Liberalernas ledarfråga

Hans Bergström skriver om en liberal partiledning som saknar inre kompass. Hans Bergström är en återkommande skribent, välkänd för tidskriftens läsare.

Det liberala partiet har inte mycket av solida väljarbaser numera. Folkrörelsernas folk fanns där förr, men frikyrkor och nykterhetsrörelse har försvagats och namnbytet från Folkpartiet markerade också en slutpunkt från partiets sida. Lärare, sjuksköterskor och annan professionell medelklass stod nära Folkpartiet, men har inte kvar samma stolta egna identitet. Entreprenörerna kände också samhörighet med det liberala partiet, men Annie Lööf tog över som deras starkaste företrädare och dagens partiledning går aktivt in för att förtala kvinnliga entreprenörer inom de områden där många av dem har sitt kunnande: vård, skola och omsorg.

Jag minns 1973, då partiet också uppfattades möta något av en väljarkris sedan Thorbjörn Fälldin fått en stjärnglans som borgerlig ledare. Auran kring Fälldin var så stark att nästan inget hjälpte av sakpolitiska ställningstaganden. Kvar fanns liberalismen som sådan, och vi formulerade maningen till väljarna: ”Om Du tänker liberalt, rösta liberalt”. Det gick så där, men i dagens ljus var 9,4 procent i riksdagsvalet 1973 inte riktigt så katastrofalt som det kändes då.

Ytterst är ett liberalt parti, utan någon stabil bas i klass eller folkrörelser, starkt beroende av sin idégrund. Förfuskas den, finns föga kvar. Det innebär inte att det alltid är enkelt att fastställa vad som följer av den liberala idégrunden. De frågor som tillhandahålls av verkligheten själv är oftast komplexa. Den politiska spelplanen ställer också krav på kompromisser och vägval som inte är enkla. Detta förstår de flesta.

Den liberala klimatministern är till exempel orättvist angripen för att hon försöker göra en rimlig avvägning mellan höga bränslepriser och klimatpolitik. Eftersom inblandning av importerad palmolja med mera (reduktionsplikten) inte har någon positiv effekt för klimatet, är det enligt min mening sunt förnuft att inte pressa familjer som behöver bilen med extra bördor, bara för att nå en symboleffekt i debatten.

Men agerandet behöver förklaras och sanningar om verkligheten uttalas. Liberala väljare är ofta väl utbildade och eftertänksamma. De ställer höga krav på redighet i resonemangen och saklig grund för partiets ställningstaganden. Detta utöver att positionerna bör vara förankrade i en idéhållning som förknippas med att vara liberal.

Från detta följer rimligen bland annat följande positioner från en liberal partiledning:

• Det finns fysiska realiteter; allt är inte ”social konstruktion” och ”val av identitet”. Vi föds som pojke eller som flicka. Barn kan inte lämnas att juridiskt definiera sig som något annat än vad de biologiskt sett är, bara genom att säga så.
• Familjer bör ha makt över det viktigaste i sina liv, som val av skola och vård. Möjligheten att välja förutsätter att det också finns en praktisk rätt att erbjuda alternativ. Egenmakten är fundamental för ett liberalt samhälle.
• Staten har inte alltid rätt. Statlig byråkrati har sina egenskaper och den kan få förödande följder när ett och samma felaktiga tänkesätt kommer att prägla en hel sfär via statlig övermakt. Skolan är ett allvarligt exempel. Allt som har gått snett i svensk skola har drivits av Skolverket. Friskolor blev en räddning för många familjer, när flumskolans idéer härjade från centrum.
• Det civila samhället ska inte omvandlas till offentlig myndighet; samhället är större än staten. Registratorskontor krävs hos myndigheter. Föreningar, kooperativ och enskilda företag ska inte göras till myndigheter.
• Eldsjälar som orkar skapa något nytt är omistliga för ett gott samhälle och bidrar till liberal mångfald. Naturligt nog kommer kvinnliga entreprenörer ofta från verksamheter där många kvinnor har sin professionella erfarenhet: vård, skola och omsorg. Deras insatser bör respekteras och erkännas som värdefulla för hela samhället.
• ”Utländskt” är inte per definition fult och farligt. Svenskt välstånd bygger på att svenska företag finns i världen. Det främjas också av att kapital, människor och seriösa företag från andra länder investerar i Sverige.
• Fakta ska respekteras och inte sättas helt åt sidan utifrån snäva politiskt-taktiska kalkyler.

Under Johan Pehrsons partiledarskap har grundläggande, närmast självklara, liberala hållningar som de ovan angivna övergetts. Jag var på väg att skriva ”systematiskt övergetts”, men det är mer korrekt att skriva ”hafsigt övergetts”. Den framstående forskaren Gabriel Heller-Sahlgren konstaterar att Pehrson gång på gång påstår saker om Pisa-resultat och svensk skola som är direkt felaktiga. Fyra kvinnliga eldsjälar och friskolegrundare – Anita Westerberg, Marie Pilfalk, Camilla Samuelsson och Marika Bonde Dahlström – reagerar med bestörtning (Aftonbladet 26/4, 2024) över att de av Liberalernas partiledare och skolminister beskrivs som roten till problemen i svensk skola.

