Ledare: Kina, Indien, Brasilien och Ryssland i fronten för en uppdelad värld?

Flera artiklar i detta nummer av Frisinnad Tidskrift handlar om Rysslands oprovocerade angrepp på en fri stat, ett fredligt grannland. Ukraina må ha många brister i demokratiskt hänseende, landet beskrivs som en hybridstat, men i förhållande till Ryssland är Ukraina ett föredöme.

I den svenska politiken, med vår brist på att kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt, är det numera allt mer självklart att stå för det som Folkpartiet tidigare var ensamt om. Vägen mot ett NATO-medlemskap är asfalterad. Satsningen på det militära försvaret likaså. Målet är att den militära budgeten ska nå 2% så snabbt som möjligt, och sedan ligga kvar på /minst/ denna nivå.

Man kan fråga sig hur Waldemar Svensson hade ställt sig till denna utveckling. Svensson var en av de tydligaste pacifisterna inom dåtidens liberalism. Hade han ansett att en ökad satsning på den nationella militären eller ett medlemskap i ett internationellt organ med militär styrka som huvudsak var en god frisinnad tanke?

Svenssons pacifism överlevde två världskrig.

Trots de förskräckande händelserna under de båda krigen. Trots samhällsutvecklingen efter andra världskriget, med en hotande allt mer militariserad kommunism som granne.

Det finns i dagens liberalism något av en glädje att frågan om såväl NATO som försvar kommit att bli central. Kanske beror det på att man känner att man än en gång bevisligen fått rätt. Kanske beror det på en syn på att liberalismens segrar måste försvaras till vilket pris som helst. En sådan glädje skulle knappast rymmas inom det svenssonska frisinnet.

Kanske skulle Svensson även invända mot redaktörens mer pragmatiska pacifism. En pacifism som gläder sig åt dem som orkar företräda den idealistiska hållningen oavsett hur omvärlden ser ut, men som samtidigt är tillräckligt cynisk för att försöka väga olika handlingar mot varandra för att minska risken för ofärd och död för så många människor som möjligt. Den pacifismen kan acceptera ett NATO-medlemskap för att alternativet, ett militariserat EU som riskerar att bli ännu en bricka i en rustningskapplöpning, är värre.

Eller för att den anser att den transatlantiska länken mellan de länder som har sin på kristendomens grund lagda demokrati är så viktig att NATO blir en nödvändig länk i kedjan. Samma pacifism kan acceptera en satsning på försvaret utifrån hoten utifrån.

Men lika väl som man kan kritisera biståndets procentfokus, måste den pacifismen kunna kritisera den militära satsningen. Målet där bör, liksom med biståndet, vara en värld där vare sig försvar eller bistånd behöver beräknas i procentenheter.

Problemet med det sistnämnda är att den vägen, mot en fredligare värld, numera verkar avlägsna sig. Frågan är om det ryska angreppet på Ukraina är ett undantag, eller en allt mer allmängiltig regel.

I en annan artikel i detta nummer av Frisinnad Tidskrift skriver Lars Ströman om Taiwan. Ett kinesiskt oprovocerat angrepp på Taiwan är inte osannolikt. Ryssland och Kina har närmat sig varandra allt mer. De gamla kommunistdiktaturerna har numera knappast ens de kommunistiska teorierna kvar, även om namnet lever i det styrande partiet i Kina. Men avståndet mellan kommunismen som statsstyrande ideologi och mer fascistiskt auktoritära stater är ibland marginell.

Och här ser man dragen till det som sannolikt kommer att vara den kommande tidens avgörande konflikt. Det ryska kriget är sannolikt en återvändsgränd. Det handlar inte bara om den misslyckade invasionen utan om de kostnader kriget för med sig. Direkta kostnader genom förstörelse av människor, infrastruktur, välfärd och vapen. Indirekta genom sanktioner riktade mot såväl individer som staten. Det stora kriget är månne en rest från förr, en åtgärd som bara den dåraktige, oduglige ledaren kan tänka sig ta till.

Men om slagfältens krig blir mindre sannolika, kommer andra strider att föras. Ekonomiska.Kulturella. Propagandistiska. Kulturella.Ideologiska.

Ryssland är en auktoritär kleptokrati. Men det är också Kina. Eliterna berikar sig på samhällets totala utvecklings bekostnad. Deras framtid ligger i att en del av denna rikedom sipprar ner till de stora massorna. Då kan samhällets stabilitet momentant garanteras.

