De frisinnade och nykterhetsfrågan

Willhelm Sundman, ledamot av redaktionsrådet för Frisinnad Tidskrift, fördjupar frågan om nykterhetens roll inom det gamla frisinnet, och funderar över det moderna frisinnets förhållningssätt till droganvändning. Lag eller moral är frågan.

Efter årsskiftet börjar valåret 2022. Det kan ses som ett ödesval för den organiserade liberalismen i Sverige och utfallet kommer otvivelaktigt sända landet iväg i skilda riktningar beroende på utfall. Däremot är det inte enbart ett valår, utan även ett Jubileum, eller två om man ska vara exakt.

Det första jubileet som bör uppmärksammas är att det är 120 år sedan skapandet av Frisinnade Landsföreningen. Ett viktigt firande som Liberalerna bör ansvara för, men det finns ytterligare ett som kan vara värt att begrunda.

Det är 100 år sen den första folkomröstningen i Sverige, eller mer specifikt, 100 år sedan folkomröstningen om rusdrycksförbudet genomfördes.

Även om omröstningen som bekant landade i att inte för förbjuda rusdrycker är det en period som är värd att tänka tillbaka på, för vad var egentligen den frisinnade inställningen till nykterhetsfrågan och vad bör den vara idag?

Inom politiska partier och rörelser finns ofta en del frågor som är svåra att enas kring. För Frisinnade landsföreningen handlade det om nykterhet. Frågan som länge suttit som en kil inom rörelsen fick genom folkomröstningen 1922 om rusdrycksförbud ett sista slag av släggan.

Året efter knäckte kilen partiet itu. Förbudsvänner samlades i Frisinnade Folkpartiet och förbudsmotståndarna i Sveriges liberala parti. De ena var för och de andra emot, lätt att förstå, men var frågan verkligen så svart eller vit? Fanns det inte nyanser inom dem som kom att bilda Folkpartiet, känt för en politik som vänder på problem åt en det ena och en det andra hållet? Jo visst var det så, och det är värt att påminna sig om de resonemang som fördes inom rörelsen innan folkomröstningen ägde rum.

För en frisinnad var frågan om allmän folknykterhet ett återkommande spörsmål för agitation.

Program och valhandböcker från den här tiden vittnar om frågans dignitet då samtliga skrifter innefattar ett återkommande stycke om alkoholens påverkan och strävan efter en nykter befolkning. I partiprogrammet från 1921, året innan folkomröstningen står att ”De frisinnade fullfölja oaflåtligt arbetet för allmän folknykterhet”. Att en folkomröstning däremot skulle ge ett definitivt beslut i frågan var inte självklart, inte ens för de frisinnade då de skriver att:

Rörande omröstningens betydelse, liksom i själfva förbudsfrågan, finnas olika meningar inom alla partier, äfven det frisinnade. Vida kretsar inom partiet hysa den åsikten, att, därest en majoritet af minst sextio procent bland samtliga röstande uttalar sig för förbud, denna utgång måste tillmätas politiskt afgörande betydelse. Andra åter häfda, att statsmakterna böra i allo fritt pröfva omröstningens resultat för att utröna, huruvida detsamma kan anses erbjuda betryggande garanti för ifrågavarande lagstiftning, samt äfven taga hänsyn till öfriga på frågan inverkande omständigheter. – Frisinnade landsföreningens program 1921.

För att nyansera frågan ytterligare skrev Sam Larsson, frisinnad och blivande Socialminister i C. G. Ekmans regering 1930, skriften De frisinnade och nykterhetsfrågan 1921. Larsson lägger här ut texten från ett frisinnat resonemang där viljan till den allmänna folknykterheten inte kan realiseras enbart genom ett klubbslag och en stiftad lag.

På dryga 30 sidor presenteras för och emot-sidan men texten landar i varken eller och det är här vi börjar känna igen den liberala rörelsens förmåga att vända och vrida på argument.

Istället för ett oreserverat stöd till ett rusdrycksförbud ställer sig Larsson frågande till om det genom en folkomröstning och ett förbud nu istället för att stödja kampen mot alkohol befäster ett motstånd mot ett sådant förbud för lång tid framöver.

