Ett samtal

Christer Nylander, Staffan Werme

Under flera år har jag försökt finna vägar att mejsla ut likheter och skiljelinjer mellan dagens liberala huvudströmningar och frisinnet. Det handlar om de olika ideologiska utgångspunkterna som sedan kan landa i lika, eller olika, sakfrågor.

I detta arbete har jag flera gånger bett riksdagsledamoten Christer Nylander att skriva i tidningen. Hans ramar har varit vida, han har fått skriva om det han önskat. Christer Nylander är en av de tyngsta liberalerna idag. Hans uppdrag inom Liberalerna är och har varit många och viktiga.

Samtidigt är han en av alltför få riksdagsledamöter idag som förmår att föra en djupare och väl grundad ideologisk diskussion med ett rikt språk och en god språkbehandling. I det kan Nylander, trots sin relativa ungdom, beskrivas vara en bärare av den traditionella politikerrollen. Istället för dagens glänsande ytor finns ett spännande djup. Istället för dagens kortsiktiga utspelspolitik finns hos honom en eftertänksamhet.

I slutet av hösten 2020 ställde jag en fråga till Christer om han var villig att delta i en brevväxling kring liberalismens och frisinnets framtid. Efter en del funderande tackade han ja. I detta nummer av Frisinnad Tidskrift finner ni de första breven i denna brevväxling. Det är en brevväxling med långsamhetens lov som kännetecken. Men fler brev lär komma. 

Christer,

När detta skrivs lever vi i tiden efter USA. Tiden efter attacken mot den amerikanska kongressen. Tiden efter en presidenttid och ett presidentval som aldrig tidigare upplevts. Få hade kunnat förutspå denna utveckling, eller i vart fall hastigheten av den. Ändå har tecknen funnits där länge.

Men det är inte bara stormningen av kongressbyggnaden i Washington DC som markerar ett skifte i synen på Amerika. Frågan är också om vi idag lever i slutet av Pax Americana, den amerikanska dominansen av världen, grundad några årtionden efter självständigheten och manifesterad efter det andra världskriget slut. En Pax Americana som, under den suveräna amerikanska militära överlägsenheten, ändå blev mer av det humanistiska arv som John F Kennedy eftersträvade. Ett arv mer byggt på kulturell och social ingenjörskonst än på militär förmåga, där internationella avtal skapat en sammanhållen väv av stater med ekonomisk tillväxt som motor och med ökad individuell frihet som mål.

Visst har USA varierat mellan expansiva och mer introverta perioder. Världsledarskapet har ibland varit betungande. Men frågan är om det vi ser nu är en abdikation från en tidigare oifrågasatt position. Skälen är naturligtvis många. Det handlar om ekonomi, om geopolitik, om klimat och miljö, om nationella politiska rörelser och mycket mer. Men det handlar också om frågan om vart det liberala samhällsbygget är på väg.

Det är en intressant paradox att samtidigt som det republikanska partiet i USA ser ut att implodera, befinner sig de liberala partierna i Europa i kris. I USA är det partiet som burit de värderingskonservativa strömningarna och den ekonomiska liberalismen inom sig som krisar.

I Europa är det istället de progressivaste partierna som samtidigt betonar statens behov av att styra ekonomin, som är i kris. Men är det bara en skenbar paradox? Finns istället, under den stormande ytan driven av en megalomanistisk president, samma utveckling där som här? Är Donald Trump inte tecknet på det värderingskonservativa sammanbrottet, utan istället på krisen inom liberalismen?

Låt mig ge ett exempel, lånat från dagens svenska debatt:

Det gamla svenska liberala partiet, numera under flaggen Liberalerna och men nästan utkonkurrerat av det tidigare konservativa markägarpartiet men numera progressivt marknadsliberala Centern, synes i media nästan förtära sig självt i sin oförmåga att hantera riksdagens nyaste parti. Hur ska partiet agera i förhållande till Sverigedemokraterna?

Det är uppenbart att det är denna fråga som splittrar partiet. Den ena falangen vill på inga villkor överhuvudtaget beröra partiet. Sverigedemokraternas politik kommer att legitimeras, främlingsfientligheten accentueras och alla – inklusive det liberala partiet – att smittas av dess antihumana ideologi. Alla alternativ, under bordet även ett mer eller mindre indirekt samarbete med Vänsterpartiet, är bättre. Vi måste värna det progressiva, det internationalistiska, det humanistiska.

Den andra falangen ser det motsatta: Liberalerna är ett borgerligt parti. Det är med Moderaterna vi är hemma. Det är denna borgerliga politik som kommer att regera. Om andra partier, inklusive SD, vill stötta den är det upp till dem. Vi kommer att påverka dem mer än de oss.

Och svensk politik behöver ta tag i de verkliga problemen; invandring, integration, brott och straff. Vi måste värna personlig frihet, den goda nationalismen, det humanistiska.

