Ledare: Mångfald, idrott och politik

Jag är mycket engagerad i idrott. Har så varit ända sedan ungdomen. Att själv idrotta, att leda idrott och att titta på idrott är ett av mina största intressen. I somras var det en idrottslig höjdpunkt. De försenade olympiska spelen i Tokyo gick av stapeln. Trots bristen på publik och trots tidsförskjutningen gavs många tillfällen till intressanta upplevelser. Inte minst av sporter som annars inte ses så ofta. Segling, bågskytte och terrängcykling bara för att nämna några. Det gick bra för Sverige. Medaljmålet överträffades. Inte minst berodde det på de svenska damidrottarna. Damfotbollen var, trots den missade guldmedaljen, en succé.

De svenska fotbollsdamerna gjorde dock politik av idrottandet. Samtliga knäböjde innan match för att visa sin solidaritet, sannolikt mest med dem som drabbas av rasism. Knäböjandet har sitt nuvarande ursprung i amerikansk fotboll där en spelare, Colin Kaepernick, inför en match gick ner på knä under nationalsången för att protestera mot rasismen och för ”Black Lives Matter-rörelsen”. Hans enskilda agerande fick personliga konsekvenser för honom, till den grad att han fick avsluta sin karriär.

Man kan tycka vad man vill om den rörelse Kaepernick uppmärksammade, Black Lives Matter är inte direkt en rörelse med det liberala samhället som mål, men han tog sin övertygelse så allvarligt att han som enskild person stod upp mot flertalet. Under OS är det det motsatta som gäller. Hela laget ställer sig på ett knä. Ingen avviker.

Det är mer oklart vad man protesterar mot eller för, annat än att det är någon form av solidaritetshandling och krav på någon form av likabehandling. Men det som var en handling som förr gjordes av en enskild person och som fick konsekvenser för honom, har istället blivit det motsatta. Från förbjudet till påbjudet. Konsekvenserna hamnar i knäet hos den som inte knäböjer. Är det rimligt?

En av frågorna som dyker upp är om idrott och politik ska blandas eller hållas isär. De flesta inser att det inte går. Inte minst när det mest är diktaturer av olika grad som anordnar de största tävlingarna. I vinter går OS i Kina och fotbollsVM i Quatar… Men om man inte kan hålla isär helt, hur ska man då ändå kunna hålla någon form av avstånd?

I OS i Tokyo blev frågan konkretare än man önskat sig. Två av de kinesiska medaljörerna dök upp på prisutdelningen med massmördaren Mao Zedong (tse-Tung i annan stavning) som medalj på sina overaller.

Ett tydligt ställningstagande för den kommunistiska förtryckarregimen, säkerligen orkestrerat från högsta ort. De båda medaljörerna varnades. Men signalen var tydlig. Det sker en förflyttning av gränserna mellan idrott och politik.

Från svenskt håll blir uppmärksamheten tudelad. Det finns få som anmärker på det svenska damlandslagets knäböjande, eller på regnbågsfärgade naglar eller andra ställningstaganden för det som i Sverige är politiskt mainstream. De ställningstagandena är ju riktiga. Samtidigt är det enkelt att fördöma dem som har en annan åsikt, eftersom deras ställningstaganden är fel.

Men vem avgör vad som är rätt och fel, framförallt när det kommer till frågor som rör svåra ställningstaganden kring etik, moral och normer?

Är det rimligt att knäböja för Black Lives Matter, om detta knäböjande också omfattar nedmontering av polisväsende, kritik av Israel eller bejakande av prostitution och droger? Vore det inte bra i ett sådant perspektiv att någon i laget valde att inte knäböja, utan stod upp och motiverade detta med att ställningstagandet var för att bejaka människans oändliga och okränkbara värde och värdighet?

I svensk fotboll (och även annan idrott) pågår en annan politisering. Allt fler lag spelar med regnbågsflaggor i dräkterna.

När World Pride gick av stapeln i Malmö i augusti var de två deltagande lagen (Malmö FF och IFK Göteborg) liksom arenan färgade med Pride-färgerna. Många lag spelar med samma färger på armbindlarna.

Man gör det för att man menar att dessa färger står för alla människors lika värde, och inget mer.

