Vad hade pappa tyckt?

John Ahlmark skriver: Vad hade pappa tyckt om vad som händer i världen idag? Om den svenska politiken? Om liberalerna? Frisinnad Tidskrift har bett mig skriva något utifrån det temat.

Vad en avliden person skulle ha tyckt i det fall vederbörande levt idag, är förstås en omöjlig sak att besvara med säkerhet. Inte minst eftersom var och en kan ändra sig. Följande text ger förslag på vad pappa skulle ha tyckt hösten 2024, utifrån vad han vid olika tillfällen under sitt liv konkret tyckte i ämnen som ligger nära vår tids situation och debatt. Källorna är hans böcker, artiklar eller helt enkelt min erfarenhet av ett halvt sekel som hans son. Jag kallar honom härmed Per – ”pappa” blir lite löjligt i längden.

Förtrycket och liberalernas motstånd

Tre uppror under pappas år som mycket ung formade hans världsbild: ”Ungern blev beviset på fasorna i den totalitära staten. Algeriet gav moderna bilder av kolonialismens arrogans. Sydafrika var den oerhörda kränkningen: att döma människor efter deras hudfärg”.

Han fann Folkpartiet eftersom ”Liberalernas hållning till diktaturer är i regel konsekvent avvisande i motsats till många högermän som är undanglidande när det gäller Spanien, Sydafrika, Portugal och de många socialdemokrater som bara lamt och sällan kan förmås kritisera ofriheten i kommuniststaterna.”

Men ståndpunkterna och insatserna under 20 år som politiker och 30 som fri debattör innehöll mer än så.

Sossarnas lotteri

När pappa var 24 år (1963) skrev han sin första bok, Vår fattiga politik. Den handlade inte det andefattiga i tråkiga debatter, utan om partifinansiering. Partierna borde, menade han, inte vara beroende av bidrag från företag och enskilda, inte av lotterier eller av kollektivanslutna LO-medlemmar. Hans dilemma som ordförande i ungdomsförbundet beskrev han så: ”Arbetsvillkoren för liberalt ungdomsarbete visade sig i stor utsträckning beroende av att folk ville eller inte ville ta chansen att vinna en bil eller en burk ”Mors godaste sylt” via lotteri med postorder”.

Boken innehöll en konkret modell, nästan som ett oombett utredningsbetänkande. Regeringen Erlander behandlade boken som just så och gjorde innehållet i Vår fattiga politik till proposition. Det systemet är till sitt fundament i kraft än idag: Partier får statligt partistöd; förtroendevalda behöver inte ha egen förmögenhet eller sponsorer i ryggen.

Det var ju en framgång för en ung mans debutbok, men saken grumlades av att partierna ändå inte avstod tveksamma pengar från andra håll. Socialdemokraternas medel från LO (exempelvis genom kollektivanslutna medlemmar), var en sorg. Deras lotteriverksamhet betraktade han som skamlig – alltså även på den tiden då den inte genomfördes av telefonförsäljare i Barcelona som systematiskt lurar dementa, under ledning av gängkriminella…

Klimatfrågan

Klimatfrågan var inte aktuell under Pers tid som politiker. Men det vi idag kallar fossila bränslen avskydda han – av två helt olika anledningar. Miljön var ämnet för hans inledande aktiviteter som riksdagsman 1967. Då handlade det om varningar för miljökatastrofer främst genom allt väldigare oljetankers i Östersjön och längs Västkusten. Pappas första interpellation handlade om oljeutsläpp, liksom boken Sveket mot kusterna. Allt fler supertankers i trånga skärgårdsområden var ämnet.

Vid sidan om det engagemanget fanns Pers förfäran inför hur en samling diktatorer kunde idka utpressning med oljeleveranser som vapen. Opec straffade länder som motsatt sig angreppet från Egypten och Syrien på Israel 1973. Och demokratierna föll undan. ”Där oljan går in, går moralen ut” var Pers ofta upprepade variant på ett etablerat ordspråk.

