Ukrainakriget förändrar även EU

Cecilia Malmström behöver egentligen ingen närmare presentation för en liberal läsare. I Folkpartiet, Liberalernas föregångare, är hon förknippad med EU. Parlamentariker, minister och kommissionär är bara några av rubrikerna i hennes CV. Idag är Malmström senior fellow vid den amerikanska tankesmedjan The Peterson Institute for International Economics, som studerar olika aspekter på global ekonomi och handel. Frisinnad Tidskrift är glada över att hon nu skriver om EUs roll i en ny värld.

Den 24 februari i år förändrades världen. Den ryska armén invaderade helt oprovocerat ett självständigt, demokratiskt land efter en orgie av propaganda och lögner för att rättfärdiga kriget. Bostadshus, sjukhus, skolor och civila har beskjutits på ett barbariskt sätt och omvärlden häpnar över denna grymhet och total avsaknad av respekt för internationella lagar och anständighet. Några av oss såg det komma och har i åratal varnat för Putins aggressiva ambitioner, men brutaliteten och hänsynslösheten i kriget kunde nog ingen förutse.

En makalös uppvisning i europeisk enighet Vi är många som under en tid ondgjort oss över EU-ländernas brist på enighet och konsekvens i utrikespolitiken. Över att de högljudda anspråken på att vara en stark geopolitisk aktör och en suverän autonom makt inte åtföljdes av särskilt mycket substans och att synen på relationerna med Kina, Ryssland och USA drog åt alla håll. Det är sant, men den snabbhet och beslutsamhet som de 27 EU-länderna har visat de senaste veckorna är sannerligen imponerande.

Kommissionen har arbetat dag och natt, Europaparlamentet har med sällsynt enighet (med undantag av ett fåtal extremister inklusive Sverigedemokraterna) ställt sig bakom Ukraina, inklusive kravet på en snabbehandling av medlemskapsansökan. Fem omfattande och mycket långtgående sanktionspaket mot Ryssland har klubbats igenom med stöd av samtliga medlemsländer.

Enorma humanitära stödinsatser, inklusive pengar för att köpa vapen (!) har likaså beslutats i full enighet. Viktor Orban, sedan länge en Putinkramare, har utan gnissel ställt sig bakom sanktionerna och flera högerextrema politiker med nära band till Moskva, har setts vrida sig som maskar och försöka förneka bekantskapen med Putin. I Sverige och Finland växer stödet för NATO- medlemskap kraftigt. Danmark ska folkomrösta om sina säkerhets- och försvarspolitiska undantag.

Tyskland har helt bytt politik, sagt upp North Stream 2, rustar kraftigt upp sitt försvar och har t.o.m. skickat vapen till Ukraina. EU står tydligt och enat i sitt totala fördömande av Moskvas orättfärdiga krig. NATO är starkare än någonsin och den transatlantiska länken har stärkts betydligt av allt intensivt samordnande. Telefonsamtalen mellan Bryssel och Washington har varit fler de senaste veckorna än under hela Trump-eran. Det är stora förändringar på gång, knappast på ett sätt som Putin hade önskat.

Polen, men även Slovakien, Ungern, Rumänien med flera gör heroiska insatser för att ta emot den mycket stora strömmen av flyktingar från Ukraina. Många, många polacker har öppnat sina hem för de drygt två miljoner ukrainare som kommit bara till Polen. Detta är länder som i åratal vägrat att medverka i EU:s flyktingpolitik och ta ett solidariskt ansvar för andra asylsökande.

Vilket Europa växer fram nu?

Vad exakt detta kommer att betyda för EU är svårt att säga ännu men det lägger grunden för en mer gemensam säkerhets- och utrikespolitik, en starkare europeisk försvarspolitik och en snabbare energiomläggning mot fossilfria lösningar. Dessutom tror jag vi kan förvänta oss en diskussion om utvidgnings- och grannskapspolitiken.

Många länder har stått i kö i åratal utan några framsteg i förhandlingarna, något som lett till att en del länder, tex Serbien, har vänt sig mer mot Kina och Ryssland. Någon form av närmare associerat medlemskap kan kanske diskuteras igen.

