Liberalerna och valfriheten

Vad vill Liberalerna med friskolorna? Ska de överhuvudtaget få finnas kvar?

Frågorna måste ställas efter snart ett år med Tidö-regeringen. Under skolminister Lotta Edholms ledning handlar det mesta om att begränsa och stoppa. I debatt efter debatt lyser synen på rätten till valfrihet, för föräldrar och elever, men också för lärare och all skolpersonal, mest med sin frånvaro. Friskolorna är ett problem som ska lösas.

Men hur, och varför?

I de nya utredningsdirektiv som regeringen den 6 juli beslutade om i Utredningen om vinst i skolan finns ett antal direktiv som direkt kommer att slå mot skolanordnare som inte är kommunala eller statliga. Privata aktiebolag är måltavlan, men aktörer inom den civila sektorn kommer att drabbas lika hårt.

För att ta ett exempel som visar på problematiken vill regeringen att det ska vara ett vinstuttagsförbud de första åren efter att en förskola eller en skola startat eller övertagits. Det låter bra när regeringen skriver att alla pengar som det offentliga ger ska gå till verksamheten; till omsorgen om de små barnen eller till utbildningen för de större. Det är en kommunikation som lika gärna kunde vara förmedlad från Socialdemokraternas eller Vänsterpartiets partikanslier.

Men är det görligt?

Bilden som man vill sätta är att en riskkapitalist med gott om pengar väljer att köpa eller starta en skola, bedriva en undermålig verksamhet och därefter casha in stora vinster på barnens bekostnad. Sannolikt finns sådana exempel. Frågan är om de, och kommunikationen från regering och opposition, beskriver verkligheten på ett riktigt sätt.

En annan bild kunde vara den enskilda eldsjälen som väljer att leva sin dröm och starta den lilla förskolan i byn för att rädda vardagen för traktens familjer, eller kanske i den växande förorten. Hon tar banklån för att förverkliga drömmen och startar förskolan. Eller – nej, det gör hon inte. För att ingen bank kan tänka sig att låna ut några pengar till en eldsjäl som inte kan visa att hon kommer att kunna ta ut några pengar, någon vinst, för att betala lånen på många år…

Inte heller kommer hon, efter några år som (icke)förskoleägare, kunna utvidga verksamheten och bygga vidare på en byskola. Inte heller där är hon tillåten att ta ut någon vinst för att klara av att låna pengar till satsningen.

Frågan om vinster i välfärden har seglat upp som en av de viktiga politiska frågorna. De privata utförarna är lätta att peka ut som bovar. Samtidigt som mångmiljonbelopp delas ut till ägarna, lider elever och gamla utan rätt till god undervisning eller human omsorg. Så ser beskrivningen ut i alltför många fall.

Samtidigt verkar historien åter glömmas bort. Varför infördes en gång rätten till skolval? Varför var det en gång viktigt att även ge äldre rätten till att välja sitt sannolikt sista egna boende? Varför var valfriheten viktig en gång för 30 år sedan och varför är den inte viktig idag?

Var det bara avhumaniserad ideologi som låg bakom de svenska valfrihetslagstiftningarna? Var det bara högerns vilja att flytta pengar från det offentliga till det privata? Eller fanns det ett annat tryck, från föräldrar, barn och gamla, att få välja mer själva istället för att ge politikerna all makt?

Redaktören, som har en bakgrund i politiken, minns en gång när han som ordförande i en kommundelsnämnd (ett sedan länge tack och lov avslutat kostsamt och meningslöst politiskt experiment för skattepengar) hade att fatta beslut om nya upptagningsområden för de olika skolorna i kommundelen. Tjänstemännens förslag innebar att gränsen mellan den bästa och den sämre kommunala skolan gick i gata utanför hans hus. Hans barn skulle få gå i den bästa skolan. Grannarnas i den sämre. Beslutet kom aldrig upp på nämndens bord. De gamla gränserna fick fortsätta gälla.

Det fanns då, på 1980-talets slut och 1990-talets början, en stor vilja att öka medborgarnas makt på politikernas bekostnad. Denna valfrihet drevs till stor del av just de medborgare som inte kunde acceptera att en politiker med ett pennstreck kunde bestämma att deras barn skulle tvingas byta skola, från en bättre till en sämre, för att demografin förändrades eller för att politikerna menade att barnen skulle användas som redskap för att förbättra den integration som politikerna själva saknade förslag för att hantera. Den drevs av en äldrerörelse som ville se gamla som individer, med beslutsförmåga, istället för som ett grått kollektiv där storebror staten alltid visste bättre om vad den gamle ville och behövde.

