Glöm inte freden!

Vi befinner oss inte i krig, men inte heller i fred, sa statsministern.

Demokratins 1900-tal är nog en parentes i världshistorien, sa professorn.

Det är svårt att glömma, samtalet med den dåvarande rektorn för Örebro Universitet som hölls inför ett av de första valen på 2000-talet. Betelkyrkan var inbjudare och Jan-Erik Gidlund, statsvetarprofessorn som blev universitetsrektor, gav en mörk bild av framtiden. Vi måste inse att de senaste decennierna är undantag, var hans budskap. Regeln är att makten koncentreras till ett fåtal och vi andra får anpassa oss.

I ett nutidshistoriskt perspektiv är det intressant att utsagan gavs före såväl socialamedia- som smartphone-tiden. Redan då ansåg Gidlund att det blåste åt fel håll för den demokratiska utvecklingen.

Det tål att tänka på när man blir skrämd av utvecklingen de senaste åren. Det är inte bara Trump, Xi, Putin och andra härsklystna världsledare, eller Musk, Besos, Zuckerberg eller andra megamiljardärer som är orsaken till den värld vi ser omkring oss. Det finns andra rörelser som påverkar både dem och oss.

Men vad är det, vad är den eller de megatrender som gör att världen går från demokrati till auktokrati, från regelstyrning till patron-klientförhållanden, från globalism till nationella säkerhetsintressen?

Det finns inte ett skäl, en orsak till utvecklingen. Men det går att peka på en av de hittills icke uttalade.

Demokratins framväxt är sammankopplad med välståndstillväxten. Högre välstånd gav fler utbildning. Bättre utbildning gav fler företag. Fler företag gav fler anställda, högre statliga intäkter och ännu större välstånd. Välståndet kunde fördelas till fler och det blev en positiv spiral av utveckling.

Men denna utveckling var intimt sammankopplad med ett antal faktorer. En är användandet av fossila bränslen. En annan är tillväxten av livsmedelsproduktion tack vare konstgödsel, bekämpningsmedel och industrialisering. En tredje är hur vi brukat planetens resurser i övrigt, gruvnäring, kemikaliehantering, skogsbruk och så vidare. Så länge planeten klarade av vår tillväxt utan att utarmas, skapades mervärden för fler.

Så kom frågan om klimatet. Plötsligt kunde vi inte klara oss med samma teknik som byggt vårt välstånd för att lösa problemen välståndsökningen skapat. Vi behövde ny teknik, och ny teknik snabbt. Men vem skulle bära kostnaden?

Egentligen var inte klimatet först. Redan krisen kring DDT och Rachel Carsons bok ”Tyst vår” visade på svagheten i de traditionella tillväxtberäkningarna. Försurningen, kvicksilvret och ozonhålet var också klimatkrisens föregångare. Men de gick ändå att lösa med ny kunskap som gav ny teknik och nya produkter.

Men klimatförändringarna visade på att det fanns globala problem som begränsade den traditionella tillväxtens möjligheter. Teknikoptimisterna menar dock att ny teknik kommer att kunna lösa uppvärmningens orsaker. Människan har alltid funnit nya vägar när de gamla lett in i en återvändsgränd.

Ett problem är dock att klimatfrågan bara är en aspekt av människans överutnyttjande av planeten. Inte minst är frågan om den biologiska mångfalden, eller snarare naturen som vitt begrepp, så intimt sammankopplad med såväl klimat som miljö ett betydligt mer svårlöst problem.

Den store pessimisten skulle kunna peka på att vi idag lever i en kemikaliesoppa (kostnaderna för att rena mark och vatten från PFAS kan komma att kosta 25.000 miljarder kronor – bara för Europa) där vi saknar såväl kunskap om problemen som lösningar på desamma. Vi överutnyttjar den biologiska basen för allt liv (bara 4% av biomassan för alla däggdjur är vilda djur – för fåglar är bara 30% vilda, skogarna har minskat med en tredjedel de senaste 100 åren och så vidare) utan kunskap om vad vi går miste om eller hur vi ska ha råd att åtgärda det. Som lök på laxen blir då klimatförändringarna bara det mest övertydliga exemplet på misshushållningen av jordens resurser.

Men vad har då detta med krig och fred att göra?