Naturligtvis hoppas jag att kriget tar slut snarast, att få slut på dödandet av civila måste vara huvudprioritet. Det är naturligt att allt fokus hamnar här, det är ju som Ukrainas modige president Zelenskyj så ofta säger, inte bara Ukrainas framtid som står på spel, utan faktiskt hela den nuvarande säkerhetsordningen.

Att Putin kommer att förbli en paria för all framtid är säkert, men hur förhåller vi oss till det alltmer förtryckta ryska folket och ett revanschistiskt, aggressivt Ryssland med mycket blod på sitt samvete? Ska vi leva med Putin under en längre tid? Stannar hans ambitioner vid Ukraina eller står Moldavien och Georgien näst på tur? Den ryske presidenten har på kort tid förvandlat sitt redan mycket auktoritära styre till ett land som påminner om Sovjetunionen med matbrist, ransoneringar, utreseförbud, avskärmade från övriga världen och strikt åsiktskontroll och närmast obefintlig press- och mediefrihet. Det är viktigare än någonsin att stå upp för demokrati och frihet och se hur vi kan stötta det civila samhället i Ryssland.

Mycket annat hamnar i skymundan. Precis när Europa började hämta sig ur den tvååriga pandemin och siffrorna började visa uppåt igen, slog kriget till. Nu handlar EU inte särskilt mycket med Ryssland, men sanktionerna och de höga energipriserna kommer att svida också i EU. Betyder det att återhämtningen kommer av sig? Förhoppningsvis inte, men det riskerar att försena viktiga miljö- och klimatinitiativ samt arbetet med att modernisera den inre marknaden, enas om den digitala strategin, arbetet med AI och andra viktiga reformprojekt för att modernisera och stärka EU:s konkurrenskraft. Handelspolitiken kommer att behöva omdefinieras.

Kriget riskerar också att lägga frågan om de brott mot rättsstatsprincipen samt yttrandeoch mediefriheten som kränks i Polen och Ungern på hyllan ett tag. Dessa länder har länge vållat EU huvudbry och kommissionen har tagit båda länderna till EU-domstolen åtskilliga gånger de senaste åren. I februari kom så domen som många väntat på, den som säger att kommissionen kan hålla inne med gemensamma budgetmedel till länder som bryter mot grundläggande värderingar. Både Ungern och Polen är givna kandidater här och de får också väldigt mycket pengar från budgeten. Kraven på att strypa dessa pengar har vuxit inom kommissionen, bland medlemsländerna och i Europaparlamentet.

Det finns ingen anledning att våra gemensamma skattepengar ska gå till ett politiserat domarväsende, till att stänga självständiga akademiska institutioner, att kriminalisera frivilligorganisationer, strypa mediefriheten och bedriva häxjakt på HBTQ-personer. Kommissionen lovade att snarast vidta åtgärder men sedan kom kriget. Med Polen som ensam hanterar mer än två miljoner flyktingar och Ungen som precis haft ett val, kommer ingenting att ske i närtid tyvärr. Många i Europa hoppades att den sexpartikoalition som utmanade Viktor Orban i Ungern, skulle vinna. Men om kommissionen nu inte vidtar åtgärder så kvarstår problemet att vi mitt i EU har länder som om de sökte medlemskap idag, inte skulle få komma med. Det är ett stort problem och kanske EU:s största utmaning och hot inifrån. Det finns liknande tendenser i andra länder, tex i Slovenien och korruptionen är fortfarande mycket utbredd i Rumänien och Bulgarien.

Demokratins kris är global

Försvagningen av demokratin är tyvärr en global trend, allt färre människor lever i demokratier. Ett internationellt forskningsinstitut med sin bas vid Göteborgs Universitet, V-dem, kartlägger varje år demokratins tillstånd.

Institutets senaste rapport visar att andelen länder som betecknas som demokratiska är den lägsta sedan 1990-talet. Hela 68 procent av världens befolkning lever i auktoritära stater och endast 14 procent i länder som kan kallas fullt ut demokratier. Världens folkrikaste land, Indien, kan inte längre klassas som en demokrati.

