En lagom-ideolog för Folkpartiet

Det är uppenbart att Liberalerna är i stort behov av idémässig förnyelse. De sexton riksdagsmandaten bärgades hem med hjälp av stödröster och ingenting tyder på att man än så länge hittat en väg som säkrar ett starkare opinionsstöd framöver. Men partiperspektivet är ändå inte det viktigaste. Liberalismens kris är bara en delmängd av en samhällskris där många famlar. Liberaler ska söka efter nya lösningar, inte i första hand för att rädda sitt parti utan för att rädda sitt samhälle och sin värld. Ökat opinionsstöd ska vara medlet, inte målet.

Jag kommer att tänka på en övning med gasmask som jag var med om i civilförsvaret. I en byggnad som fylldes med rök skulle jag hitta en skadad person och släpa den ut. Jag minns att röken blev allt tjockare, sikten försvann, masken skavde, en väg jag trodde ledde ut var stängd, desperationen kom smygande. Men jag kom ut, om än hostande.

Kan det bli en metafor för dagens liberaler? Sikten avtar, mycket skaver, vägar man trott på är stängda. Men förhoppningsvis hittar man en väg.

Liberalerna måste kunna orientera sig i en verklighet som präglas av snabb och stark förändring och som utmanar sådant som varit centralt i liberalt tänkande. Några exempel:

• Globaliseringen klingar av. Mätt som andel av BNP är världshandeln inte större nu än för femton år sedan. I takt med att president Xi Jinping mer och mer gör klart att internationellt samarbete för Kina framför allt är ett sätt att stärka det kinesiska kommunistpartiets makt globalt, måste världens demokratier naturligtvis dra slutsatser. De måste värna sin egen frihet och sin rätt till sina egna värderingar.

• Avspänningen som vi hoppades på, där ömsesidigt beroende var en del av strategin, har ersatts av ett storskaligt krig i Europa. Och därmed växer behovet av självförsörjning.

• Liberal flyktingpolitik har på 2000-talet inte fungerat som vi hoppats. Vi ville hjälpa människor undan krig, men en del av dem vi välkomnat hit startar krig här istället. När volymerna överskridit integrationspotentialen, som liberaler kontinuerligt men ofta förgäves försökt öka, har konsekvenserna blivit allvarliga.

• Medicinska framsteg, förändrade normer och liberalare lagstiftning har ökat människors personliga frihet och valmöjligheter dramatiskt i fråga om relationer och sexualitet. Men en ny verklighet där begrepp som frysta ägg, surrogatmödraskap, spermadonatorer och könskirurgi blivit vardag reser nya etiska frågeställningar och ställer människor inför val som inte var möjliga för ett par årtionden sedan. Parallellt med lovprisningarna av de nya möjligheterna hörs också en växande debatt om osäkerhet i det nya, rotlöshet och psykisk ohälsa.

• Dramatiken i bedömningarna av klimatförändringarna växer för varje år. Men både auktoritära och demokratiska regimer har svårt att samla sig till tillräckligt långtgående och effektiva åtgärder. Kina öppnar en kolgruva i veckan.

• Covidepidemin påminde om att också samhällen med god folkhälsa på några veckor kan tvingas till nedstängning och inskränkningar av fri- och rättigheter. När de osynliga virusen sprids okontrollerat ligger paniken nära. Hur förbereder vi oss inför nästa pandemi? Och antibiotikaresistensen kan komma att förorsaka ännu fler dödsfall än de största epidemierna.

• Ekonomin ställer beslutsfattarna inför ständigt nya utmaningar där vetenskap och experter tycks stå lika frågande som alla andra. I många år har vi ställt oss frågan, hur det är möjligt att hela världen stimulerar ekonomin med enorma belopp utan att vi får inflation. Ingen har haft något bra svar. Så plötsligt dyker inflationsspöket upp igen, efter 30 års bortovaro. Och nu är den svåra frågan: hur mycket förstörelse av ekonomin – produktionsbortfall, konkurser, arbetslöshet, bankkriser, valutaoro – krävs för att vi ska jaga bort det igen? Nationalekonomernas råd ger ingen vägledning, för de fortsätter att spreta som de nu gjort i många år.

Inför den här uppräkningen är det kanske inte förvånande att desperationen griper omkring sig på många håll. En modest pensionsreform räcker för att det ska bli upplopp i Frankrike. I USA är en återkomst av Donald Trump inte en omöjlighet.

