Ledare: Den konservativa liberalismen

Det finns en bild av att liberalism och konservatism är oförenliga politiska krafter.

Dagens politiska kontext har förstärkt denna syn hos liberaler. Nu gäller inte bara en höger – vänsterskala utan också en uppdelning mellan progressiva och konservativa.

Problemen är hur man ska sortera in de olika politiska partierna på dessa skalor. Vänsterpartiet är uppenbarligen vänster på den ekonomisk- politiska skalan, progressivt när det kommer till värderingsfrågor men konservativt när det handlar om arbetsrätt. Sverigedemokraterna är konservativa i värderingsfrågor men vänsterlutande i ekonomi. Miljöpartiet är progressiva i värderingsfrågor, vänster i ekonomi men konservativa när det kommer till värnandet av natur och miljö och även i synen på ekonomisk ut- eller avveckling.

Uppräkningen kan fortsätta. Men var finns liberalismen?

Ett sätt att se det är att den Centerpartistiska drömmen om den breda mitten redan är mainstream.

S, C, L, Kd och M är alla lagom progressiva i värderingsfrågor och lika lagom i mitten när det kommer till ekonomi. Det handlar mer om gradskillnader än olika perspektiv även om det i enskilda frågor kan handla om skarpa motsättningar. Migration och brottslighet är typexempel, även om det låter mer om rätt tomma tunnor än vad det finns ideologiskt skillnadsinnehåll i dem.

Så var går då skiljelinjerna? Och var finns liberalismen?

Självbilden hos såväl Liberalerna som den del av Centerpartiet som definierar sig som liberal, är att man är en fristående progressiv kraft där ytterkanterna – i Sverige definierade som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – är oacceptabla som samarbetspartier. Tidigare var de också oacceptabla som samtalspartners, de skulle hållas utanför även allt traditionellt politiskt arbete – vara ”partier non grata” – men den tiden är i realiteten i huvudsak förbi. Med andra partier kan dock liberaler både prata och göra upp om sakpolitik, oavsett konservatism eller socialism i bakgrunden.

Men partier som bara agerar samarbetspartners lär inte vinna några stora segrar. Även om man ser sig som brobyggare mellan höger och vänster eller som det centrum kring vilket alla andra kretsar riskerar den egna agendan att bli rätt tunn om den mest innehåller värdeord som alla tar sin näring ur det progressiva ordförrådet och den praktiska politiken blir att genomföra delar av de andras.

Bilden av de progressivaste av partier är sannolikt aptitlig ur ett kommunikativt perspektiv.

Men progressiviteten i sig; att alltid förändras, att alltid ligga i framkant, att alltid mena att det bästa alltid ligger framför oss, kan lika väl bli obegriplig för såväl partiernas fotfolk som väljare och sympatisörer. För vad är förändring? Åt vilket håll ligger framkanten?

Och är verkligen framtiden alltid ljusare än historien?

Önskan om att definiera sig som progressiva, eller frihetliga som det sedan några år populäraste liberala uttrycket låter, handlar i huvudsak om att definiera sig bort från den höger som liberaler utåt menar vara konservativ.

Problemet är att liberaler i detta vare sig definierat ordet ”konservativ” eller sina egna ideologiska ståndpunkter. Båda blir en ytlig betraktelse utifrån ett behov av att kommunicera enkla partipolitiska ståndpunkter.

Gjorde man en djupare analys kunde man annars inse att liberalismen visst bär konservativa drag, att en liberalism utan denna konservatism riskerar att bli en ideologi för den starke liksom att förnekandet av denna värderingsbaserade konservatism inom liberalismen väl samvarierar med den liberala ökenvandringen.

Låt mig peka på några exempel:

Liberaler värnar demokratin. Det innebär inte bara ett värnande av rätten att välja sina företrädare, utan ett bredare angreppssätt där såväl rättsväsende, media och kultur spelar roll. (Förr var även religionsfriheten en självklarhet i detta men där svajar nu många liberaler betänkligt) Men den demokrati vi bekänner oss till idag har sina rötter i 1700-talet. Eller kanske i de grekiska stadstaterna. Är det konservativt att bekänna sig till en 2000-årig tradition? Eller är det progressivt att säga att dess vagga är 200-årig?

Apropå media, kan den svenska tryckfriheten härledas ända bort till 1766 års tryckfrihetsförordning.

Och var kulturen friare, eller mer ofri, när den finansierades, om den finansierades, av byborna, kyrkan, stadens välborne män istället för en allsmäktig stat?

På område efter område finner man att det som liberaler idag slåss för, egentligen har sina rötter långt tillbaka. Att vara för det bestående behöver inte vara mot det liberala. Istället handlar det, som så ofta, om avvägningar – och om var värderingarna som styr dessa avvägningar grundats. Idag hamnar man ofta i en diskussion om den stat eller nation som blir skillnaden när liberaler vill peka på skillnaderna mellan det liberala och det konservativa.

