Val rimmar på kval

Anna Svalander, ordförande i föreningen Frisinnad Tidskrift, skriver en artikel om de liberala idealen idag och i framtiden.

Om en valrörelse som ställde fler frågor än vad den besvarade. Anna har lovat återkomma med ytterligare en artikel med en mera långsiktig analys av frisinnets och liberalismens framtid.

Valutgången var inte vad vi hade hoppats på. Varken i min lokala vardag eller nationellt. Visserligen klarade Liberalerna riksdagsspärren, även om det var med en skör marginal. Det kostar att stå upp för sina ideal. Vilka är de liberala idealen idag?

I valstugan i Borås har vi pratat skola, skola, skola, jobb, varje människas frihet att forma sitt eget liv, jämställdhet, miljö och klimat. I början av valrörelsen mötte vi stor nyfikenhet på vår politik. Liberalismen är en frihetsrörelse som människor gillar, när de förstår den.

Det kändes äntligen, efter år av kräftgång med dåliga opinionsmätningar och interna stridigheter, som att de liberala vindarna lyfte oss.

Våra valarbetare var glada. Människor kom förbi bara för att säga att de gillar Johan Pehrson.

”Han är så statsmannamässig” hörde jag många gånger. ”Han är så lång”.

Johan Pehrson gjorde ett fantastiskt jobb på de få månader han hade på sig att bygga förtroende för Liberalerna. Han sprider en god stämning och ser alla. Han har också ett sätt att prata som människor förstår och känner igen sig i.

Jag blir dock bekymrad om det är så att människor får förtroende för Johan Pehrsson för att han är lång och ser ”statsmannamässig” ut. Lika bekymrad blir jag över vissa frågor vi fick i valstugan. ”Vill inte ni införa gratis parkering i centrum? Äh, då röstar jag inte på er”.

Är det gratis parkering som är det viktigaste för en kommun? Är inte skolan, omsorgen, miljön och människors frihet viktigare?

Vad är egentligen viktigt för människor? I många år har våra valutvärderingar visat att Liberalerna svarar på en massa frågor folk inte ställer. Vi har jättemycket bra politik men inte på de områden som intresserar människor. Vi har jagat ”köksbordsfrågor” försökt hitta de frågor som människor diskuterar hemma och bryr sig om. Men går de att hitta? Frågorna skiftar var i landet du bor. Vi har skapat utanförskapsområden där medborgarnas valdeltagande är oerhört lågt och där populistiska och islamistiska partier skördat framgång. Vi har dragit isär Sverige där de som bor i glesbygd inte längre känner sig sedda av de som styr.

Där dyra bensinpriser påverkar vardagen mer än storstadspolitiker med god tillgång till kollektivtrafik har förstått. Där det uppenbart är viktigare för människor att få parkera gratis, att bensinen inte ruinerar dem än att skolan håller hög kvalitet. Hur formar vi en politik för dem?

Vad ville Liberalerna i den här valrörelsen?

Vi ville visa att det inte blir maktskifte utan oss. Ingen borgerlig regering utan Liberalerna.

Men vad skulle Liberalerna tillföra i regeringen?

Varför var det så viktigt för oss att ta oss dit att vi kunde göra det med hjälp av ett partis mandat vars ideologi går på tvärs med vår? Det tror jag gjorde det svårt att kommunicera våra liberala ideal.

Just i vår stad var det många som sa ”Jag har röstat på Liberalerna i hela mitt liv men i år vågar jag inte rösta på er till riksdagen.

Kommer ni att styra med Sverigedemokraterna?

Vill ni verkligen ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna?” Vi lade otroligt mycket kraft på att förklara vårt Landsmötesbeslut och att partiledningen var väldigt tydlig med att vi inte ska regera med SD och vi släpper inte fram en regering där SD ingår.

Vi kämpade på och trots allt var vi förhoppningsfulla, vi kände stor tillförsikt och glädjen var stor när opinionsmätningarna nådde 6,8%, visst bara en opinionsmätning, men ändå, det var något på gång.