Men vad händer om denna auktoritära ömsesidighet eroderar? Om inte massorna får det bättre? Om skillnaden mellan eliten och arbetarklassen (för att låna det kommunistiska språket) blir för uppenbar?

Blir det kulturkriget som blir svaret? Bakom det ryska angreppet ligger propaganda om det förfallna, ateistiska väst och det sanna Ryssland, bärare av de värderingar, den kultur och de traditioner som är de sant kristna. Bakom Kinas anspråk på sina grannländer, de må heta Taiwan, Tibet eller omstridda öar i Sydkinesiska sjön, finns också en kulturell berättelse, en om Mittens rike som det sanna centrat för världen.

Det finns också andra auktoritära ledare som använder kultur, religion och filosofi som en grund för sitt maktinnehav. De vanligast förekommande i vår mediala sfär är Orban, Bolsonaro och Kaczynski. Men de auktoritära krafterna i världen är på frammarsch överallt.

Den liberala demokratin backar. Under de senaste 16 åren har antalet länder som backat i demokratiindex varit större än de som förbättrat sig, enligt Freedom House. Dubbelt så många människor i världen lever under auktoritära länder än i fullvärdiga demokratier.

Vi ser det även i de länder som är den västerländska demokratins kärnländer. Auktoritära politiker och partier vill, ofta med en förvriden nationalism som bas, vrida utvecklingen från den öppna, vidsynta, rättssäkra demokratin till ett fåmansvälde. Men det finns också andra krafter som försvagar de demokratiska staternas legitimitet. När klimatet skenar, eller den biologiska mångfalden utsätts för ett massutdöende, menar såväl gröna politiker som utilitaristiska filosofer att det kan vara bättre med en global diktatur än en lokal demokrati. När progressiva krafter vill förbjuda ”fel” tankar på universitet och åter skilja på människor utifrån hudfärg och härkomst, är det också att såga på den demokratins gren man sitter på.

När stormar på twitter betyder mer än verklighetens fakta, när människor litar mer på alternativa fakta än vetenskap, när subjektiva känslor trumfar kunskap är det också ett hot mot det samhälle vi trodde var stabilt.

När USAs förre president, Donald Trump, styrde sitt land, skakade demokratins grundvalar inte bara i USA. Skulle USA välja en auktoritär väg, kommer alla kvarvarande fullvärdiga demokratier att påverkas. Västvärldens samhällsbygge kan överleva en svensk regering beroende av SD, eller en brittisk populist.

Men om USA skulle byta fot, kommer det demokratiska projektet att skaka i grunden. Det är därför glädjande, även för en pragmatisk pacifist, när de västliga demokratierna agerar gemensamt och samfällt i sitt stöd till Ukraina och sitt motstånd mot Ryssland. Interna strider och bilaterala problem har fått stå tillbaka inför hotet mot en gemensam yttre fiende. Inte ens den auktoritäre Orbán klarar av att ställa sig vid sidan av.

I flera artiklar tidigare har Frisinnad Tidskrift berört liberalismens utmaningar. Teologen Joel Halldorf har pekat på att liberalismen klarar av att vara emot, men har svårare att vara för, att bygga ett stabilt samhälle. Liberalismen är inte värdelös, men värderingslös.

Det liberala frihetsbegreppet är för ofullkomligt och tolkningsbart för att kunna utgöra basen för ett gott samhälle. Därför eroderar liberalismen när den blir statsbärande. Kanske bär de liberala demokratiernas gemensamma motstånd mot det ryska kriget syn för sägen.

Men när det ryska angreppet är över kvarstår demokratins utmaningar. Det auktoritära hotet ligger som en bakgrund till världens fortsatta utveckling. Men hotet är inte akut, inte heller alltid påtagligt.

För drygt 30 år sedan föll järnridån mellan öst- och väst. Europa hade en chans att läka.

EUs östutvidgning måste förstås i detta perspektiv.

Man kan ha invändningar hur det skett och konsekvenserna av denna utvidgning, men det var och är ändå ett försök att binda ihop länder som tidigare varit åtskilda.

Nu riskerar världen en ny järnridå. Men denna gång finns den inte i geografin någonstans.