Ur Sveket mot kusterna:

 ”Två frestelser måste vi alltid värja oss emot. Den ena är övertron på Tekniken och Utvecklingen (…) Den andra är den motsatta: Känslan att tekniken inte kan användas för värderingar vi bekänner oss till, att ”utvecklingen” måste stå i motsatsställning till miljövård.”

Per skulle ha välkomnat de fossila bränslenas utfasning, av både miljöskäl som för att diktatorer också idag nyttjar sina fossila resurser i elakt spel. Han kan antas pragmatiskt sett både klimatomställning och – anpassning som dygder i det arbetet.

Radikala liberaler – och fega

Liberal Debatt frågade 1961 ”Varför liberal?”

”Därför att jag avskyr vissa attityder och beteenden som finns inom flygelpartierna, till exempel kollektivanslutningen till socialdemokratin och många konservativas snorkighet mot socialpolitik och vördnad för kunglighet och andra reliker. Därför att det främst bland unga liberaler finns en bestämd vilja att arbeta för just de radikala reformer som jag själv är intresserad av: könsrollerna, ett enat Europa, u-landshjälp, fri radio-TV, författningen, partidemokratin, statens neutralitet i religiösa frågor.

De frågor som griper mig mest handlar om den politiska friheten, där finns en lång liberal tradition.”

Men han var inte alltid bekväm i det liberala sällskapet. Ofta återkom han till vad han kallade fega liberaler – att så många liberaler räds konfrontation med självsäkra motståndare och skräniga populister. Hur de fega liberalerna inte vill orsaka dålig stämning i rummet – hur de nästan ber om ursäkt för sina ståndpunkter, eller duperades av makt och glans. Han hade många exempel.

När Johan Persson, på väg att ta replik på Jimmy Åkesson, ursäktande viskar ”Lite mer tjafs” – då kan man anta att pappa skulle betrakta det som ett nytt rekord i genren, både i sak och sett till pinsamhet i formen. Omöjligt att överglänsa för både satir och konst. Och ett bevis på att den svenska organiserade liberalismen inte bara dött, utan bedriver aktivt förräderi gentemot sina ideal.

Ska man samarbeta med konservativa i regering?

Per var inte främmande för att liberaler behöver ingå i politiska koalitioner. Han gjorde det själv som partiledare 1976. Kompromisser är demokratins metod, men en hård förhandling skulle ligga bakom varje kompromiss, liksom en ständig beredskap att lämna förhandlingsrummet. Med Fälldin gick det bra, de tyckte om varandra. Det var moderatledaren Gösta Bohman som Per avskydde – både till värderingar, politisk karaktär och som person. Känslorna var för övrigt besvarade. Bohmans unge medarbetare Carl Bildt räddade ofta situationen, genom att lirka med både sin chef och med Per.

Men pappas uppskattning av Bildt tog slut när han blev partiledare. Installationstalet var fullt av den gamla sortens konservatism, tillrättalagda myter om Sveriges historia, svenskarnas folksjäl och det moderata partiets centrala plats i denna folksjäl.

”Naturligtvis vet jag att Folkpartiet måste vara berett att ingå i en koalition även med partier och personer som vi inte älskar. Den nuvarande alliansen är en sån uppgörelse. Ändå känner jag det djupt motbjudande, att alliansen idag har en utrikesminister som är extremt likgiltig inför de folkmord som drabbat världen.”

Så sa Per inför Folkpartiets landsmöte 2011. Hur en regering agerar i förhållande till krig, konflikter och folkmord i världen var för honom avgörande. Att den ståndpunkten inte var självklar för alla demokrater, fann han obegripligt. Vad betyder skatteskalor och semesterreformer, om man inte först gjort vad man kan för att förebygga och stoppa folkmord? Och därefter utkräva ansvar, som en grund för kommande försoning? Pappas uppfattning om Bildts brist på engagemang i de frågorna, fick honom att näst intill döma ut alliansregeringen som sådan.

