LIBERAL KLIMATPOLITIK: – Frisinnad Tidskrift

Mattias Goldmann, grundare av 2030-sekretariatet som vill bidra till att klimatmålen uppnås, skriver här om fem principer, som råd till Liberalerna.

Principer och pragmatiska prioriteringar

För mindre partier är varje regeringssamverkan en dubbel utmaning: Att tydliggöra vad som är egen politik respektive vad som är nödvändiga kompromisser och att internt hinna utveckla politiken samtidigt som man ska leverera på dagsaktuella frågor. Därför är det så värdefullt att Liberalerna lyfter skillnader mellan partiet och Tidösamarbetet, och att man – inte minst i detta forum – flyttar fram klimatpositionen. Här är bidrag i form av fem principer och lite pragmatism!

Princip 1: Klimatambitioner mäts inte i pengar. Ofta hörs att ”klimatet måste få kosta” och klimatmässiga ambitioner jämställs med hur mycket som satsas på utgiftsområde 20 i statsbudgeten. Allt annat lika är förstås en större satsning bättre än en mindre – men en liberal klimatpolitik bör göra upp med vanföreställningen att ambitioner mäts i anslag.

Tvärtom bör klimatomställningen vara självfinansierad genom en grön skatteväxling där skatten på arbete sänks och skatten på utsläpp höjs. I det korta perspektivet är det utgiftsneutralt – särskilt som skatter på klimatpåverkande utsläpp kan höjas – och på längre sikt bidrar skiftet till ett sänkt skattetryck i takt med utsläppsminskningarna. Några konkreta uttryck det tar sig är:

Koldioxidskatten, som Sverige införde näst först i världen, och vars betydande intäkter till statskassan tydligare bör kopplas till omställningen.
Bonus-malus,med premier till fordon med låga utsläpp och höjd skatt på fordon med hög klimatpåverkan, i ett självfinansierat system när klimatkraven för bonus skärps i takt med omställningen.
Subventionerna till fossil energi, som på senare tid ökat både nationellt och globalt, utifrån OECD:s definition att det som inte fullt ut står för sina kostnader och skador är subventionerat.
Principen att förorenaren betalar, ”polluter pays principle” (PPP); inskriven i miljöbalken men sällan omsatt i praktiken. Det klimatbättre valet kostar mer i butiken, på macken eller när vi bokar våra resor – och samma sak gäller offentlig sektors inköp; upphandlar de ”på pris” vinner de klimatbättre lösningarna sällan.

Kom också ihåg att EU:s klimatkrav på Sverige till år 2030 är mycket dyra att missa. Vi måste då köpa grekiska utsläppsrätter eller betala böter till Bryssel – det är bättre att behålla miljarderna i Sverige.

Princip 2: Störst klimatnytta vinner. Liberalernas tilltro till marknaden är riktig och viktig – när det som inte är kostnadseffektivt slås ut, går omställningen snabbare än om vi väljer vissa lösningar ”kosta vad de kosta vill”. Några exempel att bygga vidare på är:

EU:s utsläppshandel ETS där marknaden avgör balansen mellan att minska sin klimatpåverkan själv och att betala andra för att göra det, inom ramen för den minskade tillgången på utsläppsrätter som säkrar att klimatmålen nås. En andra utsläppshandel på EU-nivå införs nu, och kan – som nationalekonomen John Hassler lyft fram – kompletteras med en nationell utsläppshandel, som påskyndar omställningen hemmavid.
Parisavtalets artikel 6, som anger hur ett land för att nå sina klimatmål kan finansiera utsläppsminskningar i ett annat. Det är i linje med Sveriges klimatpolitiska ramverk som slår fast att upp till 15 % av 2045-målet nås med utsläppsminskningar utomlands. Vissa menar att man ”köper sig fri” och att utvecklingsländer drabbas genom att ”de lågt hängande frukterna plockats” när de ska nå sina egna klimatmål. Det är fel. Genom att göra utsläppsminskningar där vi får ”the biggest bang for the buck”, kan vi åstadkomma mer till lägre kostnad; precis vad klimatet behöver. Genom att tidigt satsa på utsläppsminskningar i utvecklingsländer, minskar kostnaderna för alla – solceller, elbilar, vindkraftverk och annat i den gröna omställningen uppfyller med råge Swansons lag om att fördubblad volym minskar priset 20 %.

Princip 3: Klimatet bryr sig inte om nationsgränser. En fin liberal utgångspunkt är att se bortom nationalstaten, vilket passar särskilt väl för den globala klimatkrisen. I vissa kretsar har denna förståelse dock lett till den märkliga slutsatsen att det inte spelar någon roll vad Sverige gör eftersom vi bara står för 0.13% av världens klimatpåverkan.

Förutom att det förstås går att dela in hela världen i beståndsdelar på 0.13%, så är ju logiken att det därmed är som förebild vi gör störst skillnad. Gör vi bara med nöd och näppe vad som krävs av oss och inte inspirerar andra, förlorar vi vår chans till relevans.

