Ickevåldets roll är viktigare än någonsin

Rysslands folkrättsvidriga angrepp på Ukraina har fått stora konsekvenser för svensk säkerhetspolitik. Sverige har övergivit en lång tradition av militär alliansfrihet och ansökt om medlemskap i Nato. Riksdagen har beslutat att ge vapenstöd till Ukraina.

För en fredsorganisation som Kristna Fredsrörelsen har kriget också fått konsekvenser. Dels till följd av ett hårdnande samtalsklimat där alternativ till de militärt präglade resonemang som dominerat i massmedierna ofta mötts med intolerans och misstänkliggöranden. Men även genom att centrala säkerhetspolitiska frågor ställts på sin spets, vilket tvingat också oss till en förnyad – och nyttig – reflektion kring flera invanda ställningstaganden och argument.

I grunden har denna reflektion stärkt oss i övertygelsen om att säkerhet inte kan skapas med militära medel. Och att mycket mer måste göras för att undvika nya krig i framtiden, både i Ukraina och i andra länder. Det rör sig inte om önsketänkande. Faktum är att kunskapen om vad som kan främja hållbar fred finns och är vetenskapligt belagd. Problemet är att alldeles för lite resurser satsas på att omsätta denna kunskap i konkreta åtgärder.

Det handlar primärt om förebyggande arbete. Bland freds- och konfliktforskare råder bred enighet om att just sådant kan bidra till att konflikter inte blir våldsamma och därmed inte heller övergår i krig. Det leder inte bara till minskat mänskligt lidande, utan är också billigare och mer effektivt än att hantera konflikter som redan blivit våldsamma.

I detta sammanhang är det värt att understryka att kriget i Ukraina inte inleddes i februari 2022 utan åtta år tidigare, när Ryssland annekterade Krim och sedan stöttade paramilitära separatiststyrkor i östra Ukraina. Och den konflikt som ledde fram till kriget började ännu tidigare än så. På motsvarande sätt föregås alla krig av en konflikt som inte funnit en konstruktiv hantering men ännu inte resulterat i väpnat våld och stridigheter.

Fredsförebyggande arbete utan militära inslag kan ta sig olika uttryck. Inom Kristna Fredsrörelsen samlar vi dess former, strategier och metoder under begreppet ”ickevåld”. Det innebär inte passivitet och undergivenhet inför en angripare eller förtryckare. I stället är det ett aktivt agerande mot våld, men utan egen våldsanvändning. Och det våld som bekämpas är inte bara konkret fysiskt våld utan även strukturellt och kulturellt våld i form av till exempel förtryck, diskriminering och orättvisa.

Därmed är ickevåldets verktygslåda mycket mer omfattande än vad många kanske tror. Det kan handla om politisk påverkan till stöd för demokratisk utveckling men också om rättighetsbaserat biståndsarbete, människorättsaktivism, olydnadsaktioner, bojkotter och strejker. Sanktioner riktade mot dem som bär ansvar för folkrättsbrott hör också hit, liksom internationellt initierade rättsliga åtgärder mot krigsförbrytare. I en annan – mindre konfrontatorisk – del av ickevåldet återfinns det som brukar kallas fredsbyggande, däribland medling och dialog, snarare syftande till att nå ett avslut på eller en nedtrappning av en konflikt.

I bästa fall kan medvetet ickevåldsarbete leda till att en konflikt inte övergår i våldsamheter. Vad gäller utvecklingen i Ryssland och Ukraina blir slutsatsen i stället att möjliga förebyggande insatser uteblivit eller inte varit tillräckliga.

Men även under pågående krig har ickevåld en roll att spela. Och vi kan se att det fyllt en viktig funktion i Ukraina, också efter februari 2022. Sedan invasionens början har till exempel ukrainare agerat med ickevåldsmetoder i samband med ryska attacker och under rådande ockupation. De har genomfört vägblockader, olydnadsaktioner och strejker, samt koordinerade kampanjer inriktade på att underminera ryska soldaters stridsvilja. De har arbetat aktivt för att stärka lokalsamhällets motståndskraft. De har dokumenterat krigsförbrytelser. Samtidigt har modiga krigsmotståndare i Ryssland och Belarus under stora personliga risker genomfört protestaktioner i sina respektive länder, sabotage mot järnvägslinjer där trupper och vapen transporterats mot Ukraina, och så vidare. Från omvärldens sida har sanktioner använts mot de ansvariga för kriget, handelsrestriktioner har införts för att minska inflödet till den ryska krigskassan, och viss stödfinansiering har getts till demokratiska krafter i Ryssland och Belarus. Allt det här är exempel på ickevåldsmetoder som gjort nytta, och som skulle kunna göra ännu mer nytta om de blir ännu mer omfattande. Vi vill därför också se ett starkare agerande från Sverige och EU på detta område, med bland annat ett totalstopp för import av rysk gas och kraftigt ökat stöd till den ryska och belarusiska demokratirörelsen.