Själv var Larsson absolutist och ville se ett rusdrycksförbud men ett beslut om ett sådant ansåg han inte just då låg rätt i tiden. Nykterhetsrörelsen, i Larssons mening, hade tappat kraft och sympatier. Om ett förbud effektivt skulle kunna träda i kraft behövde det finnas en bred folklig vilja och acceptans för ett sådant förbud. Saknade landets befolkning den acceptansen fanns en utbredd risk för ökad aktivet av lönnbrännare, smugglare och ett skapande av kriminella bland tidigare rättrådiga medborgare. Därför menar Larsson med att ansvaret ligger på nykterhetsrörelsen att skapa ett nyktert och ansvarstagande folk och avslutar med:

”Gör den detta, då skola verkningarna därav icke utebli, och då är det möjligt, att den dag komma, när också vårt folk kommit därhän i uppfostran, att ett rusdrycksförbud för detsammas övervägande flertalet ter sig som den naturliga slutpunkten i lagstiftningsarbetet på detta område, ter sig såsom ett förverkligande av hela folkets rättsuppfattning. Då, men först då, bör förbudet genomföras.” Idag vet vi att Sam Larsson hade rätt. Med internationella exempel där USA är det främsta kan vi se hur ett rusdrycksförbud skapade en helt ny generation av kriminella och laglösa utan dess like. Stora delar av den organiserade kriminaliteten under 1900-talet kan härledas tillbaka till de ligor och gäng som byggde upp sin verksamhet genom handel med den förbjudna alkoholen. Efter upplösningen av rusdrycksförbudet kunde dessa organisationer som byggt sig starka gå vidare och i många fall lätt byta över till annan kriminell aktivitet. Vi kan inte med säkerhet säga att det även skulle blivit den svenska erfarenheten av ett förbud men sannolikheten är nog inte låg.

Nu 100 år senare har frågan om rusningens vara eller icke vara dykt upp igen, men den här gången i motsatt riktning. Den tidigare olagliga narkotikan hasch och cannabis både avkriminaliseras och legaliseras på flera håll i världen. Senast beslutade den nya Tyska regeringen med det liberala partiet FDP i koalitionen att driva frågan i riktning till att legalisering bruk och försäljning. Ett av huvudargumenten är kontroll över marknaden och att generera intäkter till statskassan genom att beskatta försäljningen.

Bruket av hasch och cannabis har utan tvekan fått en större acceptans i samhället på senare år. Det är inte bara inom gangsterromantisk populärkultur och reggaeinspirerad tonsättning som cannabis har en självklar roll.

Tvärtom blir bruket mer och mer normaliserat genom användningen av medicinsk marijuana och andra diverse ätbara bakverk och sötsaker tillagat på cannabis som ingrediens. Försäljning och beställning av dessa produkter sker helt öppet och det sociala stigmat kring bruket är snart så verkningslöst att det bara finns i den offentliga sfären, i den privata går det i vissa kretsar obemärkt förbi.

Debatten om narkotikan behöver därför, likt Sam Larsson ville för 100 år sedan, ses ur ett annat perspektiv än förbud mot legaliseringen.

Vad som är avgörande för om en produkt ska kunna förbjudas är den sociala acceptansen för det. Det innebär att det är upp till folket själva att skapa denna känsla, för eller emot, genom upplysningsarbete och en förändrad social kultur. Att fastna i frågan om något ska vara legalt eller ej är inte samma sak som att anser att bruket är bra eller dåligt. Om den som vill se ett minskat bruk av narkotika kanske vägen dit ligger i mer effektivt upplysnings- och folkhälsoarbete för att minska intresset för, och kulturen, kring narkotikan.

Eller för att helt sonika citera Larsson själv:

Den verkliga striden står enligt min mening icke mellan förbud eller restriktioner, utan den står mellan ett effektivt tillämpat och verksamhet restriktionssystem å ena sidan och största möjliga frihet från spritrestriktioner å den andra… Jag är fullständigt viss om att vi på den vägen skulle göra det verkliga nykterhetsintresset oändligt mycket större tjänster än genom att förspilla våra krafter på en förbudsagitation, som nu omöjligen kan lända till åsyftat resultat.

Frågan man bör ställa sig är om det från ett frisinnat håll både går att argumentera för en avkriminalisering av narkotika så som cannabis och hasch samtidigt som man agiterar emot ett bruk av det samma? Enligt tidigare debatter och ur ett historiskt perspektiv finns det fog för att det är möjligt. Samma rationella logik kring olika beslutsföljder skiljer sig inte avsevärt får de argument som används i dagens debatt. Kanske är det annorlunda att tillåta något som tidigare varit förbjudet eller så är det motsatta mer sant.

Själv är jag inte säker på vad jag tycker om en det ena och en det andra. Om ett förbud inte håller bruket nere och göder kriminalitet är en legalisering som möjliggör ett införande av restriktioner bättre men vad är det som säger att bruket som sådant inte ökar? Då skulle en legalisering stå i stark kontrast till och ge motsatt effekt till målet om en nyktrare befolkning.

Vilket ställningstagande man än landar i bör den frisinnade tänkaren undvika att fastna i dogmer kring vad som bör vara och se verkligheten inför vad den är. Däremot finns den en sak jag är säker på, samhället behöver verkligen inte mer av berusning, oavsett formen den kommer i.

Willhelm Sundman