En personlig betraktelse över frågan om krig, fred och NATO.

Fredrik Wernheden Askersund skriver en personlig betraktelse

Året var 1983 när jag ryckte in på A1 i Linköping för militärtjänstgöring. Jag genomförde utbildningen och krigsplacerades. 1990 kallades jag in för repövning men hade då svårt att tänka mig att bruka vapen mot en människa och eftersom jag hade utbildats till pastor i det som då var Svenska Missionsförbundet bad jag att få bli fältpräst. Jag beviljades det och genomgick utbildningen.

Sedan monterades försvaret ner.

Den frikyrkliga kultur jag växte upp i var i hög grad pacifistisk. Det fanns de som gjorde militärtjänst och de som begärde vapenfri tjänst. Det var många och intensiva diskussioner om vad som var rätt. 2024 är pacifismen långt borta.  I Liberalerna stöder och arbetar vi för att militärt upprusta Ukraina, medlemskap i NATO och att Sverige ska rusta upp så vi får ett starkt militärt försvar. Hur hamnade vi här? Hur kan kristna människor tycka att upprustning och försvar är viktigt. Jag delar några reflektioner utifrån en liberal och kristen tankevärld.

Låt oss börja med våld.

Våld är det yttersta maktmedlet. Våldet tvingar människor att göra saker mot deras vilja. Det är ett maktmedel som skadar och dödar. Därför arbetar vi på alla sätt för ett samhälle utan våld. Vi vill ha ett demokratiskt och fritt samhälle där människor får leva, arbeta, tänka, tro och känna som de vill i respekt för andra. Problemet är att de styrande i Ryssland inte vill ha ett sådant samhälle. Den ryska staten vill diktatur, förtryck och död. Den är beredd att bruka våld för att uppnå sina mål.

Låt oss sedan gå till historien.

Historiskt finns despoter som med våld utökat sina riken. Många beundrar de som stred mot Hitler och Stalin, engelsmän som offrade sina liv på D-dagen eller finländare som slogs i vinterkriget. De gjorde rätt, för hur hade de annars kunnat stoppa tyrannerna? Ett Danmark som saknade armé av betydelse blev ett lätt offer för militärmakten medan ett Finland med armé kunde stå emot, om än med fruktansvärda offer. När stormakterna använder våld kan ett litet land bara stå emot med våld. I dag heter despoten Putin och han tvekar inte att använda våld. På nytt står europeiska stater inför valet att förhandla eller stå emot det onda. 1938 utlämnades Tjeckoslovakien till Hitlertyskland i utbyte mot en fred som varade i ett år. Eftergiften ökade makthungern hos despoten.

Låt oss därefter tänka som förvaltare.

Gud har satt oss till förvaltare. Han har gett oss bilden av det goda livet som Adam och Eva i den första trädgården. Den kristna gemenskapen där vi både får ta emot och ge värme. Barnet Jesus och hans mamma Maria. De åldrande människorna i bibeln, som Mose, eller Symeon i tempel. Bilderna speglar en verklighet som vi får uppleva. Vi är satta att förvalta, och ska vi då inte också skydda det som är det goda livet?

Har man sedan bestämt sig får man ta konsekvenserna

Om vi är beredda att med våld försvara våra liv så är vi ett litet land som inte ensamma kan stå emot det ryska våldet och därför behöver vi vara med i NATO. Det är en allians där vi skyddar varandra. Ensam är inte stark, ensam är bara ensam. Har man bestämt sig för att försvara sig med våld behöver man bli stark och därför behöver vi ett starkt försvar så att fienden inte vågar anfalla. Därför behövs militär upprustning i Sverige. Så länge Ukraina kan stå emot Ryssland kommer inte Putin att kunna anfalla fler länder och därför ska vi skicka vapen till ukrainarna.

Det är på denna punkt de som är mot NATO och ett starkt militärt försvar saknar ett konkret alternativ. De vacklar. Det blir bara allmänna fraser om fred och välvilja men försvar och krig är något konkret. Vi kan inte föreställa oss hur man ska försvara sig mot en tyrannisk angripare om man inte använder våld.

Men är inte dialogen möjlig?

Man ska alltid sträva efter dialog men nu har vi att göra med en motståndare som inte vill dialog utan vill använda våld. När en kvinna blir slagen av en man kan hon inte tala mannen till rätta utan hon måste skydda sig fysiskt. Mannen ska fängslas för att skydda henne från våld. Förhoppningsvis kan han där börja sin rehabilitering men det är inte hon som har ansvaret för dialogen. Vi är tvungna att stå emot det ryska våldet med våld. Våldet, och hotet om våld, blir en väg till fred.

Svagheten hos fredsrörelsen.

Det jag läser och hör är att det bör finnas ett annat sätt. Att militär upprustning inte är vägen till fred. Att det måste finnas ett annat sätt än hot om våld för att skydda sig. Återigen stupar det på konkretionen. Hur ska det praktiskt gå till? Hotet kvarstår och dialog riskerar i en sådan situation att bli eftergifter.

Finns det ändå hopp?

Vi får acceptera denna syndiga värld som den är och inte som vi önskar att den skulle vara och i det arbeta för ett hopp och en mänsklighet. Att tro på högre värden är också att tror att den här världen kan bli bättre och att Gud kommer skapa en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet råder.

I sommar rycker en av mina döttrar in lumpen och det är med både stolthet och skräck jag kommer skjutsa henne till tåget.

Fredrik Wernheden, Askersund