Lars Leijonborg möter Eva Eriksson

Eva Eriksson behöver ingen närmare presentation för Frisinnad Tidskrifts läsare. Här möter hon Lars Leijonborg i ett samtal om civilsamhällets roll och betydelse, inte minst för de äldre.

Civilsamhället är en enorm kraft i vårt samhälle som gör stor skillnad varje dag och som skulle kunna göra ännu mer med rätt förutsättningar.

Det säger Eva Eriksson, under många år tung folkpartipolitiker. Hon var bland annat under några år på 90- och 00-talen vice ordförande i partiet, riksdagsledamot och regionråd i Västra Götaland. Efter tiden som politiker blev hon landshövding i Värmland och anlitades flitigt som statlig utredare. Idag är hon ordförande i två organisationer som båda är viktiga aktörer i det svenska civilsamhället, SPF Seniorerna och Göteborgs Stadsmission.

SPF Seniorerna växer och har nu nästan en kvarts miljon medlemmar. Många tror att PRO är mycket större, men vi är ungefär jämnstora. Och det är aktiva medlemmar. Vi har välbesökta aktiviteter över nästan hela landet. Verksamheten betyder mycket för att ge många en innehållsrik och meningsfull pensionärstillvaro.

Eva får ett starkt engagemang i rösten när hon talar om detta. I media får vi bilder av hur demokratin utarmas och ensamheten tilltar. De fakta den rapporteringen bygger på behöver inte vara fel, men Eva påminner om att det också finns en annan verklighet.

– Vi har hundratusentals friska människor över 65 som varje dag ser till att lokaler låses upp för studiecirklar och partimöten, tvättar fotbollströjor efter träningar, hänger konstutställningar i hembygdsgårdar, ringer upp medlemmar som inte dök upp på senaste mötet och så vidare i all oändlighet. Även om ordet ”civilsamhälle” kan kännas lite fyrkantigt är det en realitet. Visst får vi mycket för skattepengarna men vid sidan om det, och mindre uppmärksammat, gör ideellt arbetande människor jätteinsatser varje dag för att vårt samhälle ska bli mänskligare och varmare.

Jag påminner Eva om att vi under vår gemensamma tid i fp-toppen skrev till alla lokalav delningar och föreslog att de skulle starta pensionärsråd. En svarade att ”ålderssammansättningen i vår förening är sådan att vi kan betrakta hela föreningen som ett pensionärsråd”.

Är det inte ett problem, att de unga sviker föreningslivet?

– Väljer man att fokusera på problem är det säkert så. Jag har hört det där pratet i hela mitt liv, att föreningslivet håller på att dö för att de unga sviker. Men jag tar fasta på det positiva. Det finns en enorm vilja till ansvarstagande och att ställa upp för andra i vårt samhälle. Jag ser det i både SPF Seniorerna och Göteborgs stadsmission.

– Men ska man vara ärlig är också en stor del av civilsamhället en del av statsapparaten genom att vissa organisationer har blivit beroende av statsbidrag. Man brukar säga att det svenska skattetrycket är så högt att människor med all rätt förväntar sig att det offentliga ska klara behoven och att människor inte har den ekonomin att vi kan hoppas på en ”donationskultur” av det slag som finns i USA.

– Du målar i dystra färger. Medlemmarna i SPF Seniorerna satsar mycket egen, obetald tid och också en hel del pengar på att den lokala verksamheten ska fungera. Stadsmissionen samlar in mycket pengar, inte minst i form av donationer från företag. Det finns en idealitet och generositet bland folk som gör att vi har en stark ”tredje sektor”, vid sidan om stat och företag. Jag tror det vore bra om beroendet av statsbidrag minskade. Det sägs att man biter inte den hand som föder en och vi behöver verkligen fria, oberoende organisationer som ibland vågar utmana det offentliga och säga obekväma sanningar.

Hur ser du på det digitala utanförskapet?

– Mitt svar blir i två delar för verkligheten är tudelad. Första delen: den digitala mognaden bland äldre människor växer explosionsartat och det finns all anledning att ta till vara de positiva effekterna. Andra delen: antalet som står utanför den digitala världen minskar, men de har också rätt till ett bra liv – det är faktiskt skamligt hur den gruppen behandlas. Pandemin har gjort att många pensionärers utnyttjande av IT har tagit jättekliv. Man pratar med barnbarn på Facetime, deltar i föreningsmöten med Zoom, beställer matvaror via mail och googlar för att få svaren i korsordet. Det blev lite ”nöden är uppfinningarnas moder”, man klarar det för man måste klara det. En period var i princip all SPF:s verksamhet digital.

– Men i kontrast till detta finns också gruppen som känner ängslan och ryggar för allt digitalt. De vill inte ens veta av en smartphone. Vi kan tycka att de är jobbiga och irriterande, uppträder lika töntigt som att vägra att ha telefon. Men jag menar att i den åldersgrupp vi talar om – de flesta är i 80-, 90-årsåldern, för att inte säga 100 – måste deras ställningstagande respekteras. Att i praktiken göra det omöjligt att beställa en tid på en vårdcentral, ta del av innehållet på 1177 eller sköta sina bankärenden är oacceptabelt. Det kanske blir lite dyrare, men det måste finnas möjligheter för dem som vill stå utanför den digitala världen.

Vad tycker du ska göras?

– För dem som vägrar skaffa dator eller smartphone måste det finnas andra kommunikationsvägar, helt enkelt telefonnummer dit man kan ringa. Men den stora insatsen vi ska göra är hjälpa ännu fler in i den digitala världen och att utnyttja möjligheterna fullt ut. RUT-avdraget bör gälla hjälp när utrustningen krånglar eller man behöver vägledning via telefon. En stor satsning på utbildning bör komma till. Jag tror, återigen, att civilsamhället kan göra mycket och till låg kostnad.

– Det jag önskar för civilsamhället är inte mera bidrag utan att man litar på oss som seriösa aktörer. Avvikelserna får stor uppmärksamhet, just nu handlar det mycket om islamister. Men de är trots allt en väldigt liten del av det man förr kallade Folkrörelse-Sverige. Lita på oss, lägg ansvar och uppgifter på oss och ge oss stor frihet. Med det receptet tror jag det civila samhället kunde bli en ännu viktigare kraft i Sverige.

Lars Leijonborg