Då kom bussturnén. Kampanjviljan avtog direkt. Hur skulle vi kunna förklara för människor att vi inte vill regera med SD, men vi åker gärna på bussturné och besöker kärnkraftverk för det är ”sakpolitik”? En buss stripad med ”Ny energi för Sverige” drog onekligen tankarna till ”Ny start för Sverige” valsamarbetet 1991 mellan Moderaterna och Liberalerna för att lägga grunden till en borgerlig regering och Allianståget 2006 ”Allians för Sverige”.

Ett diametralt misstag som jag ser det.

Om det var en planerad och sanktionerad turné var det märkligt att partiledningen inte kunde förutse konsekvenserna, var det ett enda studiebesök av energipolitiska talespersoner från fyra partier som tycker lika i kärnkraftsfrågan var det lika märkligt att göra ett sådant gemensamt studiebesök mitt i valrörelsen, särskilt med tanke på den vånda och de kval vårt parti genomgått internt under flera år. Tyvärr var det svårt att mobilisera våra kampanjarbetare efter bussturnén.

Valresultatet kom som en smärre chock. Visst var det en lättnad att det riktiga liberala partiet klarade sig kvar i riksdagen, det är en arbetsseger med tanke på att vi bara halvåret innan var uträknade. I en tid då Moderaterna kallar sig liberala, Centerpartiet kallar sig liberala, nu har jag till och med hört Socialdemokraterna kalla sig socialliberala, så undrar jag var förtroendet för det liberala originalet tog vägen?

Valresultatet i riket kräver eftertanke och en rejäl portion krisinsikt. Liberalerna saknar representation i 82 kommuner och 8 regioner.

Det är en lång väg tillbaka. De förlorade regionerna ger minskade intäkter och det är naturligtvis mycket svårt att skapa intresse för vår politik där vi inte är representerade.

Det krävs ett intensivt arbete att bygga upp vårt parti i hela landet och det arbetet måste gå igång omgående. Samtidigt sliter många kommuner och regioner med att få ihop ett styre. Det var svårt 2018 på många platser i landet och ännu svårare nu 2022.

Att sitta i regering är alltid vanskligt, det är naturligtvis förknippat med stora möjligheter att påverka och förbättra Sverige men också problematiskt då regeringen är kollektivt ansvarig för politiken som bedrivs. Jag befarar att regeringspolitiken kommer ha en rejäl portion SD-politik som vi tvingas ta ansvar för. Därför hade det kanske varit smartare att vara utanför regeringen och göra upp med M och KD i frågor vi tycker lika, som vi kan stå för och i övrigt vara i opposition.

Samtidigt har argumentationen i hela valrörelsen varit att Liberalerna behövs i en högerregering för att dra den mot mitten.

Men kommer vi att klara det? Med endast 16 mandat i riksdagen, futtiga 4,6 % av väljarstödet, undrar jag hur regeringsarbetet kommer att påverka oss till nästa val. Historiskt har Liberalerna minskat i val då vi tagit ansvar för Sverige och ingått i en regering. Fallhöjden till 2026 är i stort sett obefintlig. Val rimmar på kval. Står vi utanför en regering kan vi inte påverka alls. Vad är bäst för vårt parti?

Ett är säkert, om vi ska finnas kvar i nästa val måste våra föreningar i landet vara intressanta och relevanta för människor att engagera sig i. Som vår partisekreterare Maria Nilsson sa ”Nu är tid att deppa, snart är tid att bygga upp”. Hon har så rätt. Jag kommer att göra mitt yttersta för att bidra till att bygga ett starkt liberalt parti. Tanken på något annat är outhärdlig. Tillsammans orkar vi.

Anna Svalander, ordförande Frisinnad Tidskrift.

(I Borås där Anna Svalander är kommunalråd fick Liberalerna 5,3 %)