Det var frisinnet som var ryggraden!

Liberalernas roll i svensk rikspolitik är under diskussion. De klena resultaten i opinions­ mätningarna sätter ytterligare press på en redan ifrågasatt partiledning. Det är uppenbart att det finns starka interna motsättningar, såväl vad gäller person som inriktning på framtida samarbeten. Tydligast är det i Stockholm, där en falang helst verkar vilja agera mot partiledaren i alla fall som gör intern konfikt möjlig. Men splittringen går djupare. Och tonen mellan företrädare för de olika falangerna är stundtals så hård att man häpnar.

Under denna turbulenta yta är det lugnare. Det märkliga är att medan partiet dras med offentliga konvulsioner om samarbetet ska ske höger- eller vänsterut och vem som ska leda, lyser den interna politiska diskussionen mest med sin frånvaro. Oavsett om man anser att Sverigedemokraterna är paria eller samarbetsparti, eller om någon annan än Nyamko Sabuni är bäst att leda, verkar den realpolitiska samsynen vara hög. Interna strider om skatter, välfärdsstat eller välfärdssamhälle, utbildning, försvar eller mänskliga rätt- och skyldigheter saknas. Till och med ungdomsförbundet, där medlemmar tidigare slagits för en radikal frihetssyn med såväl rätt att knarka som nekrofli, är tyst i sakpolitiken.

Istället verkar konflikten mest handla om kommunikation. Om personer som känner sig utvalda att just deras synpunkter är de mest nödvändiga att framföra offentligt. Om en allt mer egocentrerad politik, där det egna politiska programmet ställs över partiets, ibland så till den grad att man bortser från risken att det parti som man företräder i förlängningen inte kommer att finnas. 

Denna utveckling är inte förvånande. Sannolikheten för att liberala partier riskerar att implodera är uppenbar. Som en tidigare partistyrelseledamot en gång uttryckte det: ”Liberala partier är egentligen en anomali. Vi slåss för individens frihet från kollektiv, men i partiet måste vi avkrävas att acceptera ett kollektivt beslutsfattande med personligen bindande beslut.” 

Ändå har det svenska liberala partiet varit en politisk kraft i svensk politik i snart 120 år. Hur har partiet kunnat hålla ihop trots, och inte tack vare, betoningen på den liberala synen på frihet? Och vad är det som förändrats de senaste åren? 

Under nästan 30 år var jag aktiv inom det dåvarande Folkpartiet. Jag har varit kommunstyrelsens ordförande i Örebro, ledamot av partistyrelsen och vid flera tillfällen med i grupper som tagit fram partiprogram på allt från lokal till nationell nivå. Under perioden från 1988, då jag första gången blev invald i kommunfullmäktige i Örebro, fram till 2014 då jag lämnade samma kommunfullmäktige, förändrades partiet i grunden. Men förändringen var inte revolutionär, även om konsekvenserna till del blev lika stora. 

Jag kommer från den frisinnade grenen av liberalismen. För närvarande är jag redaktör, och därmed ledarskribent, för denna tidning – Frisinnad Tidskrift – en tidning som sedan 1930 fört fram en politik med frisinnade förtecken. Idag sätter många likhetstecken mellan frisinne och socialliberalism, men skillnaderna är större än vad i förstone kan anas. Inte minst gäller det den senaste tolkningen av socialliberalism, där prefixet laddats med helt andra innebörder än tidigare. Med rötterna i det frisinne som Waldemar Svensson i Ljungskile, vice partiordförande mellan åren 1958 och 1962, formade, kännetecknas frisinnet istället som en värderingskonservativ rörelse med en tydlig inriktning på ekonomisk liberalism och en skeptisk hållning till en allomfattande stat. Svensson var missionsförbundare, nykterist, bonde och folkhögskoleman – en kombination som i dagens Liberalerna är anomalisk. 

I det dåvarande Folkpartiet kunde även en framträdande riksdagsledamot företräda en politisk inriktning som gick på tvärs mot partiets huvudlinje. Svensson var under 1960-talet starkt kritisk mot den utveckling han såg inom partiet men valde ändå att stanna i rörelsen. Trots att den icke-frisinnade falangen allt mer tog över formandet av partiets politik, fanns det hos de frisinnade en tillhörighet till Folkpartiet. Ändå är det här någonstans vi ser början på den utveckling vi nu sannolikt är i slutet av. 

