Nu sätter alla sitt hopp till nytt betygssystem. Igen.

Nästa år ska nationalekonomen och samhällsdebattören Magnus Henrekson presentera sin utredning om nytt betygssystem på uppdrag av skolministern. Utredningen ska titta på ”hur betygssystemet kan förändras så att betygssättningen blir mer likvärdig och rättssäker”.

Min största farhåga är att utredningen kommer att föreslå ytterligare betygssteg.

Det skulle, enligt min mening, göra det ännu svårare att sätta betyg. För att inte

tala om hur det ytterligare försvårar lärarnas roll när de ska förklara betygen för sina elever och inte sällan för elevernas föräldrar.

Att det skulle bli svårare att sätta betyg diskuterades redan vid den tidigare omläggningen år 2011 från de tre betygsstegen G (godkänt), VG (väl godkänt) och MVG (mycket väl godkänt) till sex betygssteg: A-F där F står för underkänt, E för godkänt och A för högsta betyg.

Varför genomfördes den betygsreformen? Skälet var att betygsstegen ansågs vara för omfattande, vilket upplevdes som orättvist när ett G rymde såväl en svag som en stark insats. Detta förtydligande gjordes genom att gå från tre betygsnivåer till sex.

Men nu uppstod ett nytt problem som många av oss lärare har suckat över: Hur skulle man motivera skillnaderna mellan nivåerna, hur exempelvis skilja ett B från ett A? Och hur ska det vara möjligt för en elev att nå det högsta betyget som utgår från mycket omfattande kunskapsstoff i läroplanen, när undervisningstiden omöjligt räcker till för att ge den undervisning som krävs för att leva upp till kriterierna?

Det relativa betygssystemet, som på ett effektivt sätt höll tillbaka glädjebetyg och betygsinflation, var mycket kritiserat på sin tid när det sades att det sorterade elever och ej gav utrymme för var och en att nå sin fulla potential – en kritik som ledde till övergången från relativt till målstyrt betygssystem. Men alltsedan dess visar utvecklingen att allt fler elever når höga betyg, trots att det inte går att påvisa att kunskaperna ökat i samma omfattning. En viktig slutsats är att det råder betygsinflation: Den innebär att betygen inte borgar för det värde de borde ange. För detta beskylls bland annat friskolesystemet; att när det råder konkurrens mellan skolor trissas betygen upp. Detta argument anförs ofta och det spelar ingen roll att den fristående skolkoncernen Internationella Engelska skolan, IES kan uppvisa bättre korrelation i landet som helhet mellan resultat på nationella prov och slutbetyg.

Men det var ett tag sedan fakta om friskolor spelade någon som helst roll i debatten. Hos Friskolornas riksförbund finns en guldgruva av berättelser från både elever och lärare på friskolor som beskriver att man är nöjd med sin skola. De få friskolor som misskött sig, lyfts fram som exempel på att systemet är felaktigt, trots att det är hos de kommunala skolorna som problemen är störst. För många politiker och skoldebattörer har friskolan blivit den bekväma förklaringen till snart sagt varje problem inom skolans värld. Detta har dessvärre även drabbat den liberala regeringspolitiken, som undan för undan monterar ner friskolans möjligheter att finnas till.

Betygsinflationen är bakgrunden till att Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm, förändrat antagningsreglerna till lärosätet. För att bli antagen måste den sökande uppnå minst 1,25 på högskoleprovet förutom ett starkt betyg. Motivet är att lärosätet inte litar på att betygen är rättvisande. Man tycker sig ha sett bristande förkunskaper hos studenterna, trots att Handels i Stockholm är en av de högskolor där det råder störst konkurrens.

För högskolor finns möjlighet att ta in elever utifrån ”krav på andra villkor än kunskaper från en eller flera kurser i gymnasieskolan.” Vanligen kan en skola vika 1/3 av platserna för intag utifrån högskoleprovet.  Högskoleförordningen ger dock möjlighet att lägga till särskilda intagningskrav. För lärarutbildningen finns till exempel särskilt tillägg om att sökande ska vara lämplig. Det kan även handla om särskilda kunskaper eller andra villkor. Dock ska Universitets- och högskolerådet ges tillfälle att yttra sig om det.

Utredaren Magnus Henrekson har hittills givit en viktig ledtråd till sitt kommande förslag. I ett samtal i Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen, framhåller han det engelska exemplet med studentskrivningar som examensbevis. Detta gör att läraren inte behöver sätta betyg. ”Vi har fortfarande en tanke i Sverige om att läraren vet vad eleverna ska ha för betyg”, säger Henrekson. Av detta samtal drar jag slutsatsen att utredningen kommer att peka mot införande av externa bedömare som ett komplement till dagens system. Att helt överge dagens betygssystem är Sverige inte är redo för, enligt Magnus Henrekson.

Men var skolan jämlik med rättvisande betyg innan kommunaliseringen och friskolesystemet? Nej, knappast. Både undervisning och lärare skiljer sig självklart åt mellan landets skolor. Ingen kan på fullt allvar hävda att villkoren någonsin varit desamma för en skola på Östermalm och på Öckerö. När de bästa eleverna från en kommun med svag skolkultur kom in på högskolor visade det sig väl där om de kom i kapp eller ej. Problemet var ofta detsamma då som nu.

Problemet idag är att skillnaderna mellan barns uppväxtvillkor har ökat. Men tack vare friskolesystemet kan de som önskar välja en annan skola än den som finns i närområdet, utan att det kostar något. Det är i alla fall en möjlighet till större egenmakt. Den möjligheten fanns förr endast för dem som kunde flytta eller betala. Glöm aldrig det.

Min slutsats är att ett nytt betygssystem inte kommer att ändra på skillnader i lärares bedömningar, på skillnader mellan skolor och kommuner eller lärares personliga undervisning. En ytterligare reformering av det nuvarande betygssystemet riskerar att inte råda bot på vare sig betygsinflationen eller skillnaderna mellan skolor. Det kanske i själva verket vore en idé att utforska vad det skulle innebära att återgå till det relativa betygssystemet.

Annika Westh