Om WOKE och bekymren med en förändrad moral

Frisinnad Tidskrifts ledarsida har inte minst sedan den nuvarande redaktörens tillträde haft en tydlig värderingskonservativ hållning i frågor kring etik och moral, inte minst inom det familjerättsliga området. Synen på människan, äktenskapet, familjen och deras relation till samhället, politiken och ideologierna har sin grund i en tolkning av trossatser baserade på en kristen tradition.

Denna hållning möter ofta kritik. En liberal röst får inte ha vissa värderingskonservativa åsikter. En liberal måste ha armlängds avstånd mellan tro och politik. Men alla liberaler har sina svår- eller oföränderliga ståndpunkter, konservativa om man så vill. Exempelvis är det orimligt att som liberal inte bekänna sig till marknadsekonomi, demokratins grundprinciper, rättssamhället eller jämställdheten, även om de har tio- eller ibland hundratals år på nacken. Den konservatismen är rätt.

Men på ett område är värderingskonservatism oacceptabel för den progressiva liberalism som genomsyrar de flesta av de västerländska partierna idag. I synen på människan och hennes etiska och moraliska skyldigheter och rättigheter finns bara en sanning: Individens subjektiva rätt är allenarådande. Hennes åsikter väger tyngst.

Det kan gälla alltifrån frågan om hur man identifierar sig själv sexuellt, över hur man vill forma den sammanslutning man momentant vill leva i (det som vi värderingskonservativa kallar ”familj”), till om barn är en rättighet för vuxna eller en gåva (från Gud eller livet) där barnets rättigheter trumfar de vuxnas. Och allt däremellan.

Ibland kan det tyckas futtigt att lägga sådan tonvikt vid dessa frågor. Ofta blir till exempel kyrkor och samfund beskyllda över att vara så fokuserade på sex och samlevnad att allt annat sätts i bakgrunden. Men det verkliga fokuset på dessa frågor emanerar från helt andra håll. Viljan att förändra synen på sexualiteten, på människans roll och på familjen kommer inte från kyrkor och samfund. Snarare är det från de politiska partierna, liksom från kultur och media, som dessa frågor strömmar.

Men frågan om individen, om familjen och om äktenskapet spelar roll. Inte bara för den troende (teist eller ateist). De etiska och moraliska principer som grundläggs i hur vi ser på människan och individen kommer att forma resten av samhället. Som ett historiskt exempel kan man se hur den kristna kyrkans motstånd mot kusingiften innebar ett brott mot familjeklanväldet och lade grunden såväl till ett ökat fokus på individens rättigheter, på tillskapandet av en rättsstat och på minskningen av riskerna med ärftliga genetiska skador och därmed en friskare befolkning.

Så visst spelar privat etik och moral roll. Frågor om sex och samlevnad, om barn, familj och äktenskap får konsekvenser långt utanför det privata. Det är därför en liberal måste närma sig dessa frågor med respekt för den komplexitet som ett moralskifte innebär. Inte som nu, när de progressiva liberalerna rusar framåt som om målet var enkelt och självklart.

Låt mig visa på några exempel:

Är frågan om sexuell identitet bara en fråga för individen? Så länge den upplevda könstillhörigheten inte påverkar någon annan är svaret självklart ja. Men där är vi inte längre. Från att könet har varit en biologisk realitet med två kromosomvariabler, kvinna = XX, man = XY, (visst finns där avvikelser – men de är just objektivt och medicinskt observerbara avvikelser), är numera könet ett subjektivt val. Flera länder har infört något som kallas ”juridiskt kön”. Könstillhörighet kan nu vara en mängd olika uppfattningar som enbart har en sak gemensamt – de är subjektiva.

I USA har denna utveckling gått längst. I Sverige rör det sig fortfarande i huvudsak om transsexualitet. Allt fler unga menar sig ”vara födda i fel kön” och antalet så kallade könsbyten, könskorrigeringar eller transitioner, blir allt fler.

Spelar detta någon annan roll för samhället än det att ett bejakande av denna rörelse innebär en ökad frihet för personen? Svaret på den frågan måste vara ett obetingat ja.

Om inte ens könstillhötighet, den vetenskapligt grundade kunskapen om att människan liksom alla andra däggdjur antingen har ett kvinnligt kön (producerar få äggceller och bär avkomman inom sig) eller ett manligt (producerar mängder av sädesceller som befruktar kvinnans äggceller), är fast – vilka andra vetenskaper ska vi då tro på? Trumfar den subjektiva uppfattningen vetenskapligt baserade fakta?

Hur kan man å ena sidan säga åt ett barn att det får välja vilket kön det tillhör, oavsett hur kromosomuppsättningen ser ut, men å andra sidan kräva att det ska acceptera att 1+1=2, att kvinnor och män är lika mycket värda eller att det är människan som orsakat klimatförändringarna? Om det subjektiva trumfar det objektiva, kommer vi alla att vada i alternativa fakta, och då vittrar det upplysta samhället snabbt bort.

Innebär rätten för homosexuella att gifta sig bara en rätt till ett äktenskap mellan två personer med (eller som upplever sig ha?) samma kön? Eller går rättigheterna vidare? Innebär rätten till äktenskap liknande det mellan heterosexuella också ytterligare rättigheter, som frågan om rätten till barn?

I en notis i denna tidning skriver vi om kritiken mot Carina Bergfeldts intervju kring surrogatmödraskap och hur ett välbeställt par beställer och köper ett barn genom surrogatmödraskap. Det är uppenbart att synen på vad barn och föräldraskap är har förändrats.