För frisinnet var inte bara en annan ideologisk rörelse än den som brukade kallas stadsliberala. Frisinnet var också kopplingen till landet, till föreningsrörelsen, till frikyrkorna och till kollektivismen. Det var tack vare rekryteringen av företrädare med djupa rötter i de demokratiska frikyrkorna, i de solidariska nykterhetslogerna och hos bildningsivrarna i folkskolerörelsen, som partiet trots sin liberalism kunde hålla samman. I kyrkan lärde man sig inte bara att vi alla, oavsett ställning, var lika inför Gud. Man lärde sig också grundläggande organisationskunskap; årsmötesförhandlingar, propositionsordningar, valberedningsarbete. I kyrkans kök kokade direktören, nämndordföranden och hemmafrun kaffe tillsammans. Det egalitära klimatet var inte absolut, men ändå uppenbart. Något liknande gällde i nykterhetslogen. 

Frisinnet var också kopplingen till landet, till föreningsrörelsen, till frikyrkorna och till kollektivismen. 

Dessa egalitära stämningar togs med in i Folkpartiet. Föreningsmänniskorna, kanske framförallt frikyrkofolket, menade att individualismen var tvungen att sammanjämkas med kollektivet. Ingen människa var en ensam båt på en öde ocean. Vi var alla beroende av varandra och gemensamma sammanhang för att kunna utvecklas som människor. Det gällde även partiets företrädare. Också kommunalrådet, riksdagsledamoten och partiordföranden var delar av detta egalitära kollektiv. För att travestera ett Kennedycitat var föreningsmänniskornas bidrag till Folkpartiet detta: ”Fråga inte vad ditt parti kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt parti!” 

Kollektivet kom före individen. 

Med sig hade dessa folkrörelsemänniskor också stabila normativ. Nykterhetsrörelsens solidaritetsnormativ – jag går med i nykterhetsrörelsen inte för att jag ska må bättre, utan för att min grannfamilj ska kunna slippa supandets konsekvenser – spelade roll för socialliberalismens tolkande av sitt prefix. Folkbildningsmänniskornas syn på alla människors möjlighet och rätt inte bara till utbildning utan till livslångt lärande och bildning, fyllde på. 

Men för partiets funktion var kanske frikyrkans medlemskadrer det viktigaste. Även där fanns stabila normativ kring religionsfrihet, internationell solidaritet, familj och människovärde. Det går ändå inte att överskatta betydelsen av de strävsamma frikyrkomedlemmarnas roll för partiet och dess kollektiva formation. Det var inte bara på ön Vinön i Hjälmaren som man nästan mangrant dels var medlem i missionsföreningen eller baptistkyrkan, dels i Folkpartiet. 

Fram till 1960-talet kunde Folkpartiet hantera denna anomali; personlig frihet och kollektiv samhörighet, inom sig. Men där började den resa vi idag ser slutet på. De frisinnade lämnade Folkpartiet av olika anledningar. KDS tillblivelse var en bidragande orsak. Frikyrkans förändring, från kollektiv enhet till sekulariserad individualism, en annan. Men lika bidragande var att Folkpartiet självt allt mer valde att se frisinnet som en obsolet historisk paren.tes, politiskt såväl som organisatoriskt. Frisinnet var inte längre välkommet. 

Även om processen började på 1960-talet, tog det lång tid innan frisinnet försvann. In på 1990-talet var fortfarande ”Kristna Liberaler” en maktfaktor i Folkpartiet med egna landsmöten med hundratals deltagare. Under samma tid fanns ett ifrågasättande av hur partiet skulle hantera alkohol på sina offentliga möten – solidaritet med andra, eller en egocentrerad behovstillfredsställelse? Fortfarande fanns frikyrkan och logen kvar som rekryteringsbas. Men basen eroderade. 

Utvecklingen accentuerades under den tid jag själv var aktiv i partiet. Det gick så långt att man kunde ifrågasättas för att man var kristen och liberal. De värderingskonservativa drag som den Svenssonska frisinnet bar, oavsett om det gällde individ, familj, nation, kultur eller religion, skulle bort. Men i och med att dessa oönskade ideologiska och politiska strömningar försvann, försvann också den folkrörelsebas som var själva skelettet och blodomloppet i den liberala kroppen. Rekryteringen av medlemmar och förtroendevalda från de gamla folkrörelserna tog slut. Kraven på att partiet skulle vara fristående från allt innebar att allt färre också kände en tillhörighet till partiet, annat än som språngbräda för sin egen, individuella, utveckling. 