Och i denna tid ska Liberalerna försöka forma en politik som ger lösningar och framtidshopp.

Partiledningen (L) har annonserat att man ser nödvändigheten i en förnyande idédebatt. Men alla är inte övertygade av det man hittills sett.

”Alla talar om liberalismens kris – utom Liberalerna” skrev Jesper Ahlin Marceta i Dagens Nyheter (21/3). I texten refererar har nyutkomna böcker där statsvetare, historiker och filosofer diskuterar liberalismen – och alla finner den överspelad.

Idédebatten bland liberaler är nödvändig och den måste naturligtvis ta in vad samtidens tänkare och analytiker har att bidra med. Dessbättre finns det också tänkare som välformulerat påminner om liberalismens omistlighet och pekar på möjliga vägar att stärka den.

En av dem är den amerikanska statsvetarprofessorn Francis Fukuyama. Hans nya bok har på svenska fått titeln ”Den liberala erans slut”. Den rubriken stämmer varken med originalets titel (Liberalism and Its Discontents) eller bokens innehåll. Den svenska varianten ska väl anspela på Fukuyamas felaktiga spådom efter Murens fall, att liberalismen hade segrat för alltid. Men Fukuyama har utvecklats sedan dess, gått från att vara republikan till att rösta på demokraterna och insett att mycket starka krafter, både auktoritära regimer och politiska rörelser såväl till höger som vänster, utmanar liberalismen. Hans bok går systematiskt igenom kritikernas argument och blir en kraftfull plädering för att liberala värden måste försvaras.

På flera sätt tycker jag att hans råd har något att säga de svenska liberalerna. Han landar ofta i en ”lagom-attityd” som borde passa en sann folkpartist. Han påpekar att en av liberalismens stora problem är – liberalerna. Han ger många exempel på att de haft en tendens att driva sina teser för långt. Han var själv en gång i tiden nyliberal, men menar nu att en framgångsrik liberalism måste balansera bejakande av tillväxtkrafterna med åtgärder för utjämning och rättvisa.

Han konstaterar att kampen mot både rasåtskillnad och diskriminering av kvinnor har varit riktiga, men påpekar, med mest amerikanska exempel, att identitetspolitiken spårat ur. När berättigade protester mot polisvåld utvecklas till krav på att avskaffa (!) polisen (”defund the police”) har rörelsen kört i diket. Det finns gott om svenska exempel på liknande tendenser. Att motstånd mot rasism leder till att ett rum på Konstfack inte får heta Vita havet utmanar löjet.

Det är inte alltid rätt att fortsätta i tangentens riktning, även om ens kurs från början varit den riktiga. Engagemang för europeisk samverkan behöver inte leda till krav på en federal superstat. Att arbetet för homosexuellas rättigheter är viktigt behöver inte innebära att en persons kön blir en helt individuell fråga, med de vittgående konsekvenser det får för arbetet för kvinnors rättigheter. Vilja att hjälpa flyktingar behöver inte med nödvändighet leda till krav på fri invandring.

Fukuyama berör alla dessa exempel, naturligtvis utan specifik kunskap om det liberala partiet i Sverige. Han kommer också in på ännu en känslig fråga, avvägningen mellan den liberala internationalismen (som för honom är en självklarhet) och det faktum att för de flesta är nationalstaten den största enhet man verkligen kan identifiera sig med. I likhet med en del andra debattörer på senare år tror han att det finns ett utrymme för liberaler att bejaka uppslutning bakom den egna nationen utan att ett ögonblick hemfalla åt nationalismens destruktiva och farliga sidor.  

Det kan vara bra med böcker som får en att tänka i nya riktningar och ompröva gamla sanningar. Så var det inte med Fukuyamas bok för mig. Den läste jag med behållning för att den mycket mer intelligent, insiktsfullt och välformulerat än jag skulle kunna själv, argumenterade för ståndpunkter som jag redan, delvis intuitivt, intagit. Det kändes under läsningen av Fukuyama som vi har mycket gemensamt. Så var hans pappa också pastor i missionsförbundet, fast det amerikanska förstås.

Lars Leijonborg

Bland mycket annat tidigare partiordförande för Folkpartiet, riksdagsman, utbildningsminister och nu även ledamot av Frisinnad Tidskrifts redaktionsråd