Liberalernas kris och liberalismens ökenvandring

Varför är det svenska liberala partiet, det som i vart fall i namnet kallar sig Liberalerna, i kris? Opinionsundersökningarna har sedan valet 2022 visat på ett väljarstöd på under fyra, ibland under tre, procent. Är det partiets fel, eller är det ett tecken på något större – en liberalismens ökenvandring?

Eller kanske är det både och?

Låt oss börja med det förstnämnda, och då måste man ställa en relevant fråga: Är Liberalerna liberala? Vad betyder i så fall partiets tolkning av liberalismen för sakpolitikens utformning?

När partiledaren Johan Pehrson intervjuas i ”Lördagsintervjun” den 19 oktober, är ett av hans budskap att han vill förbjuda friskolor. Nej – så säger han inte. Men kontentan av hans funderingar kring ett vinstförbud för friskoleägare är just detta. De aktiebolag som idag driver friskolor har enligt lag (Aktiebolagslagens 3 kapitel och 3§) som syfte att generera vinst till aktieägarna. Ett vinstförbud skulle innebära att bolagen sannolikt skulle likvideras. Men också de skolor som drivs av civilsamhället skulle drabbas. Även de behöver visa vinst vissa år, för att kunna täcka upp förluster andra. Civilsamhällets aktörer har inga kapitalstarka ägare bakom sig som kan täcka upp. Risken för nedläggningar blir akut om Pehrson får sin vilja igenom. Det innebär i så fall slutet för friskolorna och ett återförstatligande(återkommunalisering) av skolan. Valfriheten, som varit drivande för tidigare liberaler, blir en chimär.

För liberaler har kunskap och bildning alltid varit av central betydelse. Men är frågan om huvudmannaskap för skolan en del i detta? Innebär en minskad valfrihet och ett ökat statligt (kommunalt) ägande en garanti för mer kunskap och ökad bildning? Eller borde liberaler idag istället bry sig om hur man kan styra offentliga, civila och privata aktörer för att nå önskade resultat?

Den sakpolitiska frågan om vilken sorts skola vi ska ha i framtiden är central för många liberaler. Den handlar om kunskap och bildning, men också om valfrihet. Två kärnvärden för liberaler. De allra flesta menar nog att föräldrars valfrihet kring vilken förskola eller skola man vill sätta sina barn i, eller vilket äldreboende man vill att ens föräldrar ska kunna välja, är en viktigare valfrihet än, låt säga, vilket kön man för närvarande definierar sig till.

Just detta – att en subjektiv, socialt grundad, känsla trumfar biologiska fakta – är typiskt för inte bara Liberalernas, utan liberalismens kris. Kunskap och bildning överges till förmån för identitet och känsla.

När demokratin infördes i Sverige för drygt 100 år sedan fanns tydliga skiljelinjer i synen på vad staten skulle vara, och hur hon skulle styras. Allmän och lika rösträtt var ingen självklarhet. Frågan om det statliga uppdraget, om hur mycket av välfärden som skulle ges av staten och finansieras via skattsedeln, likaså. Diskussionerna om vad frihet betydde för näringsliv och företagande låg som en grund där skillnaderna mellan den kommunistiska/socialistiska synen och den liberalare var avgrundsdjupa. Ända in på 1970-talet fanns skillnaderna där. De Meidnerska fond-idéerna hade, om de blivit verklighet, varit lika omdanande för näringslivet som betydlig mer revolutionära händelser.

Men synen på hur ekonomin ska styras är numera rätt lika mellan svensk höger och vänster. Det handlar i huvudsak om styrd marknadsekonomi, där skillnaderna mest går mellan hur mycket pengar som staten ska satsa. Enigheten kring försvaret, skatterna, vården, rättspolitiken är gedigen. De politiska skillnaderna finns på andra håll.

När sverigedemokraten Mattias Karlsson för några år sedan, i samband med att han startat den nationalistiska/konservativa tankesmedjan Oikos (Oikos är ett vitt begrepp som enligt Wikipedia rör familj, bostad, släktlinje med mera) sade att: ”Politiken finns nedströms kulturen.” var detta ett tecken på en insikt som de andra partierna om inte saknat, så ändå haft svårt att förhålla sig till. De lever kvar i en syn att det är vänstern mot högern, att de konflikter som definierat 1900-talet lever kvar och alltid kommer att definiera politiken.

Men inom statsvetenskapen har insikten om att kulturskillnader blir allt viktigare varit tydlig länge. Det är inte för inte som man försökt definiera de grupperna med olika samlingsbegrepp. Någonstansare och Varsomhelstare, eller GAL-TAN är bara ett par. Redan Robert Putnam beskrev runt sekelskiftet en parameter som visade på förändringarna. Han menade, och menar fortsatt, att det sociala kapitalet minskar och att det får konsekvenser för hela samhället. Men vad är socialt kapital om inte en del av den kultur som formar ett samhälle?

