Frisinnet kan rädda liberalerna

Annika Westh, nybliven ledamot i Frisinnad Tidskrifts styrelse och i det nybildade redaktionsrådet, är återkommande skribent i Frisinnad Tidskrift. Hon är aktiv i såväl Liberalerna som i Studieförbundet Vuxenskolan med flera tunga uppdrag. Hon har dessutom varit såväl Liberalernas stadssekreterare i Göteborg som ombudsman i Västsverige. Annika är gymnasielärare i grunden.

I

Sedan namnbytet till Liberalerna för fem år sedan har partiet krympt år för år. Om orsaken råder det delade meningar. Men jag minns att några vädrade oro inför namnbytet. I en artikel i Frisinnad Tidskrift konstaterade Lennart Rhodin att ingen nämnde begreppet frisinnad i samband med namnbytet och att det förmodligen var helt medvetet. Jag gissade då att det berodde på att begreppet helt enkelt inte längre är bekant för den yngre generationen och framförallt helt okänt för många andra utanför partiet.

För att utforska frisinnet och dess rötter intervjuade jag för några år sedan Marianne Lönn på Hönö och den nyligen bortgångne Elver Jonsson i tidningen NU. Båda har en bakgrund som aktiva i Equmeniakyrkan. Marianne berättade att för henne var det självklart att gå med i Folkpartiet 1969:

”Helt enkelt utifrån synen på människan de fick lära sig där. Från modersmjölken lärt att ”Jesus älskar alla barnen. Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt”.

Marianne Lönn citerade Waldemar Svensson från Ljungskile i intervjun, vars arv hon menade hade kommit att prägla liberalismen i Bohuslän.

Waldemar Svenssons ord om ”mänsklig tillväxt, frihet och personlig autonomi” sammanfattar väl Marianne Lönns engagemang som jag själv fått möta många gånger som aktiv i Öckerö. När Marianne fått frågan om hon inte istället skulle byta och gå med i KDS – det nybildade Kristdemokratisk samling, eftersom hon var kristen svarade hon bestämt nej. Hon hade identifierat autonomin i Folkpartiet, vilket var väldigt viktigt för henne.

Jag minns Marianne Lönns ord i intervjun:

”I KDS skulle man bli satt i ett fack på något vis. Det är det som skiljer de båda partierna åt I Folkpartiet blir du aldrig en del i en flock i samma bemärkelse.” Mariannes ord grep mig för att hon satte ord på det som varit en drivkraft för mig alltsedan jag som ung gick med i partiet. I ”folkpartiet”, Liberalerna med det nya partinamnet, blir du aldrig del av en flock. Du blir förvisso del av en viktig gemenskap med människor som delar ditt engagemang men du förväntas också vara självständigt tänkande, att i varje fråga ta självständig ställning. Du uppmuntras att slå vakt om ditt fria sinne.

Jag blev också berörd av samtalet med Elver Jonsson som i intervjun berättade om sin barndom på landet:

”Gästfriheten var påtaglig i bondehemmet men frisinnets roll talades det inte specifikt om – men dess roll var tydlig”. För Elver var det uppenbart att vi har mycket att hämta hos våra förfäder som enligt honom tog tag i både sina egna och sin grannes bekymmer – före välfärdssystemets utbyggnad. I samtalen med Marianne Lönn och Elver Jonsson blev det tydligt att den frisinnade idétraditionen bars av en samtidig tro på individens frihet och social rättvisa.

II

I min FPU- och LUF-generation, nämndes aldrig frisinnet, även om vi kände till det. Idag tror jag få unga ens vet vad begreppet står för. Många utgår nämligen från att det är synonymt med ”frikyrklig”, vilket det inte är. Jag är övertygad om att även den som inte är troende eller medlem i något samfund kan söka inspiration hos frisinnet.

För liberaler är värnandet av demokratins friheter fundamentalt. Självklart ingår religionsfriheten. Men det finns en underton om att det är lite ”svagt” att vara troende. Något för dem som inte tänkt klart – och något i motsats till vetenskaplighet.

Den diskussionen har förts under lång tid, inte minst av Waldemar Svensson som formulerade att tro och vetenskap går att förena.

En viktig utgångspunkt är att frisinnade långtifrån alltid var frikyrkliga utan snarare nykterhetsrörelsefolk, föreningsmänniskor och landsbygdsfolk. Frisinnet bidrog till att ge dåvarande Folkpartiet en stark förankring utanför storstäderna. Detta till skillnad från idag när Liberalerna är ett utpräglat storstadsparti.

Jag är uppvuxen i Västerbotten, där frisinnet var starkt förr. Min mormor var Folkpartist och mycket aktiv i IOGT-NTO – inte kristen eller kyrklig – och engagerad i alla frågor som rörde hembygden, både den fysiska utformningen av den och av människorna som bodde där. Jag minns hennes bataljer mot staten när den stora vägen skulle dras om och när Ångermanälven dämdes upp. När jag var barn var ”Vattenfall” och ”Vägverket” skällsord.

Men jag hörde aldrig mormor nämna begreppet ”Frisinne”. Om hon hade levt skulle jag ha ringt henne och frågat om det. Istället frågade jag min mamma, som gav mig svaret: ”Du kände ju din mormor och vet hur hon var. Hon levde frisinnat.” Min mormor levde frisinnet. Det tycker jag är en sån otroligt bra beskrivning. Att mormor levde frisinnet – inte teoretiserade det. Utan det var bara handling. Så beskriver även Elver Jonsson sin uppväxt.

III

Vi vet hur det är med begrepp. Ursprunglig innebörd glöms bort och får ny betydelse. Och när vi önskar förnyelse, så ska vi också döpa om saker. Fräscha upp dem.

När jag var ny ordförande för Studieförbundet Vuxenskolan i Göteborg funderade jag mycket över begreppet studiecirkel. Att det uppfattas som mossigt av många och måste därför få ett nytt namn, om det ska locka nya deltagare. Jag har släppt den tanken nu i insikten att ordet studiecirkel är en del av folkbildningens identitet. På samma sätt är frisinnet en viktig del av det liberala partiets identitet. Vi får aldrig nånsin bli historielösa.

Ja, Liberalerna är idag ett utpräglat storstadsparti, men tänk om landsbygden är full är människor som är som min mormor var? Om de ska känna att de har en tillhörighet i Liberalerna, då måste de också veta att det finns en frisinnad dimension.

Begreppet måste alltså definieras och ges en innebörd för vår tid. Och den som identifierar sig med den frisinnade traditionen måste erbjudas en hemvist i det liberala partiet.

”Kan frisinnet rädda Liberalerna?” Det var rubriken på ett seminarium som arrangerades av Frisinnad Tidskrift i början av sommaren.

Joel Halldorf, teolog och debattör, inledde med att tala om värdet av att leva sin frihet i gemenskap med andra och att uttrycka farhågor för att friheten enbart riskerar att handla om den enskildes egoistiska strävan utan hänsyn till andra. Han ord inspirerar mig att tänka vidare. Begreppet Frihet i gemenskap som en gång myntades av Gunnar Helén kan ju handla om människor som vill leva sitt självständiga liv utan att låta sig styras av flocken – men som ändå vill ingå i en gemenskap med andra. Om vi fortsätter att utforska idén om hur det samhället är uppbyggt skapas möjligheter för fler att få upp ögonen för vad Liberalerna egentligen är och vad frisinnet står för. Det kan vara den enda räddningen för ett parti med mycket svaga opinionssiffror.

Annika Westh