Vad återstår då av och för Liberalerna? Det uppenbara är att allt fler liberala politiker har sin egen agenda, oberoende av partiets linje. Den forne partistyrelseledamotens yttrande, om att liberala partier egentligen är en anomali, går i uppfyllelse. Förr klarade partiet av att peka på en riktning för partiets politik men ändå behålla en levande intern politisk dialog. Frisinnet, sprunget ur rörelser där en ständig oppositionsroll mot majoritetssamhällets normer och åsikter var självklar, kunde acceptera samma opposition i partiet utan att spräcka detsamma. Det fanns en mångfald av idéer, men ett parti. Nu söker partiet en ”balans” där politisk renhet utan interna politiska konflikter ska finnas. Risken finns att gårdagens ideologiska och sakpolitiska mångfald ersätts av morgondagens enfald. De strider som återstår handlar om person och vägval i samarbeten. 

Risken finns att gårdagens ideologiska och sakpolitiska mångfald ersätts av morgondagens enfald. 

Det är därför falangerna i partiet strider om man ska gå till höger eller vänster, och om Nyamko Sabuni är rätt person att leda partiet. Men det man egentligen borde strida om är om partiet ska finnas kvar som parti med en gemensam politik och ideologi, eller om det är dags för liberalerna att lämna 1900-talets partipolitik bakom sig. Är enhetspartitiden slut? Är det dags för det egocentriska partikulära och heterogena alternativet? 

Redan den förre riksdags- och partistyrelseledamoten Mauricio Rojas öppnade denna dörr. Han ville inte bli partist, men ändå representera den svenska liberalismen. Hans framtidsvision var delvis en återgång till läget innan de nationella rikspartierna bildades. Då var riksdagens ledamöter mer av fria radikaler under ett brett liberalt paraply. Väljer man den vägen, som en återspegling av vad som fanns före Frisinnade Landsföreningens bildande 1902, kan vägen komma att bli rätt skakig. Partiet måste i så fall bejaka de extremliberala tankarna om individens frihet, ända in i riksdagsgruppen. Det kan ge ökat intresse för att bli engagerad i ett parti, om man nu kan kalla en sådan löst sammanhållen grupp ett parti. Men den utvecklingen ställer också såväl grundläggande frågor om den representativa demokratins funktionalitet – vem representerar i så fall en liberal kandidat annat än sig själv? Men det får också konsekvenser för partiets funktioner – vem bestämmer till exempel vem som ska få bli partiets representant i olika organ, vem kan samarbeta med ett parti utan intern stadga och så vidare. Kan en demokrati fungera om de demokratiska företrädarna är mer influencers än partimedlemmar och nämndledamöter? 

Alternativet, att återorganisera partiet med en insikt om att även ett liberalt parti behöver kollektiva lösningar likaväl som att den personliga friheten behöver kollektivets ramar, oavsett om de är familj, nation eller religion, kanske ter sig enklare. Men vem, i detta progressivitetens och statsindividualismens förlovade land, vill idag ta på sig ansvaret för det grundläggande vardagsarbetet? Vem vill koka kaffe till partimötet, sitta i styrelsen eller i valberedningen, jobba med att förnya de lokala partiprogrammen? Var finns de som inte vill skina själva, utan ge av sin tid till ett parti vars sakpolitiska förslag man inte alltid ens delar? Var finns morgondagens frisinnade? Finns de överhuvudtaget? 

Utvecklingen inom Liberalerna må vara unik idag. Men den kommer inte att förbli det. De flesta gamla folkrörelsepartierna är på väg åt samma håll. Alla de gamla partierna har sina varianter av frisinnade. Arbetarrörelsens ideella grenar kollapsar. Bonderörelsens likaså. De tidigare kollektivistiska frikyrkorna blir allt mer sekulärt individualistiska. Det är organisationer där professionalitet inom organisationen baserad på ekonomi uttaxerad av medlemmarna som fortfarande kan hålla stånd – ännu en tid. Men dessa partier liknar allt mer av lobbyorganisationer köpta politiska företrädare som slåss för sina intressegruppers saker. 

När dåtidens liberaler bildade Frisinnade Landsföreningen 1902, var det startpunkten för den demokratiska välfärdsstatens tillblivelse. Drygt 100 år senare verkar partiet leda Sverige in i en postrepresentativ-demokratisk tid. Hur partiet klarar denna förändring är lika avgörande för samhällets utveckling som partibildningen vid förra sekelskiftet. Andra partier bör se och lära. 

Staffan Werme 
Redaktör