Valfrihet i vård och omsorg:

En nödvändighet för individens rättigheter och samhällets hållbarhet

Patrik Silverudd skriver om valfrihet i vården. Han är socialliberal Södermalmsbo som arbetat såväl politiskt som civilt med vård och omsorgsfrågor under drygt 30 år.

I en tid då samhällsdebatten ofta präglas av polariserade åsikter och ideologiska låsningar, är det viktigt att vi återvänder till grunderna i vårt sociala kontrakt: den enskildes rätt att själv bestämma över sitt liv. Valfrihet inom vård och omsorg är i grunden en fråga om respekt för individens autonomi och rätt att fatta egna beslut.

Personlig assistans är ett tydligt exempel på hur viktigt självbestämmande är för individen. När Bengt Westerberg och den borgerliga regeringen införde LSS-lagstiftningen 1994, där personlig assistans utgjorde en viktig del, markerade det en milstolpe i svensk socialpolitik. Det var den första socialpolitiska reform där den enskilde fick rätten att själv bestämma vem som skulle utföra hjälpen. För de flesta som lever med personlig assistans idag vore det otänkbart att inte ha denna frihet.

Valfrihet inom vård och omsorg är dock inte bara en fråga om personligt självbestämmande; det är också en fråga om samhällelig effektivitet och ekonomisk hållbarhet. Om vi slösar med skattebetalarnas pengar riskerar vi att minska friheten på andra sätt.

Historiskt sett har svenskarna varit ett nöjt folk. Vi har klagat på höga skatter, vårdköer och byråkrati, men samtidigt försvarat dessa inslag när vi befinner oss utomlands, med argument som att skatterna finansierar kostnadsfri utbildning och sjukvård och att byråkratin trots allt fungerar relativt väl. Att Skatteverket, som ansvarar för att samla in våra surt förvärvade pengar, är den myndighet som svenskarna har högst förtroende för, säger mycket om oss som folk.

Vi har även haft en stark auktoritetstro i Sverige, där man har utgått från att myndigheternas råd och riktlinjer alltid är rätta, vare sig det handlade om att äta mer bröd, fylla i blanketter för folk- och bostadsräkningar, eller acceptera att Systembolagets öppettider är begränsade. När jag växte upp var det en självklarhet att skulle gå i den skola som låg närmast, oavsett dess kvalitet, och inom vården fanns knappast någon valfrihet, såvida man inte hade råd med privat skolgång eller helt privat sjukvård.

Denna auktoritetstro har dock luckrats upp över tid. Idag vill de flesta ha möjlighet att välja exempelvis sina barns förskola, och många anser att de själva ska kunna välja vem som ska ge vård och omsorg till deras nära och kära. Trots detta är möjligheterna till valfrihet inom vård och omsorg fortfarande kraftigt begränsade i stora delar av Sverige, ofta av ideologiska skäl.

Många kommun- och regionpolitiker verkar se mångfald och valfrihet som ett hot. De prioriterar ”kontroll” och ser med misstänksamhet på privata bolag som lyckas vara så effektiva att de dessutom gör vinst. Visst drivs privata företag till stor del av vinstintresse, men varje seriös aktör vet att långsiktig framgång kräver hög kvalitet. Utan god kvalitet får man inte betalt för sina tjänster, och utan bra arbetsvillkor är det svårt att rekrytera medarbetare. Vem anlitar en dålig hantverkare två gånger? I vilken kommun kan en undersköterska som är missnöjd med sin privata arbetsgivare inte omedelbart få ett nytt arbete inom kommunal regi? Svaren på båda frågorna är ”få”.

Det är självklart att vi måste utöva kontroll och uppföljning av vård och omsorg, men denna kontroll måste vara likvärdig för både privata och offentliga utförare. Genom att möjliggöra offentliga jämförelser mellan olika utförare kan vi dessutom underlätta för medborgarna att göra informerade val.

De samhällsutmaningar vi har framför oss kommer att ställa höga krav på våra politiker. Det gäller inte minst de demografiska utmaningarna med en åldrande befolkning som med stor sannolikhet så småningom kommer kräva än mer vård och omsorg samtidigt som de som kommer att befinna sig i arbetskraften riskerar bli allt färre.

För att bygga ett hållbart välfärdssamhälle som inte bara överlever utan också frodas, måste vi erkänna och omfamna vikten av valfrihet inom vård och omsorg. Det handlar inte bara om att ge människor möjlighet att fatta egna beslut, utan också om att skapa ett system som är tillräckligt flexibelt för att möta de skiftande behoven hos befolkningen. Det kommer inte lösa alla problem men det vore en mycket viktig faktor för att klara av de utmaningar som vi står inför.

Slutligen är valfrihet inom vård och omsorg en investering i både individens och samhällets framtid. Det handlar om att bygga ett välfärdssamhälle som är robust, anpassningsbart och kapabelt att möta framtidens utmaningar. Ett samhälle där individens rätt att själv bestämma över sitt liv inte bara är en teoretisk rättighet, utan en praktisk verklighet.

Patrik Silverudd