Ett långväga samtal – Frisinnad Tidskrift

Det skulle bli en recension av en bok av Hans Bergström och Mats Svegfors. Men boken satte igång fler tankar och recensionen blev en blandning av essä och anmälan.

Av Staffan Werme, redaktör

I går var det partiledarebatt. Jag måste åter erkänna att mitt lyssnande var mer än sporadiskt.

Jag klarar inte av dem längre. Är det så att jag fick nog av dem under min tid som politiker? Är det så att de förändrats

till det sämre? Är det kanske så att med den politiska bakgrunden man har så ser man annorlunda på insatserna, inser mer av det bakomliggande spelet och interaktionen med det mediala sammanhanget, än gemene man? Oavsett vad och vilket så blir min trötthet kring detta politiska spektakel allt större. Debatten som tävling. Politiken som medial händelse. Demokratin som – förlorare?

Jag kan inte låta bli att fundera över detta när jag lägger boken ”På andra sidan. Brevväxling över Atlanten genom en säregen vinter” till handlingarna. Författare är Hans Bergström och Mats Svegfors, båda med en unik erfarenhet av såväl politik som media.

Boken är i mångt och mycket en motpol till dagens partiledardebatter. Resonerande istället för konfrontativ. Lyssnande istället för låtande. Insiktsfull istället för ytlig. Långsam istället för slagordsmässig.

För att mildra kritiken kring partiledardebatten något är det bara att inse att olika medier har olika förutsättningar. En debatt mellan åtta partiföreträdare under en begränsad tid med ett antal ämnen inbjuder inte till några djupare funderingar eller

längre resonemang. Ändå kunde man önska sig mer av just djup och resonemang hos företrädarna. Djup som grundar sig i såväl bildning som förankring. Resonemang som spänner över helheter och som ser detaljer som byggstenar i en större tankevärld.

När jag började läsa Bergströms och Svegfors bok, baserad på en ganska tät brevväxling under några månader kring årsskiftet 2020/21, var det med den förutfattade meningen jag gick in i läsningen.

Bergström skriver från Florida, Svegfors från djupet av Bergslagen. Men när jag läst klart boken är jag mer förundrad. Vad är det för bok, egentligen? Vad är meningen, syftet, resultatet?

Det är självklart att det är en politisk bok. Författarnas bakgrund inom politik och media gör att det finns en politisk relief genom hela boken, oavsett om den handlar om de olika perspektiv bostadsorterna ger, pandemihanteringen, bytet av president eller de förändringar medielandskapet genomgått. Men att säga att boken bara är en politisk bok är att göra den och författarna orättvisa.

Visst – det finns många intressanta teman

Självklart är frågan om friskolorna ännu ett av de teman som bär igenom boken. Bergström, som genom att hans hustru Barbara Bergström startat och drivit och fortfarande genom en gemensam stiftelse har ägande i Internationella Engelska Skolan (IES) är aktivt engagerad i såväl drift som debatt, redovisar en bild av en dysfunktionell debatt mer byggd på ideologi än fakta. Ett exempel som återkommer är frågan om lärartäthet. Bergström frågar sig varför i svensk debatt

i boken som rör politiman ken. Hur det trumpska återkommer till den låga presidentskapet avslutas andelen behöriga lärare, i en skandal, ett möjligt även inom IES, när just antidemokratiskt makdenna skolkoncern till tövertagande som inte del rekryterar lärare blev av, är ett sådant. just från den internaBergström är inte nådig tionella skolvärlden i sin kritik av vare sig med höga kunskapskrav, president Trump eller även om de (ännu?) inte hans medlöpare i det blivit behöriga enligt republikanska partiet. den svenska nomenkSvegfors kompletterar. laturan. Är det för att Men bilden nyanseras, sätta en bild, en bild förtydligas, i ett försök som ska driva debatten att förstå varför det gick och utvecklingen i en som det gick. bestämd, ideologisk,

Här spelar såväl det riktning? Och varför demokratiska partiets klarar inte de friskolevänsterflygel en roll positiva partierna att som amerikansk kultur. förändra agendan?