För biologisten blir det enkelt. Alla arter samspelar med den omgivande naturen. Om en arts tillväxt innebär att resurserna för överlevnad minskar, kommer arten så småningom att antingen minska eller kollapsa. När en ny balans uppstår kommer tillväxten åter. Människan är helt enkelt inget annat än ett djur. Det vi ser nu är ett förstadie till samma sak, minskning eller kollaps, och det är sällan någon trevlig resa.

Men även om man inte är biologist, kan man fundera över hur en värld där resursknappheten blir tydligare ska formas. Spelar Trumps utspel om att ta över Grönland och dess ännu outforskade naturresurser roll? Ser USA Grönlands tillgångar som en motvikt till Kinas dominans kring jordartsmetaller och grönare energi? Om inte genmodifiering löser behovet av mer mat i en varmare värld, hur kommer de stora ländernas matstrategier se ut? Vem ska få mer, och ska någon få mindre?

Många analyser av MAGA-rörelsen och Trumpismen i USA pekar på att man, till skillnad från den liberala marknadsekonomin, ser världen som ett spel där någon vinner på någon annans bekostnad. Resurserna är inte oändliga. Då gäller det att vara störst och starkast för att värna sitt eget välstånd.

Kan det vara så att det vi ser idag helt enkelt är en anpassning till en värld där resursknappheten kommer att påverka den globala synen på politik och samhällsförändringar? Riskerna är uppenbara. Enkla lösningar, som att avfärda fakta och evidens i frågor som man inte gillar, eller som att peka på att det är någon annan som är problemet, går att sälja i det korta perspektivet. Starka män kan hävda att demokratins långsamhet och kompromissande mellan många inte passar dagens samhälle, där just traditionell styrka är viktigast för att värna den egna gruppens intressen.

Tänk om det är så illa, som Jan-Erik Gidlund en gång påpekade, att den demokratiska eran bara är en parentes i en världshistoria där maktambitioner trumfar allt.

Demokratin har ändå visat att den är den, trots sina tillkortakommanden, är det bästa sättet att styra såväl land som tillväxt och bildning. Men de utmaningar demokratin står inför idag, handlar inte enbart om att rida spärr mot de krafter som vill den illa. Det handlar lika mycket om att hitta vägar för att lösa de resursknapphetens problem som vi alla står inför, utan att ställa några innanför på de utomståendes bekostnad.

Det handlar om att fördela kostnader rättvist, för de globala utmaningar som mänskligheten står inför. Klimatets kostnader kan inte i huvudsak bäras av de fattiga som inte fått del av fossilbränslenas välståndsbyggande. Skyddet av den biologiska mångfalden och naturen får inte vara en valbar bisak för de rikare, och ett oeftergivligt krav på de mindre utvecklade länderna. Bruket av kemikalier kan inte medföra risker mest för dem som inte får del av teknikens vinster.

På samtliga områden har EU varit en föregångare. Man har adresserat såväl klimat som natur och miljö på sätt som baserats på fakta och där problemlösningen byggt på en solidarisk grundsyn, över jorden och mellan generationer. Men EU är inte något annat än en sammanslutning av fria länder med egna agendor och det är uppenbart att risken nu mer ligger i att även EU bromsar sig in i framtiden och lägger mer resurser på att värna den egna gruppens intressen på det globala flertalets bekostnad. Och i det är inte heller Sverige längre något föregångsland.

Men kan demokratin skapa grunder för en fred där sannolikheten att den traditionella tillväxten inte längre är möjlig, och där mer kommer att handla om att fördela kostnaderna någorlunda jämlikt? Eller hamnar vi i en värld där intressesfärer står mot varandra i ett lopp utan någon vinnare, men där den egna gruppens intressen alltid väger tyngst och där solidariteten med den andre bara är möjlig om man själv vinner på det?

För att citera författaren Isaac Asimov: ”Våld är den odugliges sista utväg”.

I en värld av intressesfärer kommer alltid den odugliges våld att vara en väg till mer makt. Frågan är om det finns andra krafter som kan motverka denna oduglighet. En sådan kraft är att påminna om att även i tider av oro, krig och skymningslägen är det nödvändigt att tala om fred, försoning och framtid. Inte för att man är naiv i förhållande till våldet och våldsverkarna.

Utan för att en värld utan hopp om fred och frihet faktiskt är en hopplös värld.

Redaktören