Men Pride-rörelsen, liksom Black Lives Matter, innehåller betydligt mer än just detta med alla människors lika värde. Om det finns någon definition av detta ”alla människors lika värde” är den svepande och oklar. Rörelsen har sin grund i kraven på acceptans av homosexuella i samhället.

Men rörelsen idag är betydligt vidare. RFSL som ofta står för det nationella uttydandet av pride-budskapet, flaggade exempelvis i år för att det är dags att tillåta månggifte, eller flera juridiska vårdnadshavare till barn som det omskrivs.

Är svensk idrott med på det tåget? Menar Malmö FF eller de andra lagen som spelar i pride-färgerna att de är med på månggifte? Men framförallt: Är det inte politik?

Valet av idrott, politik och pride hänger naturligtvis samman med egna intressen. Men de används som exempel på något större som håller på att hända i samhället. Manifestationspolitikens tillblivelse. Polernas triumf.

Kanske hänger den samman med de sociala mediernas uppgång. På många av dessa visar man solidaritet genom att manifestera. Man kan ändra sin profilbild, gå med i en grupp, dela någons tankar. Men manifesterandet kostar inget, möjligen att man blir av med någon ”vän” i ”vänlistan”. (Just detta – att man blir av med en ”vän” för att man har en viss åsikt i en viss fråga, visar väl med all önskvärd tydlighet att detta inte är någon egentlig ”vänskap”.) Men tydligare visar det också på polariseringen, och konsekvenserna av tron på det svartvita samhället. Där rätt är rätt och fel är fel och aldrig mötas de två.

Det är rätt självklart att den kommunistiska regimen i Kina i huvudsak står för det som är fel. Förtryck, massmord, kontroll – listan på den kinesiska regimens illiberala politiska åtgärder kan göras enormt lång. Ändå behåller vi en politisk kontakt med detta samhälle och dess kleptokratiska eliter som inte väjer för att förtrycka människor, hota grannländer och världssamhället och föröda miljön både på hemmaplan och som exportidé.

För det land som, likt Colin Kaepernick, istället skulle vägra acceptera det kinesiska samhällsstyrets metoder och tala klarspråk om förtryck och hot, kommer det att få konsekvenser. Vi såg det med den norska laxexporten efter utdelandet av fredspriset till Liu Xiaobo. Vi ser det i viss mån nu efter Sveriges portande av Huawei i de mobila telefonnäten. Vi ser det än tydligare i Kanada och USA, där kanadensiska företagare fängslas i Kina för att sätta tryck på det kanadensiska rättssystemet. Men vi ser också hur de politiska systemen reagerar i en sannerligen icke svart-vit värld.

I detta är världspolitiken en rest av det gamla. En tid då gränserna mellan partier, politiker och åsikter sannerligen kunde vara tydliga, men då det ändå fanns plats för de pragmatiska gråskalorna. Men tiderna förändras.

I Sverige lämnar Stefan Löfven scenen. Man kan tycka mycket om honom och hans eventuella politiska agenda. Men en sak är säker: Han var gråskalornas mästare, pragmatikern ut i fingertopparna. Visst kunde han manifestera på första maj, men sedan var det tillbaka till förhandlingsbordet med V och C. Nu är hans tid som ledare till ända.

Risken att hans efterträdare blir mer polariserande är uppenbar. Det i en tid som kräver samsyn och samverkan. För vare sig klimatkatastrofer, gängbrottslighet, pandemier eller möjligheterna att finansiera morgondagens välfärd utan att föröda den jord vi bor på kan nog lösas av de polariserande krafterna. Inte heller av idrottare med böjda knän eller bytta facebook-bilder.

Kanske vore världen mer betjänt av en opolitiserad idrottsrörelse utan manifestationer till förmån för det som för tillfället känns rätt. Kanske vore svensk politik mer betjänt av mer grå, kunniga förtroendevalda än kommunikativa politiker som talar just till sin målgrupp. Kanske vore världen mer betjänt av kompromissande ”Merkerlar” än tydliga ”Johnsonar”.

Det blev många ”kanske” i den meningen. För vem vet. En ledare ska ju vara tydlig i sitt budskap. Och denna är då sannerligen inte det. Kanske är den ett typiskt exempel på behovet av det oklara.

Redaktören