Vi i Kristna Fredsrörelsen ser det som vår roll att synliggöra och verka för de ickevåldsmetoder som vi vet kan bidra positivt till en hållbar fred också i Ukraina. Samtidigt är det viktigt att notera att även ett ickevåldsligt motstånd kräver resurser, utbildning, organisering och möjlighet till förberedelser för att bli riktigt effektivt, något som av förklarliga skäl är svårt att initiera under pågående invasion. Det är dessutom ett motstånd som i så fall måste väljas och ägas av ukrainarna själva, inte påtvingas utifrån.

I dagsläget kräver vi därför inte ett stopp för vapenstöd till Ukraina, även om vi generellt inte förespråkar sådant eller annat våldsinriktat stöd till parter i en konflikt. Vi respekterar Ukrainas val att i enlighet med folkrätten utöva väpnat självförsvar i brist på förutsättningar för enbart ickevåldsligt motstånd, vilket också fordrar att landet får hjälp från omvärlden. Samtidigt ser vi det som viktigt att uppmärksamma de risker som vapenstödet innebär. Dels i form av att fler människor riskerar att dö eller skadas, dels genom att vapnen riskerar att bidra till våld även efter att kriget tagit slut. Vi fortsätter därför också att lyfta frågan om ickevåldslig beredskap i andra kontexter, för att förebygga att liknande behov uppstår i framtiden.

Vårt fokus på hållbar fred – som inte inskränks till frånvaro av konkreta krigshandlingar utan också innebär att till exempel förtryck och orättvisa aktivt motverkas – vägleder oss även i synen på en annan aktuell fråga kring kriget i Ukraina: den om potentiella fredsförhandlingar.

Förr eller senare kommer förhandlingar att behövas för att reglera situationen.Från omvärldens sida bör vi verka för att så snart som möjligt skapa förutsättningar för sådana förhandlingar. Men vägen dit går inte genom att uppmana Ukraina till territoriella eftergifter, utan genom att på olika sätt motverka den ryska aggressionen och därmed minska Rysslands incitament att stanna kvar med sina trupper i Ukraina. Det ryska angreppet är ett tydligt brott mot folkrätten och det krav som måste riktas från omvärlden är att Ryssland lämnar hela Ukraina, inklusive Krim och de områden i östra Ukraina som tidigare ockuperats.

En hållbar fred förutsätter också att en central roll i varje form av förhandlingsprocess ges till ukrainarna själva. Olika förslag och initiativ måste förankras hos dem. Förhandlingar och beslutsfattande får inte äga rum utan deras medverkan.

Inom Kristna Fredsrörelsen betonar vi alltså de förebyggande insatsernas betydelse, och lyfter ickevåldets möjligheter när det gäller att undvika uppkomsten av krig och bekämpa våld av olika slag. Vi har däremot inte några enkla svar på hur man bäst stoppar ett pågående krig som det i Ukraina. Men vi kan konstatera att ett krig alltid innebär stort lidande och massiv förstörelse. Det får också ofta allvarliga globala konsekvenser. Ukrainakriget inverkar till exempel på livsmedelsförsörjningen för miljontals människor runt om i världen. En av de viktigaste slutsatserna av den tragedi som nu utspelas i vår närhet är därför att betydligt större resurser i framtiden måste satsas just på åtgärder som kan förhindra att rådande konflikter övergår i krig.

En annan, men besläktad slutsats är att det krävs en bredare syn på säkerhet – med människan i centrum snarare än stater och territorier – om de hot och utmaningar som vi i dag står inför ska kunna hanteras effektivt. Vapen och soldater är dåliga verktyg i kampen mot konfliktdrivande företeelser som exempelvis klimathot, förtryck och fattigdom. Dessa bekämpas i stället lämpligen med bland annat välriktade, rättighetsbaserade biståndsinsatser.

FN:s globala utvecklingsmål, formulerade i Agenda 2030, har i detta avseende hög säkerhetspolitisk relevans. Tyvärr ser vi dock hur den svenska debatten om säkerhetspolitik på senare år i stället blivit allt mer präglad av ett ensidigt militärt fokus, en utveckling som har förstärkts ytterligare sedan februari 2022.

För Kristna Fredsrörelsen är denna utveckling naturligtvis frustrerande, men den manar oss också till handling. Därför fortsätter vi verka – med fast förankring i vår övertygelse och vetenskaplig evidens i ryggen – för en långsiktig säkerhetspolitik baserad på andra medel än militärt våld, med sikte på hållbar och rättvis (världs)fred.

Lotta Sjöström-Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen