Liberalernas landsmöte

Redaktören åkte till Liberalernas landsmöte i Linköping på jakt efter den framtidsplan partiet så väl behöver. Väl där var det lätt att drunkna i timslånga debatter om stora och små frågor. Men det var kanske det som inte sades som blev den fråga som bars med efter besöket.

Behövs Liberalerna, Liberalerna behövs

Liberalerna har hållit landsmöte. I de flesta sammanhang är karaktäriseringen av partiet idag ”Det svenska krispartiet”. Opinionssiffrorna är låga. Under hösten 2021 har vissa mätningar visat unikt låga siffror. Fortfarande idag ligger partiet långt under riksdagsspärren, och ännu längre från ett konkret politiskt inflytande, oavsett om det är i en majoritetseller oppositionsroll.

I en radiodebatt före landsmötet möttes Susanne Nyström, Dagens Nyheters ledarsida, och Adam Cwejman, för att samtala om det liberala vägvalet. Som sista fråga fick de:

”Behövs Liberalerna?” Frågan är karaktäristisk för den mediala logiken där partier mäts och vägs utifrån den nuvarande opinionsströmningen och det genomslag man har i såväl traditionella som mer sociala media. I det perspektivet ser det onekligen mörkt ut. Liberalerna saknar en reell valvinnarfråga. Det forna skolpartiet har fortfarande skolan som viktigaste fråga, men med 11% av väljarna som ser Liberalerna som det parti som har den bästa skolpolitiken är man långt ifrån fornt väljarstöd. På övriga områden landar partiet på som mest en treprocentig bäst-faktor.

Man kunde stoppa analysen där, och som Nyström i debatten peka på att Liberalerna kunde återta skolpolitiken genom att förändra delar av densamma. Eller hitta någon annan politik på något annat område som gjorde partiet intressantare. Det är den traditionella vägen för ett parti att gå från obsolet till intressant.

Liberalerna försöker också gå den vägen. Nu handlar det om en bättre skola, inga utanförskapsområden och en klimatpolitik för de teknikoptimistiska. Kommer det att räcka? Är det rätt?

För att djupare analysera Liberalernas nuvarande problem måste vi vandra bakåt. Landsmötet äger rum i Linköping, i Östergötland där rösträttsrörelsen en gång bildades. Den rösträttsrörelse som, likt frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen en gång lade grunden för det frisinne som sedan blivit Liberalerna. Anknytningen till, men oberoendet av, folkrörelserna med sina idébaserade program var då partiets livsnerv.

Politiken handlade om de stora nationella välfärdsfrågorna. Skolan. Den sociala omsorgen. Arbetsrätten. Och inte minst demokratin. De olika ideologierna gick att placera in i en endimensionell höger-vänsterskala och partierna fästes vid desamma.

1900-talet har därefter, sett i backspegeln, blivit en liberal framgångssaga. Oavsett vem som har suttit i regeringen har trenderna varit tydliga. Välfärdssamhället växte fram. Företagen växte. Individualismen stärktes. Den reglerade marknadsekonomin var periodens signum. Partiernas program kunde hämta sin näring i de ideologiska baserna:

Liberaler: Vi tror på individen och att hon och samhället utvecklas bäst med mer individuell frihet, men under statens begränsade paraply.

Högern: Vi tror att den försiktiga samhällsförändringen, med återblick på det som varit, av samhället är den bästa – och en stark stat.

Vänstern: Vi tror på statens makt och att den starka staten är garant för såväl individen som välfärden.

Sverige blev, för att använda professor Lars Trägårdhs ord, statsindividualistiskt. Staten garanterade individen en allt mer ökande frihet gentemot sina medmänniskor mot att individen avstod en större del av sin ekonomi och sitt oberoende av staten till samma stat.

Civila relationer ersattes av offentliga, eller till del privata. Men relationerna har förändrats. Först visade sig ”höger-vänster-skalan” bli allt mer orealistisk som beskrivning av partiernas ställningstaganden.Istället försökte statsvetarna sig på andra skalor, som hanterade fler dimensioner.

GAL-TAN (GrönAlternativLiberal – TraditionellAuktoritärNationalistisk) och Någonstansare mot Varsomhelstare är ett par av dessa dimensionsbeskrivningar. Båda beskrivningarna försöker internalisera andra värderingar som styr väljarnas preferenser. Men de är både ofullkomliga och ibland rent felaktiga. En del gröna politiker har mycket auktoritära tendenser, kräver global despoti, för att lösa klimatkrisen. Vissa någonstansare inser att det globala och det lokala hänger ihop i betydligt större utsträckning än varsomhelstare, oavsett om det handlar om klimat, flyktingar eller varukedjor.

Med de nya karaktäriseringarna som grund kan man förklara delar av de uppkomna förändringarna av den politiska scenen. Högerpopulismen kan få sin förklaringsgrund i människor som förknippas med såväl TAN som Någonstans. Vänsterprogressiva definieras som motsatsen, GAL och Varsomhelst.

Men det finns ytterligare en dimension som påverkat det politiska livet och som fått betydligt mindre uppmärksamhet. Evidens.

Det gamla Folkpartiet blev ofta kritiserat för att inte kunna välja en linje. ”Att vara liberal är att vara kluven” för att tala med den förre partiledaren Gunnar Heléns ord. Samma parti var ofta beskyllt för att vara onödigt beroende av forskningsresultat för att kunna bestämma sin politik. Det var de vetenskapliga landvinningarna som skulle ligga till grund för den progressiva liberalismens politik. I avvaktan på att forskningen befäst en linje blev därmed partiets bana inte alltid spikrak. Och när forskningsresultaten ändrades, ändrades också partiets politik.

Men forskningen går framåt. Inte minst gäller det välfärdsområdet. Evidens är numera ett självklart epitet inom områden som tidigare mer baserades på känsla, eller lång yrkeserfarenhet.

Välfärdssektorn är översköljd av forskningsresultat som visar på konsekvenserna av utformningen av skola, vård och omsorg – för att inte tala om de mer tekniska bitarna av samhällsutformningen.

För ett parti som menar att forskning ska ligga till grund för politiska överväganden innebär detta bekymmer. Utrymmet för politiska ställningstaganden minskar. Tron på att den egna ideologiska basen också är den bästa basen för samhället, kan få sig en törn när det finns forskningsresultat som pekar på det motsatta.

Evidenskriteriet inom den offentliga sektorn kan förklara en del av den reträtt som det politiska bestämmandet genomgått under det sena 1900-talet och framåt. Välutbildade tjänstemän kan i varje enskilt fall slå outbildade politiska lekmän på fingrarna, inte minst på de kommunala planen. Evidensen för den åtgärd de föreslår är övertygande, oavsett om det gäller omhändertagande av barn, medicinska bedömningar eller åtgärder för den klimatsmarta staden.

Denna politiska reträtt, och professionaliseringen av den offentliga sektorn, har fått flera konsekvenser. Den ena är att allt färre sakkompetenta medborgare söker sig till de politiska partierna. Vill man förändra världen är det sannolikt både enklare, bättre betalt och tryggare att gå tjänstemannavägen. Det har fått till följd att dagens politiker allt mindre agerar som ämneskompetenta ledare, och allt mer som kommunikatörer och influerare där sakfrågorna och sakkunskaperna spelar betydligt mindre roll. Politiken förytligas och blir ett spel. En annan konsekvens är att den personliga friheten minskar, och det civila samhället försvagas.

Den pågående Covid-pandemin och frågan om vaccination är ett typexempel. All tillgänglig forskning säger att en bred och så fullständigt genomförd vaccination som möjligt är det viktigaste redskapet för att förhindra allvarlig sjukdom och förtida död. I ett evidensbaserat politiskt perspektiv borde det innebära att vaccinationen inte var en frivillig, utan en obligatorisk åtgärd. Vi ser redan den utvecklingen på EU-nivå-. Men är den liberal?

Hittills har de politiska partiernas agendor mest handlat om att plocka olika russin ur olika kakor. Evidens är viktigt när det passar ens agenda, men oviktigt när det talar emot.

Men är det långsiktigt hållbart? Och – hur påverkar det Liberalerna?

Förenklat skulle man kunna säga att det finns två huvudsakliga vägval: Populismen eller pragmatismen. Den populistiska vägen är att fortsätta att använda fakta och evidens bara när det passar och den förstärker den bild av verkligheten och sanningen man vill visa. Resten sorteras bort. Det finns många problem med det sättet att bedriva politik, inte minst för den rationella liberalismen.

Kanske är det till och med så att det är populismen i sig (definierad som ett godtyckligt användande och förkastande av fakta i syfte att manipulera opinioner) som är liberalismens huvudfiende. Den kan sedan kläs i höger- eller vänsterdräkter. Men den är alltid i konflikt med den forskningsbaserade momentana evidensen och därmed liberalismen.

Den andra huvudlinjen, som Liberalerna under Nyamko Sabuni nu verkar vara på väg mot, är den pragmatiska. Partier och politiker blir tjänstemän vars syfte är att lägga fram välgrundade förslag och prioritera mellan dem när resurserna är ändliga. Nyamko Sabuni själv är ett tecken på detta. Sabuni är ingen folktalare, ingen estradör. Snarare framstår hon som den duktigaste i partiledarklassen, som vill ha rejält på fötterna när hon lägger fram de sakpolitiska förslag som hon tror kommer att lyfta partiet och rädda landet.

Denna pragmatism kan anas bakom synen på Sverigedemokraterna. Varför inte samtala med alla om de har väl underbyggda förslag inom något område? Problemen med denna pragmatism är flera.

Det enklaste handlar om ifall någon vill rösta på ett pragmatiskt parti utan glödande retorik? Eftersom evidensbaserad praktik är i ständig utveckling, blir det också svårt för ett parti att beskriva en önskad framtid. Ett annat är relationen mellan politik och administration.

Den pragmatiska, evidensbaserade, politikern skulle lika gärna kunna vara den dugligaste tjänstemannen. Om politikens uppgift enbart blir att prioritera mellan olika, lika evidensbaserade, lika viktiga åtgärder, blir uppdraget både inskränkt och orimligt negativt eftersom det ständigt blir att prioritera bort. Och visionerna om det goda samhället förtynar.

I ett politiskt landskap med mer eller mindre populistiska partier till höger och vänster, riskerar ett sådant parti att försvinna. Den mediala logiken, inte minst i och med de sociala mediernas kraft, skapar bättre förutsättningar för det populistiska än för det pragmatiska. Inte minst gäller det för små partier i opposition.

Men pragmatismen riskerar också att komma i konflikt med en av de traditionella liberala, och inte minst frisinnade, kärnfrågorna: Individens relation till staten och ifrågasättandet av en allt allsmäktigare statsmakt, eller för den delen lika allsmäktiga privata bolagsmakter.

Med evidensen som grund kan staten på område efter område införa regler som optimerar den utveckling som anses bäst, för samhället såväl som för individen och allt däremellan. Livet riskerar att bli en regelstyrd bana där banmarkeringarna sätts av andra än dig själv. Problemet är att ordet ”bäst” är en värdering.

Är det bäst att leva i 100 år i späknad istället för i 80 i sus och dus?

Är det bäst att alltid vara glad, även om det är tack vare kemi, än att ha sina dalar och höjder?

Är det bäst att sätta klimatet före biologisk mångfald, tillväxt och välfärd på kort sikt före långsiktig hållbarhet?

Är det bäst med effektivt teknokratiskt beslutsfattande istället för långsamt suboptimerande demokratiskt?

Är det bäst med likhet eller med jämlikhet, lika möjligheter eller lika utfall?

Den bärande frågan blir egentligen: Vad är meningen med livet?

Problemet med den frågan är att den sannerligen är politisk, men knappast någon som de politiska partierna ska äga. Och här kommer Liberalernas, och Nyamko Sabunis, största utmaning. Återkopplingen till det värderingsburna civilsamhället.

Det var inte de politiska partierna i den svenska riksdagen som var myllan för den utveckling under perioden 1800 – 1950 som utmynnade i den svenska välfärdsstaten. Det var frikyrkorörelsen som sådde fröer för individens jämlikhet och frihet. Det var rösträttsrörelsen som sådde fröer till den demokratiska utvecklingen. Det var nykterhetsrörelsen som sådde välfärdsstatens fröer. Det var i naturvårdsrörelsen som miljöengagemangets fröer såddes. Inte ensamma. Inte bara. Men i dessa rörelser och många andra fanns visioner som sträckte sig bortom staten, som tog sin näring i individernas engagemang och vilja till för bättring både för sig själv och sina närmaste men också för den andre, nationellt och internationellt.