I den svenska politiken är det uppenbart att kulturskillnaderna finns, men att skiljelinjerna inte längre går mellan, utan inom, partierna. Vårens beslut om könstillhörighet visar det med all önskvärd tydlighet. Även om motståndet i opinionen liksom i flera av de beslutande partierna var stort, drevs lagen igenom. Den progressiva agendan, den statliga kulturbärande pseudoreligionen, styrde. Endast SD var emot.

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraternas politik. Frisinnad Tidskrifts syn är starkt negativ. Men man måste inse att partiet tolkar sin samtid bättre än flera av de andra. En del av denna tolkning innebär att man på ett populistiskt sätt vädjar till människans lägre drifter. Deras inskränkta nationalism med en klar uppdelning i ”vi och dom”, företrädesvis vi – goda svenskar och dom – onda invandrare, är skadlig på många plan. Men vad är alternativet för den som inte gör de djupare analyserna av konsekvenserna av deras sakpolitiska förslag, utan tycker att det måste finnas ett alternativ till progressivismen?

I det kommande numret lär vi få göra en analys av det amerikanska presidentvalet. Men redan nu kan man peka på att det visar på just liberalismens kris. (Läs gärna Hans Bergströms bok om det amerikanska valet som vi anmälde i förra numret. Hans analys av Demokraternas liberalism visar till exempel att den i delar snarare är progressiv – ofta långt till vänster – än traditionellt liberal.) För hur kan man på något annat sätt beskriva det när den demokratiska presidentkandidaten inte förmår vinna en bred majoritet för en visionär politik som skiljer sig från den ljugande, populistiska, pseudofascistiske kleptokraten Donald Trump? Vilket annat samhälle vill Kamala Harris bygga? Vilka visioner har Demokraterna, förutom fri abort?

På samma sätt är Liberalerna i Sverige mer eller mindre visionslösa. Nu när könstillhörighetslagen drivits igenom, vad finns kvar för liberaler att visionera om? Ännu fler beslut som gör oss allt friare att definiera oss själva, och därmed allt ensammare i ett samhälle utan sammanhållning? Och om inte fler människor än de två, tre procenten i opinionen gillar det partikulära, individcentristiska samhället – är det en rimlig tolkning av liberalismen?

Det finns andra vägar för liberalismen. Men då måste man, likt SD, våga inse att politiken ligger nedströms kulturen. Och då måste man våga definiera en egen kultursyn som på sikt kan påverka denna politik. Som avslutning kan man peka på några mer frisinnade förslag till grundstenar till en sådan kultursyn:

  • Människan är mer än en individ. Det är i de mänskliga sammanhangen människan växer. Bejaka de naturliga gemenskaperna, oavsett om de handlar om familj, förening eller företag. Det är inte för inte att den svenska liberalismen uppstod i samklang med rösträttsrörelsen, fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen, naturvårdsrörelsen och frikyrkorörelsen.
  • Normer spelar roll. Den progressiva drömmen om det normlösa samhället där individen själv i sin godhet bestämmer fina normer, är en mardröm. Långsiktigt hållbara normer, över tid och över geografi, är grunden för en individuell frihet under ansvar.
  • Staten är inte en kyrka. Det är inte statens roll att driva igenom trosförändringar, framförallt inte när opinionen är emot. Likheten med det gamla statskyrkosystemet blir uppenbar. Begränsa istället statens, och politikens, makt till de sektorer där den verkligen har betydelse.
  • Kunskap och bildning spelar roll. Kunskaperna bygger på fakta, teorier som bekräftas eller falsifieras, evidens och beprövad erfarenhet. Men bildning är ett sökande av att använda kunskaperna för att lyfta människan och mänskligheten. Bildning är alltid en byggnad på etikens och moralens grund, och den grunden läggs utanför staten.
  • Bejaka religionens positiva kraft. Inte minst gäller det kristendomens roll som grund för det västerländska samhällsbygget. Istället för dagens kristofobi inom Liberalerna, kan ett bejakande av de frisinnade rötterna bygga nytt inför en framtid med allt mer rotlösa människor.

Är detta en fullständig liberal ”kulturkanon”? Absolut inte! Snarare ett försök att lyfta en fråga som måste hanteras av ett liberalt parti som snart kanske inte är ett riksdagsparti.

Men kaos är granne till Gud, som Stagnelius skrev. Och kris kanske är granne med en pånyttfödd frisinnad liberalism. Ett första steg på en väg som till slut kanske leder till rätt politik även när det gäller skola och genus.