Ledare: Kan islam, eller identitetspolitik, kombineras med det sekulära, liberala samhället?

Islam är inte bara en religion som vi normalt brukar beteckna dem. Det är också en ideologi med en given uppsättning legala regler, liksom en filosofisk strömning med en egen uppsättning värderingar kring människa, samhälle och stat. Hur kommer islam att kunna samsas och inordna sig i de av kristendom formade sekulära samhällena i väst? Och hur är stabil är dessa samhällens värderingskärna, när den utmanas av såväl islam som andra, mer

progressiva och värdenihilistiska rörelser?

Lars Vilks är död. En av de mest konfrontativa konstnärerna i svensk konsthistoria har gått ur tiden. Själv minns jag mest hur irriterad jag blev på hans egenmäktiga förfarande när han började med sina konstverk Nimis och Arx i Kullabergs naturreservat.

Men mest känd är han för den lilla teckningen med profeten Muhammed som rondellhund. För den blev han utsatt för dödshot och levde under polisbeskydd de sista tio åren av sitt liv.

Vilks provokativa konst behöver man inte uppskatta. Att bygga i ett naturreservat som ska värna en känslig del av en allt mer hotad natur är knappast acceptabelt. Att avbilda en religions huvudperson som hund är ur ett sekulärt perspektiv knappast något att 

ens lyfta ögonbrynen åt. Inte heller i andra religioner skapar ett sådant hädande några stora konflikter. Media är i dagarna fyllda av exempel där kristendomens centrala värden skändas, alltifrån Andres Serranos ”Piss Christ” till Elisabeth Ohlson Wallins ”Ecce homo”. Visst protesterar människor, ibland över gränsen för det acceptabla. Men de flesta låter saken bero, även om den berör på djupet. Så är det också i den muslimska världen i väst.

Ändå väcker vissa av reaktionerna på Muhammed som rondellhund och islams plats i det sekulära samhället ett antal frågor som måste besvaras. Men dessa frågor behandlas ofta med såväl okunskapens slöja över ögon och tankar som rädslan för att betraktas som xenofob och islamofob levande. Även denna ledare lär kunna sorteras in under de begreppen. Det är bekymmersamt.

Kunskapen om islam är grund i Sverige, även om islam idag måste betraktas som en självklar del av det svenska samhället.

Denna okunskap kombineras ofta med en syn på muslimer som en förtryckt grupp, inte bara i Sverige och västvärlden, utan i hela världen. Denna okunskap och denna felaktiga syn innebär ett försiktigt tassande kring en religion, en ideologi och en filosofi som på sikt riskerar grunderna för det samhälle som värnar dess utövares rättigheter.

Först ska några saker sägas: Islam är ingen enhetlig religion. Det är inte ens så att det finns en enighet kring vilken av Koranvarianterna som ska accepteras som den riktiga. För även om Koran enligt islam inte är skriven av någon människa utan av gud själv, saknas den ”riktiga” Koran. Istället finns ett antal varianter skrivna av olika människor från 700talet och framåt. Denna oklarhet kombineras med andra. Synen på de talessätt och levnadsregler som Muhammed lämnade efter sig (haditer/hadiths) skiljer sig mellan olika muslimska vägar.

På samma sätt som den kristna kyrkan är splittrad kring synen på påvedömet, och uppdelningen i olika ortodoxa, katolska och lutherska kyrkolinjer, är islam inte bara uppdelad mellan shiiter och sunniter utan i en mångfald olika läror där delar av islam, ibland kanske bara tron på en gud och underkastelsens filosofi (islam betyder underkastelse) är den minsta gemensamma nämnaren.

Kunskapen om islam är grund i Sverige, även om islam idag måste betraktas som en självklar del av det svenska samhället.

Det finns däremot några saker som förenar de olika islamska huvudinriktningarna.

Synen på Koran som skriven av gud är en. Muhammeds ofelbarhet en annan.

Meningen att islam en gång ska behärska världen en tredje. Konsekvenserna av detta spelar roll.

Man skulle kunna påstå att islam är en tillbakagång från det kristna till det förkristna samhället. Där det i kristendom finns fröna till det sekulära samhället där staten ersätter klanen och där religionen skiljs från statens rättsutövning och våldsmonopol, blir islam en återgång till detta klansamhälle och sammanblandningen mellan religion och politisk ideologi suddas ut. Där Bibeln allt mer går från en gudomligt inspirerad lagbok, till texter om människans relation till Gud, går Koran tillbaka till lagen. Koran är familjerätt, klanrätt, straffrätt och processrätt kombinerad med religion. Där Jesus är ett ouppnåeligt föredöme för människan vars jordiska liv är höljt i dunkel och därmed svårt att kopiera, är det varje muslims plikt att försöka efterlikna Muhammeds liv på jorden. Det skapar problem, eftersom Muhammed drev krig, förföljde oliktänkande och hade en moralsyn som inte är förenlig med det moderna samhällets.

Det blir allt mer avgörande hur stabil grunden för det sekulära västerländska samhället nu är. Ett stabilt nav, en stabil kärna av 

värderingar, klarar av en periferi med krafter som drar åt olika håll.

Den kommer både att hålla ihop samhället, som erbjuda periferin en förändring, en möjlighet att dras in mot mitten.

Detta skapar problem. Om den rättstillämpning som har sin grund i Koran och Muhammeds liv är rättesnöret, blir demokratin en anomali. Själva grunden för det sekulära, demokratiska samhället; folkets rätt att välja sina representanter till ett parlament som har full frihet att forma de lagar som ska styra land och folk – är oförenligt med grundläggande islam. Det finns mycket litet utrymme för sekularism och demokrati när Korans lagar är skrivna i sten. När islam dessutom saknar verser som de i Bibeln som visar på skillnaden mellan religion och stat (exempelvis Matt 22:21: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”) blir uppförsbacken brantare.

