Bokanmälan – Den besvärliga friheten

Lars Leijonborg har läst Christer Nylander. Nylander, fram till förra valet riksdagsledamot för Liberalerna och länge framträdande i den djupare diskussionen om liberalismens framtid, får både ris och ros.

Christer Nylander har skrivit en sympatisk, bildad och välformulerad bok om liberala dilemman, ”Den besvärliga friheten” (Ekerlids).

För mig ligger det nära till hands att jämföra den med Francis Fukuyamas ”Missnöjets tid” som jag recenserade i Frisinnad Tidskrift för några nummer sedan (och som Christer själv rekommenderar i sina avslutande lästips). Båda har ambitionen att bli en vägledning för liberaler i denna tid av svår motvind.

Liksom Fukuyamas är Nylanders bok full av belästa referenser och begåvade tillämpningar av äldre tänkares resonemang. Jag ser ingen i Nylanders generation av svenska politiker, i varje fall inte inom Liberalerna, som kunnat skriva en bok med så intressanta hänvisningar till filosofer, författare och religiösa urkunder som han. Vem annars skulle i ett avsnitt där Aristoteles, Newton, Hobbs och Montesquieu avhandlats lägga till ytterligare några meningar: ”Även Spinoza är värd att nämnas…”

Nylander gör mycket för att övertyga läsaren om vikten att tänka fritt och stort. Han säger att svenskans vackraste ord är ”oj” för att han vill bli överraskad. Boken har mängder av formuleringar av typen ”jag vet inte, men jag tror…”, ”min syn på liberalismen fortsätter att utvecklas och förändras”, ”ibland står viktiga liberala principer emot varandra”. Det jag och andra recensenter kallar ”sympatiskt” är nog just den ödmjukheten och öppenheten.

Partiet Liberalerna har tagit emot boken med öppna armar och erbjuder diskussionskvällar och studiecirklar med den som utgångspunkt.  Det är alltså en viktig bok, som väcker förväntningar. Vägen ut ur den svenska liberalismens kris måste gå genom fördjupad idédebatt och hur den initieras kan bli helt avgörande.

Då blir frågan: Lever ”Den besvärliga friheten” upp till de förväntningarna? När jag slår ihop den efter genomläsning är jag inte helt övertygad. Jag noterar att jag knappt sagt ”oj” en enda gång.

Ödmjukheten må vara tilltalande, men ibland är ett rejält ställningstagande faktiskt det bästa sättet att få igång en bra diskussion. Jag hade önskat att fler aktuella, brännande ämnen och också åsikter lyfts fram. Där tycker jag Fukuyama är modigare genom att inte väja för ett antal kontroversiella frågor och åtminstone antyda ställningstaganden. 

Det finns en del av det slaget också i Nylanders bok. Frågan om dödshjälp tas upp med redovisning av argument för och emot. Arbetstidsfrågan tas också upp, där författaren redovisar sitt molande tvivel på den av Alliansen så omhuldade arbetslinjen. Det imponerar inte på mig som bevis på nytänkande, eftersom jag tycker frågan är så enkel. Människor ska bestämma själva hur mycket de vil arbeta, men också ta de ekonomiska konsekvenserna av sina val. Ett resonemang om att utjämna regionala skillnader – där konkretionsnivån plötsligt blir väldigt hög, ”Placera fem akuthelikoptrar norr om Gävle” – är ännu ett exempel, men det känns inte så kontroversiellt. I övrigt dominerar ganska eteriska resonemang.

Det omvärldsläge som ska hanteras av dagens politiker är så totalt och dramatiskt förändrat att bra samtal om framtiden är livsnödvändiga. Vi behöver perspektiv bakåt, djup förståelse av skeenden i samtiden och stor bredd mellan åsiktskorridorens väggar. Tänk själva! Vi är tillbaka i det kalla kriget. Det pågår deglobalisering. Den medicinska forskningen erbjuder en rad nya livsval: vi kan få barn långt efter det vi är döda och vi kan själva bestämma vårt kön. Den artificiella intelligens ställer oss snart inför en avgörande fråga: Vad är egentligen en människa?

De nötterna knäcker man inte på en kafferast. Och då nämnde jag inte ens den globala uppvärmningen, flyktingströmmarna och de brutala gängkrigen i Sverige.

