Dödshjälp – för vem och varför?

Annika Westh fortsätter med sina intervjuer med spännande liberaler. I detta nummer möter hon Mikaela Luthman – överläkare Stockholms sjukhem.

Vissa personer med ett liberalt perspektiv resonerar som så att om människor ska ha rätten att välja hur de vill leva sitt liv så borde de även ha rätten att välja hur de vill dö. Hur skulle du kommentera detta?

Jag tycker inte alls att det går att påstå att man får bestämma hur man får leva. Det är sällan så enkelt. Men visst finns det en föreställning att vi kan bestämma det mesta i våra liv. Att vi ska skaffa barn, hur många de ska vara med mera. Men livet är fullt av obekanta faktorer som spelar in och avgör mycket. Därför vill jag påstå att det är en chimär att vi har makt att avgöra hur vi vill leva i allt.

Att bestämma över sin död är ännu svårare. Ofta händer det något som gör att det inte blir som vi tänkt oss om vår död. De flesta dör långsamt av en sjukdom. Det går heller aldrig att säga hur vi kommer att resonera den dagen vi väl är där – eller när vi närmar oss vårt slut. Jag har träffat så många människor som vittnat om hur de ändrat uppfattning om sin död, när de väl ska möta den.

Vi har inte heller rätt att bestämma över allt, tycker jag. Vi lever inte helt för oss själva, utan vi lever i ett sammanhang där det finns annat och andra att ta hänsyn till. Föreställ dig att du ska få en dödande injektion. Vem ska då utöva det dödandet? Ingen ska någonsin behöva utsättas för det att behöva ta ställning till om att hjälpa någon att dö på det sättet. Så att tro att vi råder över allt i våra liv är en missuppfattning.

Är de flesta rädda för att dö?

Idag träffade jag en svårt sjuk kvinna med kort tid kvar att leva. Hon undrade vad hon skulle göra den här korta tiden som var kvar. Hon var inte rädd för att dö, men hade ingen önskan att göra det just nu. Det fanns en vilja att hinna försonas med saker och ting och hinna tänka över hur livet varit. Fundera ordentligt över hur livet blev och varför det blev så. Denna kvinna var helt ensam, men den som har en familj kan ju resonera med dem. Det kan bli en fin sista tid. En tid där man minns tillsammans.

Vad är det som driver dig att prata om den här frågan?

Jo, det är helt enkelt att jag varit så nära döden så många gånger, så jag vet av stor erfarenhet att nästan ingen ställer frågan om att få dö. Snarare tvärtom: hur kan jag få leva lite längre till? Trots sjukdom och svårigheter. Nästan alla vill leva. Vår överlevnadsinstinkt är så otroligt stark.

I palliativ vård hjälper vi personer som måste dö att nå ett accepterande över att möta sitt slut. Idag finns även mycket god smärt- och symptomlindring – allt för att få en bra sista tid.

Jag tycker det är så osjyst att använda en plågsam död som argument för aktiv dödshjälp. Ett slags erbjudande om att smita ut bakvägen. Varför arbetar vi inte i stället för att hjälpa varandra att leva fullt ut? Leva tills vi dör?

Jag kan berätta om min pappa som blev 91 år. Han dog sjuk och med smärta, som han dock fick god hjälp med att lindra. Och vi fick en otroligt fin sista tid tillsammans. Om dödshjälp funnit då, hade han säkerligen blivit erbjuden en sådan. Och hur tackar man nej då? När du egentligen inte har något annat kvar än din egen tid? Han berättade för mig att han lärde sig så mycket den sista tiden – och det trots att han var en lärd man.

Så ditt engagemang kommer av alla du mött?

Ja, så är det. Jag kan säga att jag själv tycker det är ett stort privilegium att få jobba med palliativ vård. Men få vet vad det handlar om.

Men är det ändå inte så att en del plågas svårt den sista tiden?

Idag finns bra smärtstillande och bra läkemedel. Med visst lider sjukvården av bristande kunskaper – om att ge rätt doser till exempel. Många har även föråldrade kunskaper. P C Jersild är en av flera personer som gång på gång använder ett gammalt exempel på en plågsam död. Idag vet vi så mycket mera. Det är grymt att säga till en person som drabbats av svår sjukdom att det finns dödshjälp. Jag anser att det är oetiskt. Jag har haft många ALS-patienter, som mött en fin död. Dagen efter att läkaren Staffan Bergström hjälpt en ALS-sjuk man att dö, publicerade DN en debattartikel för dödshjälp, underskriven av 80 tunga namn. Allt var alltså väl förberett, så det finns en kraftfull verksamhet i rörelse.

Har du alltid mött bra slut?

Nej, självklart finns fall där vi inte lyckas till hundra procent. Då kan man använda sig av så kallad palliativ sedering. Det innebär att man sover sig in i döden – något som kan erbjudas när symptom-lindring inte räcker till.
Det är så farligt att öppna dörren om erbjudande om dödshjälp. Så många kan då råka illa ut. En del som var positiva i Holland till en början, har ändrat sig när de sett hur gränserna långsamt förflyttat sig för när dödshjälp kan tillåtas. En indikationsglidning. Kanada har en vansinnig utveckling idag, där människor med neurologiska sjukdomar nekats hemsjukvård med hänvisning till dödshjälp.

Demensvård är den dyraste vården vi har idag. Föreställ dig hur mycket pengar samhället skulle spara om man istället för att vårda den här gruppen, istället erbjöd dem dödshjälp?

Vad du tror om framtiden gällande frågan?

Det finns en föreställning om att allt kan ställas under demokratisk omröstning – att det är fel att gå emot folkviljan. Men en del frågor av etisk karaktär bör vi inte ha omröstningar om. Det är avgörande hur man ställer en fråga, för vilket svar man sedan får. Samt vilken förförståelse man har om en fråga.
När man är ung och frisk vet man mycket lite. Här är ett exempel: En äldre man som blev impotent av en operation, resonerade som så att man kan uttrycka sin kärlek på andra sätt än samlag. Men går man på Stureplan en kväll och ställer samma fråga till unga män, så svarar många att de skulle ta livet av sig om de blev impotenta. Eller de som vaknar upp efter en olycka förlamade och säger att de vill dö, men efter några år kan de uttrycka stor livsglädje. Vi vet aldrig hur vi reagerar när vi väl är där.

Har du någon föreställning om vad som händer efter döden?

Jag är praktiserande katolik. Men i den här frågan vägleds jag av min profession och inte av min religion. Jag har debatterat mot en kvinnlig biskop, som använde argument om barmhärtighet för att övertyga om dödshjälp. Det argumentet håller jag inte med om.

Annika Westh