Falangerna pratar sällan med varandra, oftare om – eller förbi – varandra. Oavsett vilka sakpolitiska förslag partiets ledning försöker lägga, blir de ointressanta. För den övergripande frågan dominerar totalt. Vem ska ni samarbeta med efter valet?

Denna låsning har funnits i mer än ett decennium. Samtidigt har partiets opinionsmässiga utveckling fortsatt nedåt. De sakpolitiska förslagen blir i det sammanhanget bara droppar på en oändlig vattenyta. Kortlivade händelser som inte lämnar djupare spår efter sig.

De liberala partierna brukar hävda att de står fria från partsintressen. Deras enda fokus är människan, den enskilda individen, och hennes frihet. Men vad innebär detta i realiteten? Och räcker det för att skapa en gemensam berättelse, en dröm, vision om varför liberalismen behövs?

I ett antal artiklar i Expressen har Joel Halldorf rannsakat den moderna liberalismen. En av hans slutsatser är att liberalism är en ”mot”-rörelse. Liberalismen behövs när det finns krafter som vill begränsa naturliga friheter. Halldorf skriver: ”När liberalismen har en fiende är den stark. Den kan mobilisera massorna och inspirera till självuppoffring. Men i segerns stund kollapsar rörelsen.” Har Halldorf rätt?

Den svenska liberalismen uppstod, i prästen Anders Chydenius anda, som en ekonomisk frihetsrörelse. Liberalismens huvudsakliga mål var att ge fattiga bönder möjlighet att sälja sina varor fritt på stadens torg. Därigenom skulle de kunna förverkliga sina drömmar, ekonomin var hävstången.

Sedan breddades och fördjupades det liberala uppdraget. Det liberala, eller socialliberala, uppdraget kombinerade en stark tilltro till det fria företagande med en lika stark tilltro till en starkare stat. Det som inleddes med allmän folkskola är idag ett i princip lika allmänt omhändertagande av barn från ettårsåldern tills barnet blivit myndigt, i förskola, grundskola och gymnasium. Den sociala grundtryggheten, med sjukvård och äldreomsorg som kärna, är idag ett manifesterat statligt normerande av vad ett gott liv är, från vaggan till graven.

Den fria kulturen har blivit statligt finansierad. Idrotten klarar sig inte utan samma offentliga stöd. De fria kyrkorna, speciellt den gamla statskyrkan som socialdemokratin en gång ville göra till ett statligt religiöst ämbetsverk, är allt mer med staten kommunicerande kärl.

Idag omfattar även svenska liberaler i huvudsak det som professor Lars Trägårdh namngivit som ”statsindividualism”. Vi har överlämnat det som tidigare var individens eller familjens gemensamma ansvar för bildning, socialt omhändertagande, kultur, fritid och tro, till staten för att vi själva ska kunna lägga all tid på att förverkliga oss själva.

Och där befinner sig liberalismen idag. I ett läge där frihet inte längre definieras som ekonomisk frihet, eller en social grundtrygghet, utan en individuell – eller som jag skulle definiera det – egoistisk frihet, en frihet från normer, dogmer, etik och moral andra än dem jag själv vill omfatta. En frihet från andra människor gående så långt att själva grunden för samhället, det gemensamma som manifesteras i första stavelsen i just ordet samhälle, eroderar.

Där står liberalismen idag. Det är de brännande frågorna för den rörelse och det parti som varit ledande i att vara mot inskränkningar som begränsar individen, har inte längre något att vara emot – annat än andra individer som tolkar denna individuella frihet ”fel”: Varför finns vi till idag? Vem och vad är vi emot? Kan ett samhälle fungera utan en gemenskap som är större än individen? Kan ett parti göra det?

Dit, käre Christer, vandrar ofta mina tankar när jag funderar över den svenska och den västerländska liberalismens läge. Förstår du mina tankegångar? Äger de någon form av sanning? Vad blir ditt svar?

Din vän
Staffan

Staffan,

Du frågar mig om jag förstår dina tankar. Jag gör det. Och jag gör det inte bara av artighet, inte bara för att jag lärt mig att det är ett frisinnat ingångsvärde (för att använda modernt politiskt språk) att klättra upp i en annan människans utsiktstorn och betrakta världen därifrån. Inte heller som en retorisk figur. Jag förstår dina tankar.

Och jag delar några av dem.

Låt oss börja med Chydenius som du nämner. Det är sant som du beskriver att han såg den fria ekonomin som en hävstång för välfärd, som ett medel för att nå målet att lyfta de fattiga. Han stannade dock inte där. Han hävdade också rätten att yttra sig, rätten att tänka och skriva fritt.

Därmed personifierar han det som jag ibland tänker som liberalismens två sidor, den ekonomiska och andliga friheten. Vid något tillfälle under de senaste årens interna diskussion om liberalernas vägval har jag också nämnt att det kanske handlar om just detta. Att det som skiljer liberaler åt är om man anser att den materiella friheten eller den andliga friheten för tillfället är viktigast att värna? Kanske är det där man finner kärnan till dagens liberala klyfta.