Huvudexemplet är Sveriges klimatmål, som bär en stark liberal prägel – transportmålet i synnerhet då det också pekar ut vad vi ska lyfta fram för att vara en förebild för andra.

Princip 4: Medborgerlig accept är grunden. Liberal politik utgår ifrån medborgarna, vilket också motiverat klimatsämre satsningar på billigare fossila drivmedel. I det korta perspektivet fanns kanske ingen annan möjlighet, men när vi lyfter blicken ser vi behovet av liberalernas paradgren utbildning och kunskap. Det behövs en kompetensinventering för konkurrenskraftig klimatomställning, som identifierar teknik och branscher där vi har en konkurrensfördel, säkrar matchande utbildningar och kraftsamlar för höjd klimatkompetens i hela landet.

Acceptans handlar också om ”follow the money”, där Liberalerna har ett utmärkt utgångsläge utifrån sin välgrundade misstro mot att staten alltid vet bäst hur pengar ska fördelas. Det är dags för ett ”klimatets 90-konto”, där merparten av pengarna som tas in på klimatskatter går till utsläppsminskningar – inte som idag där tre fjärdedelar går till helt andra delar av statens verksamhet. Det kan med fördel ske som delfinansiering av

medborgarnas omställning, vilket ökar acceptansen. När klimatomställningen ger direkta vinster för statskassan, bör merparten av medlen stanna i bygden, som med återbäringen av vindkraftens fastighetsskatt. Dock är den i nuläget bara treårig vilket är för kort för att planera utifrån.

Princip 5: Hållbarhet kräver förutsägbarhet. Liberalismen har en sund misstro mot att politiken ska lägga sig i alltför mycket; politiken ska klargöra spelreglerna för att sedan låta medborgare och marknad agera inom ramarna. Denna motvilja mot klåfingrighet delas av näringslivet, som inte i grunden är emot kraftfulla styrmedel – förutsatt att de vet vad som gäller, att alla påverkas lika, att förutsägbarheten är god och giltigheten lång. Några sådana exempel är

Reduktionsplikten, med fastlagd bana för utsläppsminskningar år för år, men som överlåter huret åt marknaden och hanterar nödvändiga justeringar genom i förväg kända kontrollstationer.
EU:s ESR-krav (Effort Sharing Regulation), med konkreta och kumulativa utsläppsminskningar till 2030 och 2040, men där medlemsländerna själva väljer fördelningen mellan transportsektorn, jordbruket och skogsbruket, och belönas om man överpresterar.

Båda dessa exempel är dessvärre också sådana där en viss klåfingrighet även från liberalt håll (nationellt respektive i andra medlemsstater) försämrat förutsägbarheten, vilket också färgar av sig på helt andra politikerområden där tilltron till fattade beslut minskar och demokratin i slutändan försvagas.

Till sist lite pragmatism: En stark, tydlig och konsekvent klimatpolitik är Liberalernas entrébiljett till riksdagen efter valet 2026. Under hela mandatperioden har Liberalerna i opinionsmätningarna legat under riksdagsspärren, vilket mer än antyder att ökad kännedom om ”killen vid grillen” inte är en garant för ökad benägenhet att rösta liberalt; något annat måste till för att trygga riksdagsplatserna och det kan mycket väl vara klimatprofileringen.

Eftersom politiskt intresserade väljare är väl medvetna om att Liberalerna ansvarar för klimatfrågan i Tidösamarbetet, med en för allmänheten välkänd minister i spetsen, finns det skäl att anta att den klimatpolitik som förts hittills under mandatperioden inte fullt ut imponerat på väljarna. Det kan kopplas till att de här föreslagna och i grunden närmast självklara principerna för liberal klimatpolitik inte upplevs följas fullt ut – inte så märkligt när man är en mindre part i en stor konstellation. Väljarkårens begränsade entusiasm kan också kopplas till att Sveriges klimatpåverkan inte minskar i den takt som krävs för att nå nationella klimatmål eller EU:s klimatkrav.

Till valet kan detta ändras. Sveriges klimatpåverkan kan hinna vända tydligt nedåt – inte med hjälp av ny kärnkraft som tar längre tid, men med bättre spelregler för transportsektorn. En sådan minskning kommer att kopplas till Liberalerna och dess högprofilerade klimatminister som förutom partiledaren är en av mycket få allmänt kända, nu aktiva liberaler. Detta är Liberalernas bästa chans att gå stärkta ur valet 2026. För att lyckas, måste förhandlingsutrymmena i Tidökonstellationen fokuseras på utsläppsminskningar i närtid och valplattformen för kommande mandatperiod visa hur Sverige på solid liberal grund når de nationella klimatmålen, klarar EU:s klimatkrav, infriar näringslivets klimatönskemål och uppfyller medborgarnas klimatförväntningar.

Mattias Goldmann