Den rörelsen var viktig. I vissa fall var den naiv, som så ofta i svensk politik. Valfriheten inom funktionshinderarbetet är det tydligaste exemplet på när kostnaderna spränger alla ramar och brottsligheten tar stora tuggor av offentliga medel. Men det fanns också en naivitet kring hur såväl förskolor och skolor, som äldreboenden och social omsorg, skulle formas i olika valfrihetssystem. Alla aktörer på en marknad drivs inte av altruism. Det borde varit ganska tydligt redan från början att en skolmarknad liksom en äldreomsorgsmarknad skulle konsolideras med ett antal större aktörer som spelare. Och med Sveriges svaga aktörer inom den del av civilsamhället som arbetar med vård, skola och omsorg (drivet och skapat av politiska beslut där det offentliga skulle vara allt) var det uppenbart att det var den privata sektorn som skulle dominera, inte minst genom större aktiebolag.

Det borde man insett från början. Det hade sannolikt inneburit att man startat i en annan ände. Men nu är vi där vi är. Och nu vill regeringen, och inte minst Liberalerna, visa handlingskraft. Vinsterna ska bort. Pengarna ska ju gå till elevernas utbildning och omsorgen om de gamla. Att förslag ännu inte finns på ett /åter/förstatligande av utförandet av all LSS/LASS är kanske mest ett tecken i tiden – ett tecken som visar att frågan inte är så svartvit som de flesta vill göra den. Liksom att partiernas kommunikationsstrateger inte har samma uppsida i kraven på att all verksamhet där ska vara i det offentligas regi…

Men vad kommer man att vinna? Kommer de förskolor och skolor som drivs av privata aktörer att kunna fortleva? Om inte – vad är planeringen då, för driften och för valfriheten? Kommer de gamlas val i framtiden att vara att välja mellan två kommunala äldreboenden, eller kommer politikerna att återta bestämmanderätten? Är valfrihet överhuvudtaget något som liberaler idag intresserar sig för, annat än när det kommer till rätten att välja och byta kön?

I en artikel i Skolvärlden från 2012 presenteras de tolv ödesfrågorna för den svenska skolan. Ingen av dessa ödesfrågor har vinster i välfärden som rubrik. Istället handlar det om arbetsvillkor, löner, ledarskap, lärarutbildning och så vidare. Men skulle man tro den politiska diskussionen idag, är lösningen på alla dessa problem att förbjuda vinster – eller om man är ännu lite mer vänster – förbjuda privat ägd välfärdsverksamhet med offentlig finansiering. Men efter tio år är det ingen av de frågorna som är centrala för kraven på kvalitetsförbättringar av svensk skola. Allt handlar om vinster.

Det är ett illiberalt sätt att hantera en av de viktigaste framtidsfrågorna – den om hur vi ska kunna värna välfärden, både finansiering och utförande, i ett samhälle som inte kommer att kunna se ut som det gjorde för 40, 50 år sedan. Resursknappeheten kommer att öka när behoven blir större och möjligheterna till åtgärder fler. Allt färre kommer att vara anställningsbara inom såväl skola som omsorg, inte minst om vi ska ha växande företag som ska finansiera välfärden. Nya tankar, idéer och utförandesätt kommer att behövas i ett land som tyvärr verkar bli allt mer heterogent, för att inte säga splittrat, mellan land och stad, mellan (för)ort och centrum, mellan integrerade och diasporor. Det är orimligt att tro att den bästa lösningen på alla dessa frågor är mer makt till politiker och offentliganställda tjänstemän.

Men istället för att adressera de viktiga frågorna, triangulerar regeringen och inte minst Liberalerna, mot vänsterpartierna och gör vinsterna i välfärden till den centrala debatten och dess borttagande till den enda lösningen på välfärdens problem.

Det är inte speciellt liberalt. Det är mer som att spola ut barnet med badvattnet. Få hade trott att det skulle vara Liberalerna som drog ur proppen…

Redaktören