TRUMP, OMGÅNG 2

Oskar Örn skriver återigen om Trump i detta nummer. Med tillägg här på hemsidan: ”Läget ändrar sig timme för timme och jag är rädd att USA i nästa vecka går in i en konstitutionell kris med anledning av kommande HD-dom som Trump kan komma att negligera.”

Så har Donald John Trump för andra gången svurit presidenteden. Det är också andra gången i historien en president återkommer till ämbetet fyra år efter att ha förlorat ett omval. Denna gång, till skillnad från 2016, fick han flest röster nationellt. Men samtidigt var det inte den ”landslide” Trump själv pratar om: Republikanerna har majoritet med siffrorna 53–47 i senaten och 219-215 i representanthuset. Demokraterna knappade således in en plats i representanthuset i höstens val, vilket visar hur betydelsefull Harris upphämtning från Bidens katastrofala opinionsläge i mitten av sommaren var för Demokraterna. Och partiet må vara impopulärt just nu, men pendeln brukar svänga, och ibland ganska kraftigt, i amerikansk politik.

Frågan är hur Trump ska förbättra livet för de oberoende väljare som i hög utsträckning röstade på honom på grund av ekonomin. Bland Trumps föreslagna åtgärder kan nämnas importtullar, ett ökat fokus på att skicka ut papperslösa ur landet samt att slopa den federala inkomstskatten. Alla tre av dessa förslag kan var för sig spä på inflationen, och tillsammans kan de signifikant höja inflationen. 

Den nya administrationen har börjat i ett reformtempo furioso och levererar i hög grad på sina vallöften. Trump har redan aviserat höga tullar mot Kanada, Mexiko och Kina i ett första steg och därefter Europa. Han har också gjort en rad oförutsägbara utrikes- och säkerhetspolitiska utspel. Genom att frysa nyanställningar av federalt anställda tjänstemän, samt att erbjuda avgångsvederlag till två miljoner offentliganställda, agerar han också på löftet att rensa ut offentliganställda. Dessutom har han stoppat utländskt bistånd och lagt ned mångfaldsprogram i dussintals myndigheter. 

I övrigt kan vi förvänta oss förslag om mindre invandring och färre regleringar av ekonomin. Om detta råder det i stort sett enighet inom det republikanska partiet. Men partiet utgörs samtidigt av en brokig koalition med vitt skilda prioriteringar. Trump, som har lovat skattesänkningar utan att kapa i välfärdsprogram, lär få problem bland republikaner som önskar se en bättre budgetdisciplin. Konflikter kring budget ser vi prov på redan nu och opposition kan också komma från ytterhögern som inte är förtjust i kompromisser. Detta samtidigt som republikaner, framför allt i representationshuset, konstaterar att partiets väljargrupper delvis ser annorlunda ut numer. Därför anses det till exempel inte längre vara bra politik att försöka ta bort ”Obamacare”.

En viktig förutsättning för senaten är att majoritetens senatsledare för Republikanerna inte blev Trumpfavoriten Rick Scott utan John Thune, som inte vill göra sig av med möjligheten att fördröja beslut genom att tillåta en eller flera senatorer att tala om ett ämne så länge de har lust, så kallad filibuster. För att undvika den situationen krävs att 60 senatorer röstar för att ett förslag ska godkännas av senaten.

I övrigt kommer många av Trumps förslag möta motstånd i domstolar, och vissa kan komma att nå ända upp till Högsta domstolen. Efter att Trump under sin förra mandatperiod fick utse tre domare består domstolen i dag av sex konservativa domare och tre liberala domare. Men som tidningen The Economist beskrivit kan domstolen snarast delas in i tre grupper à tre domare när man tittar närmare på deras röstbeteende, med två grupper av konservativa domare som resonerar olika.

Domarna, som nomineras av presidenten och godkänns av senaten, är således självständiga. Att det finns domare med en konservativ grundsyn i hur konstitutionen ska tolkas behöver inte bara vara bra för Trump. Han kommer till exempel inte kunna driva igenom frågan om att personer födda i USA inte blir medborgare, då denna rättighet framgår av det fjortonde tillägget till konstitutionen.

 

Hotet mot demokratin

Trump flörtar med tanken på att få till ytterligare mandatperioder, men det skulle kräva en stor majoritet i kongressen för att ta bort det 22:a tillägget till konstitutionen: två tredjedelar av båda kamrarna och tre fjärdedelar av delstaterna. Det finns dock ett kryphål i detta tillägg – att Trump ställer upp i valet 2028 som vicepresidentkandidat och sedan tar över som president efter att presidenten kastar in handduken eller avlider.

När jag i somras besökte Republikanernas konvent i Milwaukee sade en delegat till mig: ”Well, I guess we have to elect our Caesar.” Givet Trumps rådgivare Elon Musks intresse för romarriket kan man fråga sig om Trump nu, likt Julius Caesar, ska försöka välta republiken.

