TYSK VALFEBER

Nu går Tyskland till val. Gunnar Brådvik har skrivit om landets politik:

Den 23 februari går Tyskland till förbundsdagsval. När denna text skrivs är vilken regering som kommer bildas ännu oklart. Klart är däremot att det går riktigt dåligt för den sittande socialdemokratiske förbundskansler Scholz parti, de tyska Socialdemokraterna SPD. Partiet ser ut att backa tio procentenheter och kommer av allt att döma att ha svårigheter att inta förbundskanslerposten med sina 16 procent i mätningarna. Invandringsfrågan, diverse våldsdåd och en ekonomi som går knackigt samt ett betydande motstånd mot stöd till Ukraina präglar den tyska valrörelsen.

Huvudmotståndaren, kristdemokraten Friedrich Merz, ser ut att göra ett bättre val än SPD och ligger på 30 procent i mätningarna. Men inte heller det räcker för majoritet. Då de två tyska vänsterpartierna, BSW och Die Linke, ligger kring 5 procentspärren och liberalerna ligger en bit under den är det möjligt att enbart tre andra partier återstår i förbundsdagen:

Det ena partiet som ser ut att ta sig in är det danska minoritetspartiet Sydslesvigsk Vælgerforening som kan få ett, eller kanske två mandat. Detta sker i så fall genom en specialregel i tyska författningen som gör att partier som representerar etniska minoriteter undantas för spärregeln och istället får mandat i proportion till antalet röster. Dessa mandat är emellertid knappast tillräckliga för att de tyska Kristdemokraterna ska kunna bilda en regering med dem allena.

Det partiet andra är De Gröna. Partiet får 14 procent i mätningarna. Det kan räcka för att få ihop en majoritet med Kristdemokraterna, givet att inget av vänsterpartierna eller liberalerna kommer in i förbundsdagen i år (vilket vi såklart inte vet än). Detta vore en lösning som säkert hade varit den mest troliga om det inte hade varit för migrationsfrågan.

Och det är här det tredje ytterligare förbundsdagspartiet kommer in i bilden: Alternativ för Tyskland, AfD med drygt 20 procent i mätningarna. Partiet är ett högernationalistiskt parti som är invandrarkritiskt och är kritiska till Tysklands stöd till Ukraina. I förbundsdagen har det yttrat att det ukrainska folket har betalat med sitt blod för ”stormakternas ambitioner”. Matthias Moosdorf, en av deras förbundsdagsledamöter, hävdade ifjol i förbundsdagen att Ryssland och Ukraina var beredda att ingå ett vapenstillestånd i Istanbul 2022. Detta vapenstillestånd förhindrades dock enl honom av USA och Storbritannien.

AfD ser förvisso ännu som allt för extremt för Kristdemokraterna att regera med. Så väl Merz som andra profilerade politiker i Kristdemokraterna, däribland den mäktige bayerska regeringschefen Markus Söder har avvisat att Kristdemokraterna skulle inleda ett regeringssamarbete med AfD efter valet. Söder har motiverat detta bland annat med att han menar att AfD vill att Tyskland ska gå ur NATO och EU.

Faktum är dock att Kristdemokraterna tillsammans med AfD, BSW och FDP i slutet av januari i år försökte driva igenom skärpningar i migrationspolitiken – i strid med den sittande rödgröna regeringens vilja. Detta misslyckades som en följd av att en del ledamöter, pikant nog inte minst i Kristdemokraterna, avvek från partilinjen och röstade ned förslaget. Förfarandet har emellertid lett till en våldsam debatt i Tyskland och massiva demonstrationer ute på gator och torg runt om i förbundsrepubliken mot Kristdemokraternas agerande och AfDs växande inflytande.

I opinionsmätningarna har detta agerade inte gett något utslag, men det öppnar ändå upp för ett helt nytt alternativ till regering: en minoritetsregering bestående av Kristdemokraterna allena som sedan undviker att bli nedröstad i förbundsdagen genom kohandel med andra partier. Detta i kombination med att regeringen accepteras av AfD som förvisso inte får vara med och regera, men ändå ser Kristdemokraterna som det minst dåliga alternativet. En sådan lösning påminner om hur situationen är i ett i Tyskland mycket populärt blågult grannland i norr.

Eller så leder Merz agerande till att han kan använda detta alternativ som ett hot i partiförhandlingarna för att tvinga till exempel De Gröna till betydande eftergifter i en eventuell koalitionsförhandling efter valet. Alternativet för De Gröna vore, så som Merz agerat, kanske en regering som gett AfD ett avgörande inflytande. Det torde vara ännu mer oaptitligt för dem än eftergifter på migrationsområdet som tyska folket ändå i mångt och mycket är positiva till. På så vis kan Merz få igenom både sin politik och slippa AfD på en och samma gång. En sådan lösning påminner om hur en mäktig man i Förenta staterna på andra sidan Atlanten agerat med sina tullhot den senaste tiden: hota utan att behöva verkställa eftersom motståndaren viker sig inför hotet.

Blickar Merz norrut eller västerut efter valet? Eller lyckas övriga partier få en majoritet så att CDU och AfD inte ens kan hota med att på något sätt kunna få ett underlag för en majoritet om de verkligen vore beredda att gå så långt? Det kan vara (minst) ända fram till påska innan vi får se en ny tysk regering och får de frågorna besvarade. Däremellan riskerar det dock dessvärre att komma en fasta för Ukraina beträffande tyskt bistånd i kampen mot Ryssland.

Gunnar Brådvik