Bergström menar att Trump, och populister såväl före som efter honom, till del kan liknas med den ”hjälte”, den revolverman, som kallas till ett samhälle för att röja upp när ligorna härjar. Han är inte någon renlevnadsman, inte någon förebild, men han är en nödvändig del för att ”röja upp i träsket” för att direktöversätta ett av de teman som Trump använde för att åskådliggöra vad han avsåg göra i Washington.

Här finns också en omfattande kritik av det politiska systemet i Sverige, eller kanske snarare av de politiker och tjänstemän liksom den media som granskar dem.

Svegfors och Bergström gör också täta kopplingar till förändringarna inom politik och media. De beskriver ett landskap som samförändrats över tid. När media går från att vara beskrivande till att bli agendasättande följer politikerna efter. Och när politiker, och oväldiga ämbetsmän, går från att vara faktabaserade, vardagsgrå administratörer med lösning av begränsade problem som uppgift, till att bli influencers med sig själv som varumärken som ska förändra världen, traskar också media i samma spår. Med en förstärkning av inflytandet av sociala media så skapas ett nytt landskap för politik, politiker och partier. Och frågan är om det är av godo.

I det perspektivet blir frågan om debatten kring friskolornas vara eller inte vara, med IES i förgrunden, något större. Debattens grund är såväl politikens förändring, från faktakunskap till influencers, som frågan om vilken roll den privata sektorn ska spela för välfärdens utveckling, eller kanske bevarande. Kan man som ägare till en skolkoncern överhuvudtaget agera så att missinformationen bryts? Går det att föra en diskussion om välfärdens finansiering, oavsett om det handlar om sjukeller äldrevård, skola eller någon annan idag i huvudsak offentligt finansierad och driven välfärdsproduktion? Svegfors och Bergström har varit med i politiken så länge, att de minns tidigare strider som också de nått vägs ände. En fråga som då hamnar i luften är om skillnaden mellan verklighet och politik är större idag än förr? Politiker har alltid varit känsliga för opinionstryck, men gör dagens snabba opinionssvängningar – inte sällan orkestrerade genom sociala medier – att pendeln svänger oftare och häftigare?

Det finns, med samtalet om friskolorna som relief, fler intressanta utvecklingslinjer.

Inte minst när det kommer till stat kontra samhälle och de olika kulturellt baserade skiljelinjer som går mellan Sverige och USA.

Författarna beskriver en svensk politik som alltid handlar om mer. Mer pengar. Mer resurser. Mer skatter. I ett amerikanskt perspektiv är, eller har det varit, en anomali, här är synen på statens insatser betydligt mer begränsad. Som tidigare politiskt aktiv i Folkpartiet kan jag mer än känna igen mig.

Det sista uppdraget jag hade i partiet var att utforma en politik för civilsamhället.

Det kom att handla om en proaktiv reträtt för den offentliga sektorn, det vill säga ett medvetet tillbakadragande av staten till förmån för aktörer från civilsamhället.

Om ett sådant tillbakadragande sker idag handlar det mest om att man inte vill men

måste, eftersom pengarna inte räcker. Den rapport som detta uppdrag utmynnade i har överhuvudtaget inte lämnat något spår efter sig i det liberala partiet. Inte heller i något annat borgerligt parti, där statens inflytande på perifera frågor borde ifrågasättas, verkar ett sådant tankesätt finnas.

Den unga söker lyckan i att vara någon, bli något, revolutionera. Den äldre inser att lyckan oftast finns i det lilla och att acceptera att man inte kan förändra allt, men glädjas åt det man ändå kan förändra och varit med om att förändra.

Dessa politiska, mediala och samhällsvetenskapliga utvecklingar och fördjupningar är intressanta. Men det var inte det som grep mig när jag läste boken. Det var något helt annat.

