för demokratin. MEN för att ett parti ska kunna samtala och kompromissa måste man veta vart man är på väg, och vart man vill. Först när man vet det kan man försöka hitta överenskommelser med andra, utan att röda linjer överträds.

Men makten i sig kan aldrig vara ett liberalt partis mål, inte partiets övergripande vilja. Makten är alltid ett medel, målet är alltid den enskilda människans livschanser, hennes frihet och hennes oändliga värde och värdighet oavsett vem hon är, varifrån hon kommer, vart hon är på väg. Det frisinnade, liberala samhällets grundpelare är det fria näringslivet, styrt men inte kontrollerat av en begränsad stat, därtill kunskap för vetande, utbildning för livet men framförallt bildning för människans inre växt och hennes förmåga att lyfta sig själv och andra. En pelare är värnandet av välfärdssamhället – betydligt större än den välfärdsstat som ofta används synonymt men som riskerar att slänga ut barnet med badvattnet när driftsform trumfar kvalitet. Det är rätten att tänka, tycka och agera mycket fritt – även om det kan kränka andra. Det är en demokrati som inte bara är röstande i allmänna val utan en rättsstat som behandlar alla lika, inte ser till person och inte låter kortsiktig politik och ännu kortsiktigare politiker styra domare eller domstolar, myndighetsuppdrag eller kulturinstitutioner. Det är ett förvaltarskapssamhälle som inser att jorden är lånad av barn och barnbarn, inte ärvd för att fördärvas. Och det är frihet till religion eller från religion, frihet för människan att söka både Gud och livets mening utan att staten ska ha några åsikter i frågan.

Det är inte ett Sverigedemokratiskt samhälle. Snarare motsatsen. Vare sig fritt näringsliv, bildningsideal, religionsfrihet eller förvaltarskapstanke har något fäste i deras nationalism. Den frisinnade synen på alla människors lika och oändliga värde och värdighet knappast heller.

En del Liberal-partister protesterar genom att peka på några röda linjer. Det kommer inte att hjälpa. Så länge inte partiet vet vart det vill, var man befinner sig och vart man för tillfället är på väg blir de röda linjerna mest som kvarglömt glitter på en plundrad julgran.

Gör om. Försök gör rätt. Ni måste börja nu.

Redaktören