Presidenten har benådat 1500 deltagare i kuppförsöket och stormningen av Kapitolium, flertalet riktiga våldsmän. Det är ett övergrepp på rättsprinciper och rättsordningen. Även om han formellt har makt att göra detta underkänner han hela rättssystemets behandling av upprorsmakarna, som han kallar för gisslan. En del av dessa benådningar rör våldsverkare som har dömts till över tjugo års fängelse. Men Trump har bara makt att benåda federala brott och många kommer åka in igen.

Trump utmanar demokratin och republiken med sitt språk och sina handlingar på ett sätt vi inte sett några likande exempel på i modern tid. Minns hur Richard Nixon uttryckte ånger för att han i och med Watergate ”let the American people and our system of government down”. Vi kommer aldrig få höra ett liknande uttalande från Trump.  

 

Installationstalet

När Donald Trump höll tal för åtta år sedan efter att ha svurit presidenteden pratade han om ”American Carnage” (ett amerikanskt blodbad). ”That was some weird shit”, kommenterade tidigare president George W Bush talet. Men ändå låter i retrospektiv 2017 års installationstal mer optimistiskt än det vi hörde den 20 januari 2025, trots talet om ”a golden age for America”. Till intrycket hör att Trump nu är mycket äldre, talar långsamt och läser innantill utan inlevelse. Överhuvudtaget förefaller han inte ha roligt längre, utan mer driven av personliga motiv om revansch och hämnd. Detta bidrog till ett unikt mörkt installationstal.

En skillnad mot hans första mandatperiod är att Trump nu säger att USA ska expandera geografiskt. Hans utrikespolitik då följde ett tydligt mönster: skapa kriser och lös dem sedan. Som dynamiken med Kim Jong Un och elaka tweets som följdes av ”love letters”.

Vill han nu öka oförutsägbarheten efter att världsledarna lärt sig att läsa honom? Frågan är vad som ska ske efter hans utspel om Grönland, Panamakanalen och Kanada. Danmark väljer att förstärka sin militära närvaro på Grönland.

Bidens ”record” och Demokraternas framtid

Som president fortsatte Joe Biden med mycket av Trumps politik: till exempel protektionism och tullar mot Kina, och Biden tog heller inte tillbaka Trumps skattesänkningar. Efter att ha lagt om gränspolitiken mot Mexiko ändrade sig Bidenadministrationen till slut och det sista året präglades av trumpiansk invandringspolitik. 

Sammantaget kan Bidens resultat vad gäller ekonomin beskrivas som blandad framgång: låg arbetslöshet men hög inflation. Åren präglades också av en framgångsrik börsutveckling men den höga inflationen drabbade i hög utsträckning medel- och låginkomsttagare. De sociala program som administrationen drev igenom i början av mandatperioden blev inte kvar permanent. Således blev politiken i viss utsträckning en missräkning för, av Demokraterna, prioriterade grupper.

Även om reallönerna till slut kom ikapp inflationen känner allt fler amerikaner efter Bidens tid i Vita huset att den amerikanska drömmen ligger allt längre bort.

Frågan är hur mycket av Bidens framgångar som nu raseras. Medan Trump återkommande arrangerade ”infrastructure week” i Vita huset var det Biden som lyckades få igenom politik på området. Många av dessa satsningar kan Trump nu välja att sabotera. Klimatsubventioner kan försvinna och Trump drar sig ur Parisavtalet. 

Bidens utrikespolitik kommer delvis att bedömas i ljuset av det katastrofala militära utträdet ur Afghanistan. I samband med detta dök presidentens förtroendesiffror betydligt och återhämtade sig aldrig. Men hans uthålliga stöd till Ukraina förtjänar beröm. Vapenvilan i Gaza förhandlade Biden fram i slutet av mandatperiod även om det i hög grad gjordes i samspel med Trump.

Många demokrater har signalerat att de vill jobba med Trumpadministrationen i frågor där man håller med, exempelvis hårdare gränskontroller. Demokraterna är mindre enade än för åtta år sedan, eftersom deras väljarbas förändrats. Detta då man tappat stöd bland arbetarklassen och minoriteter samtidigt som man allt mer försökt appellera till kvinnor i villaförorter.

Dessutom är det inte tydligt vilka frågor man kan enas i att utmana Trump kring. Kamala Harris gjorde en bra presidentvalskampanj och en riktigt stark debatt mot Trump, men hon saknar nu en plattform från vilken hon kan bedriva opposition. Därför tror jag att det blir någon av guvernörerna Newsom, Shapiro och Whitmer som utmanar republikanerna om presidentmakten 2028.

Den som lever får se. Amerikansk politik är i alla händelser mer spännande, och betydelsefull, än någonsin.

Oskar Örn