Jag brukar hävda att det som skiljer liberalismen från andra ideologier är att liberaler utgår från individen, medan alla andra ideologier menar att ett eller annat kollektiv som är viktigast, det må vara nationen, familjen, rasen, klassen etc. Liberaler funderar på vad som krävs för att individen ska få möjlighet att utforska och utveckla sin personlighet.

Andra funderar kring hur man ska stärka det kollektiv man värnar. I kulturpolitiken som jag för tillfället ägnar mycket tid, ser jag det tydligt. Inte minst i relation till Sverigedemokrater. De funderar på hur kulturen kan stärka nationen, jag funderar på hur mötet med kultur kan få individen att uppfinna sig själv. Liknande konflikt finns i andra politikområden och då inte bara i relation till nationalisterna.

Om man tänker sig att liberalers uppgift är att utgå från individen, öppna individens möjligheter att utforska, utveckla och förverkliga sig själv, så ser man att hinder mot detta finns i alla andra ideologier.

Liberaler vill riva hinder för företagande, för social rörlighet, för jämställdhet etc. Det som skiljer liberaler åt är förmodligen vilket hot mot individens frihet man just nu ser som viktigast att bekämpa.

Några ser hoten mot den andliga friheten, andra ser hoten mot den materiella friheten.

Vad man prioriterar kan säkert bero på många saker. Alltifrån personliga erfarenheter till värderingar av vad som just nu och just här är det största frihetshotet.

En slutsats jag dragit när jag försökt förstå åt vilket håll världen utvecklas är att vi de senaste decennierna nog ägnat för mycket tid åt att det materiella och för lite åt det andliga. Men jag har full förståelse för att andra liberaler kan landa i en annan slutsats.

Några öppna och icke genomtänkta funderingar utifrån detta.

Har Pax americana passerat zenit? Ja, kanske. Den dagen Kina är den dominerande ekonomi kommer grundackordet i världen att vara ett annat. I själva verket är det kanske så att kapitalismen just nu står inför ett vägval där man måste välja mellan en mer auktoritär kapitalism som gynnar eliter och en mer frihetlig som gynnar en bredare befolkning.

På 1930-talet fanns tre dominerande ideologier som tävlade – fascismen, kommunismen och liberalismen. Intressant nog hade de en sak gemensamt. Mannen på gatan var hjälte i alla tre ideologiers berättelse om framtiden. Kanske är det så att den frihetliga liberalismen måste nå dit igen för att få det folkliga stöd som krävs för att vinna över den mer auktoritära trenden som drar över världen som ett spöke.

Är liberalismen är en motrörelse så som Joel Halldorf beskrivit den i de artiklar du refererar till. Ja kanske är den i alla fall starkast som en motrörelse. Det får mig att tänka på Kejsarens nya kläder.

För det måste ju ha uppstått en viss tomhet i den stora staden när man till sist vågade se att kejsaren faktiskt var naken. Om inte det där barnet hade haft fräckheten att säga det alla tänkte hade man ju fortsatt kunnat förtjusas av vackra färger och mönster. Man hade kunnat fortsätta hylla de skickliga klädskapare som designade den praktfulla dräkten av finaste tyg. Ett tyg som dessutom hade den magiska egenskapen att vara osynligt för de människor som inte uppfyllde sin roll som dugliga medborgare.

Är tomheten efter avslöjandet det lilla barnets fel? Ja kanske. Men är det den lilla pojkens uppdrag att erbjuda människorna i staden en ny livslögn? Knappast. Jag tror att det behövs berättelser, jag tror människan tänker mycket i berättelser och förstår sin samtid i berättelser, men jag är skeptisk till tanken att det måste finnas en stor berättelse som alla ska infogas i. Kanske är det en liberal reflex att vara skeptisk till de stora berättelserna?

Men jag tänker samtidigt att man måste inse att människan behöver berättelser, behöver berättelser för att få ordning på tankarna om sig själv och omvärlden. Kanske behöver vi också se oss själv i berättelser.

Men jag tänker i pluralis, inte i en enda stor berättelse som var och en måste anpassa sig efter. Här ser jag för övrigt en stor ojämlikhet. För några är framtiden utstakad, som att veta att man spelar birollen i en roman någon annan skriver. För andra är världen ett stort bibliotek av manus att inspireras av. Jag tror verkligen att kulturpolitiken är mer central än vad den anses vara.

Kanske återkommer vi här till liberalismens stora utmaning. Hur blir man någon som ger svar på människans frågor? Hur erbjuder man en berättelse om nuet och framtiden där den enskilda individen inte bara tänker på sig själv utan på sin nästa och helheten.

Ska vi leta där, Staffan? Ska vi fundera tillsammans på om det finns en liberalism som är inkluderande, som klarar inkludera både materiella och andliga aspekter, som erbjuder människor en mening med livet som inte handlar om att vara en biroll i en stor berättelse vars manus är skriven av någon annan? För visst finns det en liberalism som ger utrymme för gemenskaper och mening utan att glömma utgångspunkten som jag menar måste vara den enskilda individens frihet.

Christer