Vad är ett folkstyre värt? 

Frågan om centralisering och decentralisering av den offentliga verksamheten är ständigt återkommande. Dock har flertalet misslyckande från olika huvudmän under Coronapandemin lyft frågan till nya höjder. Regionerna klarar inte av att styra sjukvården och kommunerna har misskött äldreomsorgen något grovt. 

För att råda bot på detta anser flertalet sakkunniga att enbart ett förstatligande av verksamheterna kan lösa problemet. Men lyfter vi bort sjukvård och äldreomsorg, och skolan om Liberalerna får som de vill, finns det någon poäng med att ha kommuner och regioner kvar? Eller rättare sagt, har de något kvar att styra över? 

Frågeställningen som sådan är inte originell. I en artikel i nättidningen Kvartal den 17 augusti 2019 ställer skribenten Victor Barth-Kron det anspråkslösa förslaget om att avskaffa Sveriges kommuner. Resonemanget går ut på att varken kommuner eller regioner aldrig lyckas med sitt uppdrag så varför envisas med att ha dem kvar? Skulle det inte vara mer effektivt att avskaffa dem och låta staten styra verksamheten? Man skulle kunna tolka den här texten som en debattinlaga för att peka på lokalstyrets ineffektivitet, men det är sannolikt inte avsikten.

Barth-Kron gör här en passus till Johnathan Swifts satiriska artikel Ett anspråkslöst förslag från 1729 där en lösning presenteras för att reda ut den hungersnöd och fattigdom som då rådde på Irland. Lösningen är simpel, det är dags att äta upp de fattiga barnen. Swifts artikel går in i detalj på hur barn inte bara kan användas till att mätta befolkningen utan även hur restprodukterna av dem kan brukas för diverse andra syften som kläder och hushållsprodukter.

Föräldrar som själva inte kan sörja för sina barn ges en räddning från sin dåliga ekonomiska sits genom att sälja sina barn till att bli livsmedel. De fattiga får en bättre ekonomi, statens börda för att ta hand om barn som växter upp i fattigdom minskar och på det stora hela tillkommer nya varor på marknaden. Alla vinner på förslaget. Men det är bara ett problem, det känns inte rätt. 

Oavsett om det de facto är en lösning på problemet är det inte en lösning vi vill ha. För vår självbild som rättrådiga och humana samhällsmedborgare tolererar inte att vi äter barn. På samma sätt kan man se till Barth-Kron ironiserande över att lägga ner både kommuner och regioner för att styra all offentlig verksamhet från den statliga nivån. Argumentet är inte fel i sak, det skulle vara möjligt att styra enbart genom en statlig nivå, men är det vad vi vill ha? Är det verkligen det här vi är villigare att göra för att nå effektivitet och är det vad vi anser att den svenska demokratin ska vara? 

På samma sätt som Swift hånade den hjärtlösa attityden mot de fattiga visar Barth-Kron på den tanklöshet och brist på förstånd inför det lokala folkstyrets syfte. För de flesta deltagare i debatten verkar ha samma åsikt. Det är bristen på statlig styrning som är den knut som ska lösas, tvisten tycks enbart ligga i vilken av verksamheterna som står först i kön. 

Avsaknaden av försvar för det lokala folkstyret, vare sig det gäller kommunalt eller regionalt, pekar i en allt mer farlig riktning. För vad vi börjar se är ett växande stöd för en allstatlighet som tar sig utrymme i det offentliga på bekostnad av den individuella medborgarens personlighet och vädjan. Men det är osagt om denna allstatlighets förespråkare är medvetna om resultatet av deras handlande. 

Det offentligas ohämmade jakt på ekonomisk effektivitet tenderar att leda till en allstatlighet som börjar upplösa det övriga organisationssamhället och smälta samman till en oskiljbar enhet. Ökad konsolidering av makts och styrning rättfärdigas med stordriftsfördelar och minskat behov av administration. Individers påverkansmöjlighet reduceras genom att låta de organiserade intressena föra gruppers talan med staten. Medborgarnas individuella makt och värdighet tappar därför betydelse och kollektivets tyranni blir ensamma härskare inom sina egna små kungadömen. 

För att undvika detta måste den demokratiska staten vila på en maktfördelning som garanterar att ingen instans ensamt kan kontrollera människors liv. Oavsett hur denna maktfördelning ser ut görs den med insikten om att individualismen alltid existerar på kollektivismens nåder. De som förespråkar frihet har därför alltid gjort det med en medvetenhet av kollektivets tyranni, men det är aldrig kollektivets kväsande av valmöjligheter som är den sanna fienden. 

I grunden handlar makt om att kunna utföra en handling mot någon trots dennes motvilja. 

Frihetens kritik mot kollektivismen ligger inte i behovet av någon tillfredsställande ansträngning att göra ett val, utan i vetskapen om att enbart en individ har ett samvete att förhålla sig till i relation till valen man gör. Men med statens ökande storlek kommer en allt mer komplex och svåröverskådlig organisation ge beslutsfattare en sämre helhetsbild av verksamheten. När abstraktionen gör att behovet av riktlinjer, föreskrifter och reglering blir oundvikligt slutar den mänskliga faktorn inom den exekutiva maken att spela någon roll. En allt mer växande stat har därför ofrånkomligt en benägenhet att tappa sambandet mellan vad man har makt att göra, och vad som är rätt att göra. 

I detta system blir solidaritet med gruppen viktigare än personligt ansvar och rättrådighet. För vem ska hålla vem till svars för vad som beslutas när ingen varken kan överblicka konsekvenserna av sina handlingar eller uppleva desamma? Ser vi till dessa återkommande debatter om förstatligande är det sällan de individer som påverkas av besluten negativt som är dess förespråkare. Även om effektiviteten kan öka genom att ansvar flyttas från det lokala beslutsfattandet till det centrala är det vad vi vill? 

Man skulle kunna dra argumentet om kommuner och regioners avskaffande ett steg länge. Varför inte avskaffa staten och låta EU sköta det offentligas åtaganden? Är ändå inte nationalstaten lite väl ineffektiv och problematisk för att lösa globala problem? Å andra sidan, EU klarar nog inte av det lika bra som FN skulle kunna göra. Att prata om folkstyre vare sig det är regionala eller lokala som en fråga om effektivitet är att helt tappa greppet om syftet med fenomenet som sådant. Folkstyre har aldrig handlat om effektivitet. Ingen kämpade för att införa demokrati på grund av en ineffektiv statsförvaltning. Snarare handlade kampen för folkstyre om att få tillgång till maken. 

Mer specifikt, att utkräva ansvar från dem som innehar makten. Vare sig du är tillfreds med eller missnöjd med hur det offentliga sköts är ditt inflytande större ju färre som är en del av verksamhetens sfär. När urvalet växer får du som individ mindre möjlighet till att utöva inflytande över den offentliga verksamheten som du nyttjar och som ska betjäna dig. 

I grunden handlar makt om att kunna utföra en handling mot någon trots dennes motvilja. Att då ge ifrån sig makt med förhoppningen att den som tar emot densamma kommer nyttja det bättre än en själv, eller visare än en själv, innebär även att man ger bort sin möjlighet att påverka om utfallet inte skulle slå väl ut. För varför skulle staten med sin samlade väljarkår bry sig om, eller ta hänsyn till vad en liten del av elektoratet tycker? Ska en enda kommun eller region kunna stjälpa statens samlade planering av medborgarnas väl? Kan du inte bara vara glad och tacksam för att staten har en plan för att lösa problemet, och du har väl ändå alltid gillat lammkött? 

Willhelm Sundman 

Regionråd i opposition, Örebro