Friskoleelever presterar så mycket bättre i den senaste Pisamätningen, jämfört med offentligt drivna skolor, att det motsvarar ett helt läsårs inlärning! Detta trots att de får i snitt 11 000 kronor mindre per elev i skolpeng. Ändå har partiledaren och skolministern mage att skylla svaga Pisaresultat på friskolorna. Skolministern har bett en utredare pröva om  Internationella Engelska Skolans grundare och själ, Barbara Bergström, ska förbjudas att vara delägare i IES, av det enda skälet att den stiftelse som utövar ägandet är registrerad i USA, där vi bor.

Johan Pehrson driver linjen att staten via Skolverket ska anförtros att detaljreglera varje aspekt av skolan, samtidigt som hans regering i nya direktiv dömer ut Skolverkets hela inriktning. Liberalerna hävdar att ”behörighet” i form av genomgången svensk lärarutbildning ska vara ett centralt kriterium för kvalitet i skolan, samtidigt som de totalt dömer ut kvaliteten på samma lärarutbildning. Logik och tankereda har ingen plats när partitaktiken helt tagit över.

Liberalerna under nuvarande ledning dömer ut aktiebolaget som verksamhetsform, men vill samtidigt förbjuda den form av ”idéburna” huvudmän som bildar den stora alternativa sektorn till staten i många andra västländer, nämligen kristna samfund eller kristet motiverade organisationer. I Liberalernas samhälle, som det beskrivs av dagens partiledning, anses inte Stadsmissionen vara en acceptabel huvudman för skolor. Och jag antar att Vasakyrkan i Örebro fördöms om den skulle vilja driva en förskola. Framtidsvisionen blir densamma som för Magdalena Andersson: inget ska få finnas utom staten.

Jag har här tagit skolan som exempel, då det är det område jag känner bäst. Men det är inte det enda fält där hastiga kast i positioner har fått ersätta fakta och liberalt tänkande – eller som på energiområdet inte förklaras på ett intellektuellt redigt sätt. Vad som särskilt rubbar respekten för dessa helomvändningar och faktaförnekelser är att de så uppenbart grundas på politisk taktik, som att få vänligare mediabevakning från de många vänstertänkande på redaktionerna och att lyfta det liberala partiet ur ett opinionsträsk. När det saknas inre täckning bakom orden, blir det som analytikern Viktor Barth-Kron beskrev en typisk debattinsats av Johan Pehrson: ”90 procent stressat svammel, 10 procent fumliga fullträffar.”

Bakom de framkastade punkterna mot friskolor i slutskedet av valrörelsen 2022, som sedan styrt agerandet, låg ingen som helst sakanalys, enbart ett taktiskt behov från partiledaren. Hela traditionen från Bengt Westerberg vad gäller egenmakt och kvinnligt entreprenörskap kastas på sophögen, med de simplaste av motiv.

Som Svend Dahl, mångårig chef för Liberala Nyhetsbyrån, konstaterade i en krönika: ”Liberalernas idéer om att döda valfriheten i skolan – för det är vad det handlar om, tro ingenting annat – är ett intellektuellt haveri…. Det går snabbt när man åker utför.”

Agerandet har stora verkningar i verkligheten. Bland annat stimulerar det socialisterna att nu gå ännu längre, att också börja bekämpa existensen av alternativ och patientmakt inom vården. Och den totalt negativa attityden även från en borgerlig regering sätter effektivt stopp för framtidsplaner inom enskild verksamhet. När Liberalerna (och knappt heller övriga borgerliga partier) inte reagerar när Magdalena Andersson i ett linjetal pläderar för återgång till hård socialism, stimulerar det vänstern inom socialdemokratin och driver partiledningen ytterligare vänsterut. Jämför detta med Bertil Ohlins envetna kamp mot planhushållning och Per Ahlmarks tydliga sätt att ”kasta löntagarfonderna i papperskorgen”.

Övergången till identitetspolitik med den nya könsbyteslagen, där Liberalerna tydligen varit mest drivande, rubbar det vetenskapliga paradigm som tidigare varit fundamentalt för det liberala partiet.

För snart två år sedan tvingades jag personligen erkänna att det liberala partiet övergett mig. Separationen var inte enkel efter 55 år av medlemskap och med en bakgrund som vice ordförande i ungdomsförbundet och som närmaste medarbetare till tre folkpartiledare. För dem som är kvar i partiet ställs naturligen frågan om de vill ha en partiledare som saknar inre kompass.

Hans Bergström