Istället går den mellan de auktoritära staterna, oavsett om de har sin grund i kommunism, fascism eller eroderad demokrati, och de stater som fortfarande är någorlunda stabila demokratier. Och det kalla kriget, som förr var en militär kraftmätning mellan liberalism och kommunism, återuppstår som en ekonomisk och kulturell strid med andra vapen men med samma skarpa konfliktlinjer.

Det gamla kalla kriget slutade när den liberala marknadsekonomin visade sig överlägsen den kommunistiska planekonomin.

Kommunismen var en totalitär tom ballong, teorierna höll inte för verkligheten, förtryck blev en självklar och oundviklig del av kommunismen.

Utgången av det nya kalla kriget är inte given. Fortfarande är välståndet och välfärden i de länder som omfamnar en bred och djup demokrati och en liberal, men styrd, marknadsekonomi överlägsen de auktoritära staternas. Men de liberala demokratierna darrar av interna slitningar. Mellan radikala krafter till höger och vänster. Mellan förytligad politisk debatt och direkta falska nyheter.

I en samtid där vare sig fakta, evidens eller vetenskap klarar av att stå emot känslostyrda opinioner. Och i ett samhälle där den tidigare värderingsbasen, det kristna arvet, numera mest ses som en anomali.

I det läget kan det vara bra att återvända till Waldemar Svenssons frisinnade tankar och fundera på hur frisinnet idag ska agera.

Vilken roll ska det spela i dagspolitiken och i utformandet av morgondagens politik? Några huvudlinjer kan urskiljas:

För det första: Bejaka en stark, men begränsad, stat. Staten ska genomföra sitt uppdrag, men den allomfattande staten är inte en frisinnad idé. Istället bör frisinnet arbeta för ett starkare civilsamhälle som förmår agera utan stöd från staten. Det är civilsamhället som är grund för välfärdssamhället, inte tvärsom. Det är i civilsamhället som de goda värderingarna kring människans värde och värdighet formas. Ett civilsamhälle som är ekonomiskt eller politiskt beroende av staten riskerar att bli samma stats förlängda arm, oavsett vem som för tillfället styr.

För det andra: Värna det lokala, det småskaliga, det människonära. Waldemar Svenssons rötter fanns i jordbruket, i folkskolerörelsen, i den lokala kyrkan. Situationen i Ukraina visar på hur viktigt det är att samhället, inte minst matförsörjningen, ska kunna fungera även i tider av ofärd. Det behöver inte vara ett krig. Det kan lika gärna vara följder av klimatförändringarna, av kraschade ekosystem, av resursbrister eller andra svårplanerbara händelser. Den lokala bonden, den lokala småföretagaren och det lokala föreningslivet kan vara livsnödvändiga.

För det tredje: Värna bildningen. Det är uppenbart att den ryska befolkningens stöd till anfallskriget inte följer utbildningsnivåerna. Det är lika uppenbart att även högutbildade kan stötta auktoritära ledare som Trump, Bolsonaro och Xi. Ändå måste en frisinnad framtid bygga på tilltron till att utbildning och bildning är grunden för ett bättre samhälle. Den utbildade som trots sin utbildning väljer att följa den auktoritära vägen måste göra ett medvetet, aktivt val i motsats till sina kunskaper. Men utbildningen, kunskaperna och vetenskapen, måste också leda till en högre bildningsnivå. Vetenskapen är i sig utan värderingar. Först när de goda värderingarna genomsyrar samhället, kan vetenskap och kunskap användas för människans, samhällets och jordens bästa.

För det fjärde: Våga värderingar. Waldemar Svenssons frisinne var tydligt värderingsstyrt. Hans värderingar bottnade i en personlig kristen tro, där denna tro var basen både för individens växt och samhällets utformning. Svenssons frisinne var inte materialistiskt, utan idealistiskt. Det var individens växt, den personliga autonomin och den idealistiska samverkan som var hans politiska grund. Inget av dessa värden är kompatibelt med en auktoritär samhällsledning eller auktoritära ledare.

Vi kommer länge att leva i skuggan av det ryska kriget i Ukraina. Det finns risk att denna skugga fördjupas av miljökriser och en kamp mellan olika sätt att styra samhällen. I det perspektivet är det viktigt att värna de frisinnade rötterna, även när de går emot de allmänna trenderna. Waldemar Svensson var i detta ett föredöme.