Sannolikt kommer de allra flesta barn som föds av surrogatmödrar till ensamstående eller par att få en god uppfostran och uppväxt. Inte minst gäller det när köpet innebär en kostnad som är svår att bära. Men värderingsförändringarna går utanför denna relation. Det gäller inte bara synen på surrogatmodern som ett kärl, en behållare, som någon annan hyrt under graviditeten och därmed frågan om förhållandet mellan det ofödda barnet och den barnbärande modern. Det gäller inte bara de konsekvenser som kan uppkomma om graviditeten inte går som tänkt, eller om surrogatmodern eller köparna av barnet ångrar sig.

Om barn är en rättighet för vuxna, om människoliv går att köpa och sälja – kommer denna syn enbart att stanna vid det nyfödda barnet? Vad är det som stoppar tanken på att vi också ibland skulle vilja göra oss av med människor? Vilket värde har den gamla dementa mamman egentligen? Vore det inte rimligare och bättre för henne, och för oss, om vi betalade för hennes livsavslutande? Och om det surrogatfödda barnet föds med något funktionshinder och därmed inte är leveransdugligt, hur påverkar det vår syn på alla med funktionshinder, barn, vuxna eller gamla?

Visst är det dystopiska funderingar. Men frågan om dödshjälp såväl i Europa som USA visar att ett oändligt och lika människovärde, en mänsklig värdighet baserad på etik och moral, skyldigheter och rättigheter, inte är självklar i ett samhälle där den moraliska grunden skiftas.

När kommer vi att legalisera polyamorösa förhållanden? För inte så länge sedan var det en orimlig tanke. Den som var emot rätten för homosexuella att gifta sig fick ofta kommentarer kring detta som: Kom inte dragande med att det här skulle vara ett steg mot månggifte!

Men snart är vi där. I de stora dagstidningarna ser vi artikelserier om hur lyckliga polyamorösa är. (Märkligt nog är det nästan bara artiklar där en kvinna och flera män lever ihop. Historiskt har det varit det motsatta – en man med många kvinnor – men det passar inte riktigt in i den progressiva dramaturgin…) Vi får tips från relationsexperter om såväl hur man får det polygama förhållandet att fungera, som hur man lever i öppna förhållanden där den luststyrda människan får leva ut sin längtan. Och när en krönikör i Dagens Nyheter ifrågasätter den monogama relationen och bejakar otroheten blir det reaktioner – med lika många hurrarop som ifrågasättanden.

Men vad har det livslånga, monogama, äktenskapet för betydelse för samhället? Är vi inte tillräckligt moderna idag, med allt ifrån självklara skilsmässor och kontroll över barnalstrande till insikter och behandling av sexuelt överförda sjukdomar. Att sex kan väl bli en trevlig sysselsättning med och bland många andra?

Låt oss i detta nu frångå frågorna om maktrelationer i familj och med sex. Låt oss strunta i frågan om människor mår bättre eller sämre med många eller få sexuella relationer eller om relationen är öppen eller exklusiv. Låt oss istället fundera över juridiken.

En av de grundläggande teserna i den liberala synen på ekonomi är att ett avtal ska hållas. ”Pacta sunt servanda” som man lär sig när man studerar juridik att det heter på latin. Vi tar det som självklart. Om man skriver på ett avtal så gäller det. Inte så länge jag känner för det. Inte om jag hittar något bättre på annat håll. Inte bara ett tag. Ett skrivet avtal gäller.

Så är det inte i alla kulturer, inte i alla filosofiska strömningar. Men här gäller det.

Kanske en del av denna syn har sin grund i äktenskapet. Det äktenskap som, på kristen grund, var mellan en kvinna och en man och som var exklusivt och livslångt. Det var ett avtal som inte skulle brytas, som inte var beroende av om man hittade någon snyggare, yngre, virilare på andra sidan häcken eller som kunde omformas bara för att man kände för det. Pacta sunt servanda.

Men om vi inte ens bryr oss om att försöka hålla detta i förhållande till den som står oss närmast, varför ska vi då bry oss om att hålla avtal med någon vi inte känner? Varför ska vi inte vara otrogna mot handelspartnern om det innebär att vi hittar något bättre?

Men inte heller denna politiska hållning, att det privata och det samhälleliga hänger ihop, är utan problem. En konservativ äktenskapssyn kan innebära ett förtryck av den homosexuella. En ovilja att möta människor med barnlängtan kan innebära att man lägger tunga bördor på sårbara personer. Att inte acceptera hur människor vill identifiera sig även sexuellt kan slå över i hot och hat hos den som söker fiendskap med den svaga. Ett äktenskap utan utgångar kan bli ett fängelse.

Det är därför frågor om privat etik och moral inte kan göras svartvita, till en fråga om sant och falskt, om rätt och fel, om vi och dom. I går var det kanske kyrkan som stod för det svartvita. Idag är det de progressiva inom kultur, media och politik. Om det ena var fel kan inte det andra vara rätt. Dystopiska skildringar av en moral i förfall som ovan kan mycket väl vara fel. Problemet är bara att facit inte finns vare sig idag eller i morgon utan kanske om ett sekel…

Och: Man kan ha en konservativ syn på såväl vad kön är, vad ett äktenskap bör vara, vems rättigheter som väger tyngst i en familj, vad människan egentligen är satt att vara och ändå med respekt och värme möta den som tycker, tänker och känner annorlunda. Respekt betyder inte alltid att möta den andre med att säga att allt du vill är rätt och jag ska därför genomföra det. För vare sig människans oändliga värde eller obegränsade värdighet är beroende av att alltid få eller ha rätt eller att tvinga staten till att pressa sina åsikter på andra.

Snarare tvärsom.

Redaktören