Det slår mig att jag kanske helt enkelt inte vill läsa ytterligare en bok som handlar om det som är ”besvärligt” utan längtar efter hopp och realistiska vägar framåt. Christer Nylander låter ibland nästan som den amerikanske ekonomen och författaren Thomas Sowell, citerad i senaste Axess: ”Det finns inga lösningar, bara målkonflikter”.

Jag tycker mig ana skygglappar. Men det duger inte. Också de känsligaste frågorna måste upp till diskussion.

Som migrationen. Antalet flyktingar i världen brukar uppskattas till en dryg procent av jordens befolkning. Slutsatsen från liberaler har ofta varit: det kan vi hantera, särskilt som den större delen av dem stannar i närområdet. Men nyligen kom en annan siffra som sätter problemet i blixtbelysning. Gallup World Poll uppger att drygt en miljard människor, 17 procent, av de 6,6 miljarder som bor i låg- och medelinkomstländer vill flytta permanent om de får möjlighet, de flesta till USA eller Västeuropa. Och vi vet att det ofta är mycket svårt att skilja en människa med asylskäl från en som inte har det.

Christer Nylander skriver om vad dissidenter och fritänkare på flykt betydde för dynamiken i de italienska stadsstaterna på medeltiden och återkommer gång på gång till vikten av att slå vakt om asylrätten. Men den hårda verkligheten – som liberaler ibland administrerar – är att asylrätten i praktiken blivit ett asyllotteri. Sverige och andra EU-länder gör sitt yttersta för att den inte ska kunna åberopas. Var står dagens liberaler i migrationsfrågan? Var bör de stå? Är det Tidö som gäller eller den forna idealismen? En så besvärlig fråga ställs inte i ”Den besvärliga friheten”.

Nylander ägnar stort intresse åt hur gamla gemenskaper, som familjen och byn, lösts upp av liberala reformer och urbanisering. Han hoppas på att nya gemenskaper ska uppstå och råda bot på rotlöshet och brist på mening och livsinnehåll. Men han har få idéer om hur det ska gå till.

Han ägnar tvärtom flera sidor åt att underkänna ett alternativ som lyfts fram av andra liberaler: nationen som en gemenskap som bör uppmuntras. Man får älska Sveriges natur, idrottsstjärnor och demokrati men att kalla det nationalism är förkastligt och en blinkning åt fel krafter. Här känns det som om Fukuyama och en del svenska debattörer öppnar för djärvare tankar när de identifierar nationen som en motvikt till de starka krafter som nu drar samhällen isär. Nylander ser i själva verket samma behov, men retirerar till en komfortzon när det blir dags att sätta ner foten. Det finns, som jag ser det, inte på kartan att liberaler skulle ge upp internationalismen som en fundamental del av sin ideologi, men att försiktigt bejaka nationen som ett sammanhållande kitt i en tid av segregation och separatism ser jag som en väg värd att pröva. (Någon kanske minns att jag förde fram språkkrav för medborgarskap under min tid i politiken.)

Ett sista exempel. En tes hos Fukuyama är att liberaler ibland haft en tendens att driva sina teser för långt. Att försvara HBTQi-personers rättigheter behöver inte innebära att också säga ja till att göra kön till en helt individuell fråga.

I SVT-serien ”Transkriget” hävdar flera personer med insyn att den epidemiska ökningen av diagnosen ”könsdysfori” drivs mer av ideologi än vetenskap. Professor Mikael Landén kallar det ”vår tids kultursjukdom”. Det innebär att  vi i framtiden kommer att betrakta det som nu sker som lika beklagligt som när diagnoserna el-allergi och apatiska flyktingbarn fick stor spridning.

Christer Nylander skriver om den press det kan innebära att stå inför nästan oändliga valmöjligheter. Att våra unga på väg in i puberteten förutom allt annat de ska ta ställning till också ska bestämma sitt kön, tror jag kraftigt bidrar till ökningen av den psykisk ohälsan. Jag menar också att kvinnorörelsens oro för en rad andra negativa konsekvenser för kvinnors frigörelse måste tas på allvar. Men de frihetsriskerna behandlas inte i ”Den besvärliga friheten”.

Nå, jag må sakna en del ”oj”, men det jag konstaterade inledningsvis gäller: ”Den besvärliga friheten” är en sympatisk, bildad och välformulerad bok. Det räcker gott för att göra den  värd att läsa!

Lars Leijonborg