Breven skrivs av två åldrande män. En mening med två idag oftast negativt laddade ord: ”Åldrande”. ”Män”. Att de är män är ovedersägligt. Om läsaren väljer att tolka det i den postmodernistiska kontexten är det inget att göra åt. Men: Är de gamla? Det beror helt på perspektiv. I en svensk politisk kontext vore de närmast anomalier.

Här gäller det att toppa innan man fyller 30, eller i vart fall 45. På andra sidan Atlanten närmar sig den amerikanske presidenten 80 och den mäktigaste kvinnan i representanthuset är 81.

Det mest intressanta är därför det perspektiv på livet som författarna har. Vem har man varit? Vem är man? Vem ska man bli?

Åldern sätter med nödvändighet livet i en annan belysning. De skriver om årtal där de med största sannolikhet inte finns kvar. Om händelser och processer som de gärna skulle vilja följa, men där tiden sätter gränser. De skriver om de liv de själva levat och vad som varit viktigt. Var det samhällspåverkan?

Var det journalistiken? Var det chefskapet och organisationsledandet?

Eller var det kanske skrivandet?

Det är självklart att det är en politisk bok.

– Men att säga att boken bara är en politisk bok är att göra den och författarna en orättvisa.

Är denna bok en bok som skapar meningsfullhet för två män, vana vid makt och inflytande, i en värld som blir allt mindre meningsfull? Blir skrivandet, det livsnödvändiga skrivandet, ett sätt att finnas i historien, idag men också i morgon.

Är det så, eller har det alltid varit så? Är den oundvikliga gränsen, den vi träder över bara en gång, den spegel de, och vi alla, behöver spegla oss i? För att hitta oss själva? För att hitta – Gud?

Med åldern följer inte alltid vishet. Men perspektiven ändras. Den unga människan med kraft, drift och tro på världsförändring.

Den åldrande, kanske gamla, med en mer insiktsfull inställning till den egna gärningen och dess begränsade möjligheter att vara förändrande av det stora, eller det lilla. Den unga söker lyckan i att vara någon, bli något, revolutionera. Den äldre inser att lyckan oftast finns i det lilla och att acceptera att man inte kan förändra allt, men glädjas åt det man ändå kan förändra och varit med om att förändra.

I det bir min igenkänning stor. Låt mig därför avslutningsvis citera Hans Bergström, ett citat som till stora delar också kunde vara min vardag:

”Lycka” finner man inte någon annanstans.

Folk frågar om vi reser mycket nu, när vi har mer tid. Vi svarar med emfas: Absolut inte! — ”Lycka” är korta ögonblick, en glänta i skogen som plötsligt finns där utan att man planerat finna den. Jag kan känna den någon gång när jag klyver ved, fäller ett träd med min Husqvarna motorsåg och äntligen tycker att jag kan något, när jag kör traktorn en krisp morgon utan andra åtaganden än fysiskt arbete på gården, när jag känner kraft i löpning. En inre frid infinner sig också när jag plockar blåbär med Barbara i stora mängder för hennes vinterförråd —. Likaså när det börjar spira av gröna rader i våra fyra stora trädgårdsland, min årliga kärleksgåva till Bar- bara, som är vegetarian och under sommaren i stort sett lever på vad jag producerar av allt från spenat till lök. Vi har de heliga besöken vid en hemlig källa mitt i lingonskogen uppe vid Björnåsen när vi är hemma i Klarälvdalen – och lyckan att finna hjortronmarker med guld, en skönhetsupplevelse utan dess like.

Kanske är boken mest en beskrivning av några dagars vandring genom livets snårskog, det ständiga sökandet efter den glänta Tomas Tranströmer menade bara den vilsne kunde finna. Vilse, men med en karta och en kompass formad av årtiondens kunskaper. Så den som läser den som ännu en bok om politik, samhällsintresse och journalistik, kanske plötsligt inser att hon funnit den.

Gläntan.

Staffan Werme