Kort paus i pandemin

I 

I sommar har vi levt som om pandemin vore ett minne blott. Efterlängtat är en underdrift. De blockerade sätena på tåget finns inte kvar längre – vagnarna har varit fullbokade under resorna till fjällvandringen och till släkten.

Även om det krävdes förbokad biljett till Liseberg, var parken smockfull och köerna timslånga. Uteserveringarna har dignat av besökare. Visst har det känts som att pandemin är över? Många har även sagt att de inte orkar bry sig längre. Att oavsett hur virusen utvecklas så får det vara nog. Möjligheten till vaccinationspass har också gjort att människor letat sig ut i världen igen.

Förra sommaren var det nästan likadant. Smittan minskade under de varma månaderna, när människor kunde vara utomhus. När semestern var över, var det många som letade sig tillbaka till kontoren, om än inte varje dag.

Jag deltog fysiskt på ett par konferenser under september och i början av oktober. Vi prövade oss fram. Men i slutet av oktober slog fällan igen och alla uppmanades åter att jobba hemifrån och undvika ej nödvändiga resor. Beskedet kom abrupt. Antalet smittade ökade markant och vi erfor en ”andra våg”.

Just idag i skrivande stund är 58,5% av Sveriges invånare vaccinerade med två doser och många är immuna efter att ha varit sjuka i Covid. Vaccinet kan inte nog överskattas och det har varit en stor bedrift att ta fram det på så kort tid. Men kommer det att räcka?

Nu har forskning och myndigheter börjat att tala om en tredje dos för den äldsta gruppen. Detta för att skydda sig mot mutationen Delta, vilken ökar därför att många har varit utomlands under sommaren.

I detta nu berättar rubrikerna om att sångaren i Iron Maiden, Bruce Dickinson, har insjuknat i Covid, trots att han är färdigvaccinerad. När kändisar insjuknar eller går bort är det en oroande påminnelse om att medierna snart förbereder rubriker om nya vågor av pandemin. Redan berättas om allt fler unga människor som ännu inte fått vaccin insjuknar. Det är en oroande utveckling när många av oss vill tro att pandemin är över.

II 

Så, har vi bara en paus i pandemin?

Ja, vi har paus, men allt fler tecken tyder på att det är en kort paus. Just nu ökar Covid våldsamt i andra delar av världen. Även nära oss. Norge har alldeles nyss stängt sina gränser igen. Och Sveriges statsminister har nyligen meddelat att restriktionerna förlängs ännu ett halvår.

Nu förekommer stora protester mot detta. Alla tycker det är tungt. Acceptansen för restriktionerna är långt ifrån lika självklara som för något år sedan.

Även om många lärt sig hantera digitala möten hemma i vardagsrummet, så finns en saknad efter gemenskap. Efter pausen väntar kanske ännu en höst som bara lyses upp av ett antal rutor med stela ansikten i Teamsmötet på din datorskärm. Det förskräcker dem med ett sådant jobb som kan skötas från en datorskärm. Taxichaufförer, lärare och vårdpersonal har andra utsikter och oron hos dem är stor – trots vaccineringarna.

Men allra svårast kommer det fortsättningsvis att bli för den stora grupp i samhället som lever i digitalt utanförskap. De stängs nämligen helt ute från samhället, när livet sker online.

Den digitala klyftan i samhället har vidgats ytterligare sedan vi drabbades av pandemin. Detta på grund av att tjänster som tidigare varit tillgängliga också digitaliserats:

Det krävs digitala verktyg för att komma i kontakt med vården, Försäkringskassan, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten. Förutom dem med kognitiv svikt och de allra äldsta i samhället, handlar det om nyanlända, papperslösa och asylsökande. Covid har gjort tröskeln in i samhällets gemenskap ännu högre. Det är nödvändigt att även politiskt uppmärksamma den digitala klyftan. Vi får inte skapa ett samhälle som systematiskt utestänger stora grupper.

Den socioekonomiska klassklyftan har också vidgats. Trångbodda har självklart haft det mycket tufft, när skolorna varit stängda, när barnens fritidsaktiviteter och läxläsning – som ofta hanteras av pensionärer – varit inställda. Välbemedlade har klarat detta mycket lättare. Här hemma syns alltså skillnader mellan socioekonomiska grupper och skiktningar.

Och blickar vi ut över världen syns liknande mönster av skillnader mellan rika och fattiga länder. Vaccinationsgraden är mycket låg i fattiga länder och det är ett problem för oss alla. Viruset muterar när det fortsätter att spridas mellan individer och plötsligt har en variant uppstått, som de som redan är vaccinerade inte längre är skyddade mot. Som nämnt har det redan börjat att ske. Klassklyftor är alltså både dåliga och farliga på många vis.

En viktig slutsats av pandemins tid är att målmedvetet arbeta för att minska klasskillnaderna i vårt svenska samhälle, att undanröja fattigdomen och orättvisorna mellan rika och fattiga länder.

III 

I april 2020, när Covid-19 precis kommit skrev jag följande på Twitter: ”Tack och lov att Coronasverige går in mot sommar med sol och grönska! Tänk om vi gått mot november nu? Det hade känts förfärligt. Nu kan inställt i alla fall tröstas med ljus och blommor.” Och nu har det gått ett drygt år sedan dess. Insikten kommer ifatt och fördjupas:

Vi går mot ännu en höst med ökad försiktighet och teamsmöten. Det vi upplever nu är en kort paus i pandemin. Tur att vi aldrig vet vad som väntar…

Den enda möjliga – och personliga – strategin är kanske att göra det bästa av nuet och varje möjlighet till ansvarsfull gemenskap med andra människor, att ta ansvar för att inte sprida virusen vidare, att våga visa tillförsikt. Och att vaccinera sig så fort möjligheten ges!

Annika Westh