För att ändå få det att fungera måste centrala delar av islam omförhandlas. Så sker i många västliga, sekulära demokratier idag. De flesta muslimer accepterar och omfamnar denna sekularitet. Men grunden för detta omfamnande är inte islam utan – beroende på varifrån man betraktar det – kristendom eller ateistisk humanism.

Svårigheterna för etablerande av demokratier i den muslimska världen är ett faktum.

Hur den islamska samhällssynen på sikt kommer att påverka den sekulära ickemuslimska världen med en allt större andel muslimsk befolkning återstår att se. Men det är inte säkert att allt blir som det varit.

I Sverige, det mest sekulariserade landet i världen, är det svårt att få förståelse för kristendomens roll för samhällets utveckling.

Att det är de kristna länderna i Europa som också utvecklats till stabila demokratier med olika varianter av generella välfärdsmodeller ses mer som en slump, eller som en följd av det brott med religionen som upplysningstiden anses vara. Frågan som sällan ställs är om den kristna jordiska föreställningsvärden, de normer, den etik och de värderingar som varit mainstream i kristendomen, varit en nödvändig förutsättning också för denna upplysning och den sekularisering som skett därefter. Om det finns en sådan koppling, vilket är sannolikt, måste man också fråga sig vad som händer när denna förutsättning inte längre existerar.

Man skulle kunna påstå att islam är en tillbakagång från det kristna till det förkristna samhället.

Här ställer islam konkreta frågor till det västerländska sekulära och demokratiska samhället. Några av de pelare som genom kristendom lagt grunden för detta samhälle; sekularismen, religionsfriheten, jämlikheten, jämställdheten, samhälle istället för klan, en religion utan våld, Guds ovillkorliga nåd som också påverkar människans behov av och utgivande av samma nåd och förlåtelse – allt detta saknas i huvudsak i de islamska grundtexterna även om Jesus också inom islam ses som en profet (bland andra).

Frågorna blir nu hur stabil dessa pelare nu är. Här kan man vara orolig, inte bara för de utmaningar som kommer från islam utan även från andra rörelser som drar isär samhället. Det kan gälla extrema politiska rörelser till höger eller vänster, men också identitetspolitiska rörelser där identiteten oavsett om den handlar om hudfärg, sexuell läggning, etnisk härkomst eller något annat blir en ersättning för klanens roller. Ibland blir den nya klantillhörigheten även den extremistisk med krav på att klanens uppfattning om såväl människa som samhälle har absoluta sanningsanspråk.

Det blir allt mer avgörande hur stabil grunden för det sekulära västerländska samhället nu är. Ett stabilt nav, en stabil kärna av värderingar, klarar av en periferi med krafter som drar åt olika håll. Den kommer både att hålla ihop samhället, som erbjuda periferin en förändring, en möjlighet att dras in mot mitten. Vi har sett det tidigare under 1900talet; kommunistiska och socialistiska revolutionärer blir demokratisk socialdemokrati och revisionistiska vänsterpartister. Vi ser det månne idag när högerpopulistiska partier kan släppa sina förankringar till fascistiska strömningar.

Rörelsen mot mitten är inte given, men den har funnits och finns fortfarande där.

I ett sådant perspektiv kan samhället erbjuda islam att förändras. Många muslimer har accepterat det erbjudandet. Men ett problem är att islam inte bara är en politisk filosofi, en ideologi, utan också en religion där ideologin och religionen hittills inte gått att sära på. Och en kritik från det sekulära samhället riktad mot den politiska ideologin de facto också kan vara en kritik av religionen och religionsutövningen.

Som sådan blir kritiken en oacceptabel inskränkning i religionsfriheten. Så hur ska man kunna kritisera islam som ideologi eller filosofi, utan att kritisera islam som religion?

De många muslimerna som lever och verkar i det sekulära, liberala samhället visar att en sådan, sekularistisk, förändring är möjlig. Deras sätt att hantera sin religion 

visar att det går att bryta kopplingen mellan staten och religionen på ett likartat sätt som den kristna kyrkan en gång släppte sina krav på ensamrätt till staten, eller möjligtvis staten släppte sina krav på ensamrätt till kyrkan. De gör det trots, och inte tack vare, att islam egentligen inte tillåter en sådan tolkning. Deras nytolkning av islam måste uppmuntras, inte minst genom att staten och civilsamhället ständigt pekar på de centrala värdena som bär upp vårt samhälle idag.

Rösterna som kräver att rätten att provocera, så till den grad att de troende uppfattar det som hädelse, är ännu idag starkare.

Men för att återvända till Lars Vilks visar reaktionerna från samhället på att denna värderingsburna kärna inte är så stark som man kunde önska. Under hela den tid då Vilks var hotad till livet, fanns många som ifrågasatte honom och hans rätt att provocera islam. Efter hans död fortsätter detta ifrågasättande från vissa håll. ”Var det verkligen nödvändigt att rita Muhammed som en hund?” ”Är det rimligt att provocera en religion?” ”Är provokationen ens konst, värd att bevara?” 

Rösterna som kräver att rätten att provocera, så till den grad att de troende uppfattar det som hädelse, är ännu idag starkare.

Frågan är om de kommer att vara det även i framtiden, eller om Vilks blev en av de sista ropande i en allt ogästvänligare, muromgärdad, öken.