Men är det så enkelt? Ännu en exempellista:

Liberaler är internationalister, globalister.

Nationalstaten är ett hinder på vägen mot den liberala visionen om en värld utan gränser.

Människors, varors och tjänsters fria rörlighet överallt är målet. Men; vilka liberala grundvärderingar kan förenas med denna vision?

Är inte en förutsättning för den liberala demokratin just staten, nationen? Ett geografiskt avgränsat område där medborgarna förutsätts kunna delta i såväl ”produktion som konsumtion” av demokratin genom en dialog på ett av flertalet förstått språk, med förtroendevalda från samma område, där makten och ansvaret för den demokratiska staten har nationen som verksamhetsområde.

Välfärdssamhället är också beroende av denna nationella grund. Om vi ska leva i ett samhälle där marknadsekonomin regleras av politiska beslut, som bland annat innebär att medborgarna avstår delar av sin individuella lön till förmån för gemensamma nyttigheter, krävs någon form av begränsning av rättigheterna att bruka dessa nyttigheter.

Frågan om en av de tydligaste vattendelarna i svensk politik landar i dessa två ovanstående vägval. Migrationen, dess storlek och effekter på såväl samhälle som individ, spelar roll för funktionaliteten hos såväl demokrati som välfärdssystem. Ingen menar sig stå för helt öppna gränser, men frågan om hur den av alla omfattade reglerade invandringen ska se ut blir ofta ett spel för gallerierna.

Men även de globala varu- och tjänsteströmmarna påverkar demokratin och välfärden.

Det är inte bara i det amerikanska rostbältet som människor upplever sig som förlorare på globaliseringen. I pandemins kölvatten funderar nu politiker på hur framtidens städer ska se ut, när allt mer handel flyttas från städernas centrumaffärer till det globala nätet, och vilka konsekvenser det får för alltifrån enklare jobb till trygghet i staden.

Små exempel, små pusselbitar, i ett allt större pussel.

De värderingar som styr samhället är också beroende av nationalstaten, historiskt liksom idag. Men vilka värderingar, och vilken grund för dessa värderingar, har dagens liberaler?

Sverige blir allt mer heterogent. Inte minst gäller det vilken värderingsbas samhället grundas på. I den tidigare mer homogena staten, byggd på en sekulär kristendomsbas, fanns ett mer gemensamt uppfattat normativ.

Från skolans morgonsamling, över konfirmation och bröllop till begravningen på kyrkogården omgavs människan av en ram av etik och moral, normativ och regler, där rottrådarna leddes in i den kristna traditionen.

Nu är istället värderingar subjektiva och valbara, både över tid och mellan individer.

Att vara värderingsbaserad är en momentan känsla av att ligga rätt utifrån det man just nu upplever som det sanna. Men subjektivitet, individualism och förändringskrav är ingen stabil grund för värderingar.

Det Waldemar Svenssonska frisinnet stod tidigare för en tydligare stabilitet i synen på vilka värderingar som var basen för den svenska liberalismen. Kristen tro, nykterhet, bildning, skötsamhet och flitighet var kärnord.

Få av dem är det i dag. Men framförallt var det Svenssons beskrivning av människan som spelade roll; hon ägde inte värde utan värdighet, en värdighet som var lika för alla oavsett var på samhällsstegen man fanns. Den synen var och är fast grundad i en rätt konservativ kristendom som nu blir allt mer obsolet i det politiska samtalet. Men den var och är nödvändig för att göra liberalismen mänsklig.

En sådan värderingsbas är inte alltid progressiv i dagens mening. Den uppmuntrar sann bildning för människans utveckling. Den tvekar kring frågor om aktiv dödshjälp, om surrogatmödraskap och förändringar kring äktenskapet. Den värnar bistånd till många där högre än till få här. Den hävdar starkt att det först handlar om att göra sin plikt innan man kan kräva sin rätt. Den ser vikten av att inte förkasta det goda bestående bara för att förändring ska vara norm. Den skapar ett tydligt värn för den sårbaraste även om det kan innebära att valfriheten för den starke minskar, men kräver att detta värn mer är baserat i civilsamhällets normer än statlig överhöghet.

Den inser att jämlikhet inte är likhet, att samhället måste acceptera skillnader mellan människor, utan att därför värdera dem olika.

Waldemar Svenssons frisinne må anses såväl konservativt som obsolet för dagens progressiva liberala rörelser. Men den var ändå den ryggrad som en gång bar den svenska liberalismen till höjder som dagens liberaler bara kan drömma om.