Inom EU räknas Polen och Ungern inte längre fullständiga demokratier. Tidningen the Economist menar att i Afrika är endast en stat en fullständig demokrati – Mauritius. De viktigaste inskränkningarna är på media och yttrandefrihetsområdena, menar V-dems analys. Under pandemin infördes restriktioner i hela världen. Människors rörelsefrihet begränsades, demonstrationer förbjöds och olika typer av smittbegränsade åtgärder infördes.

I flera länder med lockdowns innebar det att människor i princip inte fick lämna sina hem. Detta var beklagligt men kunde kanske motiveras av att det var en livshotande global pandemi som vi tillsammans försökte skydda oss emot och bekämpa. De allra flesta restriktioner har nu tagits bort eller är på väg att försvinna. Men mindre nogräknade ledare införde också mötes-, yttrande- och pressinskränkningar samt passade på att stärka sin egen makt.

Vi har sett inte mindre än sex statskupper i flera centralafrikanskaländer, i Burkina Faso, Sudan, Mali, Guinea Bissau och två försök i Niger. Kupperna kan inte enbart förklaras av pandemin men det är klart att sjukdom, ökad fattigdom och arbetslöshet i sjukdomens spår skapar grogrund för missnöje. I Centralamerika ser vi samma sak: auktoritära ledare, undantagslagar, stora folkliga protester.

Listan kan göras lång: statskuppen i Myanmar och i Kambodja har envåldshärskaren Hun Sen just beslutat att all internettrafik ska gå via staten. Och så har vi de allt mer auktoritära ledarna Erdoğan i Turkiet och Bolsonaro i Brasilien.

Och då har jag inte nämnt världens största diktatur, Kina, med sina drakoniska nedstängningar och där visselblåsare om pandemin plötsligt försvann. De nya säkerhetslagarna i Hong Kong har definitivt dödat demokratin där och hoten mot det demokratiska Taiwan växer. De fasanfulla övergreppen i Xian Jiangprovinsen mot uigurerna ser inga tecken på att minska och generellt ser vi en ökad förföljelse av författare och oliktänkare, samt en massiv övervakning.

Även i USA såg vi hur landet var farligt nära en statskupp i samband med stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Fortfarande upprepar Trump lögnen om att valet var riggat, en åsikt som delas av en majoritet av de republikanska väljarna. Det är inte alls omöjligt att Trump gör come back i nästa presidentval, eller någon republikan med liknande agenda. USA är ett delat land med en mycket stor andel av befolkningen som är övertygade om att president Biden kom till makten genom fusk och korruption. Världen, inte minst EU, måste förhålla sig till det faktum att Trump kanske kommer tillbaka till Vita Huset.

Allt detta är ju synnerligen deprimerande.

Finns det då inget ljus i tunneln? Jo, det gör det. Kriget i Ukraina har stärkt och enat EU på ett unikt sätt och det har också medfört ett närmare samarbete mellan EU och USA.

Kanske kan det utvecklas vidare för ett gemensamt arbete att återupprätta internationella normer, institutioner och regler. Miljoner människor runt om i världen har demonstrerat i solidaritet med Ukraina. Allt fler inser vikten av enighet, att tala med en röst om man skall åstadkomma något. Polen – och även Ungern – har upptäckt att EU solidaritet är något som också berör dem och i båda länderna finns en stark opposition som kanske kan utmana ledarna vid respektive val. Inte ens i Ryssland kan ledarna komma undan med att stänga ner radio, tv och oberoende media. Nyheter om vad som verkligen sker läcker ut. Förr eller senare hamnar Putin i Haag.

EU börjar inse att det enda sättet att ha makt är att samla sig. Här måste Sverige driva på. Det är viktigare än någonsin för liberaler att stå upp, att gå samman med andra liberala krafter och partier för att vända den här utvecklingen. Att stärka demokratin globalt är en gigantisk utmaning, men det måste vara en liberal prioritering. Kanske öppnar det fruktansvärda dagsläget en del nya öppningar. En annan värld är möjlig.

Cecilia Malmström