Det var här visionerna om ett annat samhälle, men också om ett bättre liv, målades. Det var här som näringen gavs till såväl Frisinnade Landsföreningen som Folkpartiet. Det var här socialliberalismen gjordes mänsklig.

Det samhället finns inte kvar längre. Kopplingarna mellan Liberalerna och kyrkan, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och miljörörelsen är ringa. Nu ska partiet självt vara bärare av värderingar, skapa sina egna visioner, vara sin egen näring. Och det är här all sakpolitik ska formas. Men det finns en uppenbar risk att partiet därmed blir mer teknokratiskt än humanistiskt, mer teknologi än människa, mer kvantitativ evidens än kvalitativ känsla.

Kanske är det här Nyamko Sabunis verkliga utmaning ligger. Återknytandet till det civila samhället. Byggandet av nya allianser utanför politiken. Sammanställandet av civilsamhällets pusselbitar till en egen liberal vision. Och en hälsosam skepticism till den stat, och de globala bolag, som menar sig veta bäst om vad individerna egentligen vill. Gav Landsmötet några svar på frågorna om det liberala vägvalet? Kanske. Kanske inte.

Nyamko Sabuni valde för första gången att adressera sina motståndare tydligt, när hon pekade på stödet för sitt pragmatiska vägval. De enorma mängder sakpolitiska förslag som alltid kännetecknar liberala landsmöten pekade knappast ut en tydlig väg framåt, annat än att Liberalerna vill mycket på alla områden. Men ännu lyser den liberala visionen om det goda, liberala samhället mest med sin frånvaro. Blicken är inte riktad uppåt eller framåt.

Det är dagens problem och dagens lösningar som eftersträvas, oavsett om det handlar om skatter, brottslighet eller klimat. Då blir också makten över dagordningen för det kommande mötet och inte makten över visionen för framtiden den viktigaste konfliktlinjen.

Är det tillräckligt? Sabuni och hennes partiledning menar att det är det. Vi måste lyssna till väljarnas frågor och svara på dem konkret lyder agendan. Kanske är det så, om väljarna förmår uppfatta att just Liberalernas pragmatiska variant av partiernas svar på samma frågor är den bästa.

Men det är långt därifrån till att med Walt Whitmans ord ropa: O Captain! My Captain! och följa en ledare på ett stormigt hav på väg mot framtiden. Whitmans kapten tog sitt skepp och sin besättning i hamn, men han fick plikta med sitt liv. Så hemsk är inte politiken.

Men för att det liberala skeppet ska ta sig i hamn den 12 september 2022 krävs nog både pragmatiska matroser som framsynta utkiker och inte minst modiga kaptener som besättningen vill följa av egen vilja.

Evidensbaserad politik

Den evidensbaserade politiken får också konsekvenser på andra områden. Några få exempel, från det globala, över det lokala till det individuella:

Klimatet

Evidensen för den människoinducerade klimatförändringen är ovedersäglig. Men ska vi följa forskarnas förslag för såväl förhindrande av fortsatt försämring, som hantering av de förändringar som ändå kommer att komma – oaktat andra konsekvenser för individer, samhälle och demokrati?

Asylpolitiken

Evidensen för att en stor invandring av i huvudsak unga män orsakar problem på nationell nivå är också tydlig. Innebär det att vi ska förändra vår syn på asylrätten, inskränka individens rätt att migrera, välja ”rätt” invandrare?

Skogsfrågorna Det finns allt tydligare evidens för att det storskaliga industriskogsbruket med kalhyggen innebär ökad klimatpåfrestning och minskad biologisk mångfald. Innebär det att den lokala skogsägarens frihet att bruka sin skog ska inskränkas?

Hälsa

Rökning, alkohol och droger, stillasittande – det finns forskning som tydligt pekar ut riskfaktorerna för individens hälsa. Innebär det att staten ska ta ett större ansvar för, och avkräva individen förändring av, livsstilen på det att man annars inte kvalificerar sig för all den vård man kan komma att behöva?