Även vad gäller välfärdspolitiken misstrodde han moderaterna: I memoarerna beskrev han sin samsyn med Gunnar Helén: ”Han var misstänksam mot högern på ett sätt som liberaler med historiska kunskaper ofta är (eller åtminstone var). Kan verkligen socialliberaler lita på de konservativa? På deras känsla av långsiktigt ansvar i sociala frågor? Här förstod jag nästan exakt vad han kände.”

Kort sagt: Liberaler kan behöva samarbeta politiskt med konservativa – men var vaksamma. Om sossarna är maktfullkomliga och demagogiska, är högern cynisk och opålitlig. Och var inte fega själva!

Svenskt medlemskap av Nato och stöd till Ukraina

Tidöregeringens utrikespolitik har dominerats av att få Sverige som medlem av Nato samt att stödja Ukrainas kamp mot Rysslands försök till invasion. Båda sakerna har gjorts i samförstånd med socialdemokraterna. Att pappa skulle ha hurrat är självklart – över Nato, över stödet till Ukraina och för att det kunnat ske i politisk enighet.

Taiwan

”Taiwan är den första kinesiska demokratin under 5 000 år och vid sidan av Japan den mest vitala fria nationen i östra Asien. Folkrepubliken Kina är däremot vår tids största och starkaste diktatur. Landet har mördat fler människor av politiska skäl än något annat efter andra världskriget, troligen över 35 miljoner.”

Taiwan kom att ligga Per varmt om hjärtat. För honom motbevisade Taiwan att demokrati skulle vara omöjligt i Kina. Tesen han vände sig mot var att länder utan demokratiska traditioner borde avvakta med alltför frihetliga reformer – en uppsättning ”asiatiska värderingar” låg i vägen.  Per betraktade den åsikten som ynklig – att demokratin lyckats i Taiwan visade att misstron mot frihet i Asien var en kolonial instinkt, eller till och med rasism.

Taiwan behöver vänner, ansåg pappa, som är beredda att ställa upp om Kina skulle försöka invadera ön. Men han var pessimistisk: ”Taiwan får inte ens bli medlem av FN. Ingen enda stor eller liten västmakt vågar stödja dess rätt, eller viska den underbara sanningen om historiens första kinesiska demokrati.”

Mellanöstern

Per älskade Israel. Han såg i landet en demokrati, ett värn mot folkmord och en stat som hölls ihop av öppenhet och framsteg, för miljoner flyktingar från hotande pogromer. Han reste till Israel mer än 70 gånger och hade sina bästa vänner där. Han beskrev ofta att Israel förmådde vara ett öppet och framgångsrikt samhälle – politiskt och inom vetenskap, kultur och näringsliv – samtidigt som grannländerna förberedde sig på (och ibland försökte) att förinta landet och beställa massmord på invånarna.

Per tror jag idag hade glatts åt Israels slag mot Hizbollahs ledning, vapen och infrastruktur. Han hade välkomnat varje välgjord militär insats som slår mot dem som önskar att med våld förstöra Israel, inklusive Irans program att skaffa kärnvapen. Han hade vänt sig mot de ständiga uppmaningarna från så många världsledare att till varje pris söka eldupphör – eftersom bara avväpning av Israels fiender kan ge en bestående fred i regionen (sådan fred som sedan länge uppnåtts med Egypten och Jordanien).

Jag tror också att Per hade reagerat mot det stora antalet civila offer för Israels militära insatser i Gaza. Han hade inte tvekat rörande Hamas ansvar för att systematiskt offra civila genom att skjuta raketer och samla sin infrastruktur där civila är som mest talrika och skyddslösa – men han skulle ha förväntat sig bättre metoder från Israel att spara oskyldiga liv. Vid Israels aktion i södra Libanon 1982, var Pers kritik frän.

Per var en beundrare av Israel, men också en kritiker av framför allt de israeliska högerpolitikerna. Inte minst var bosättningspolitiken ett elände. Likaså sådana politiker som inte behöll förhoppningen om att det dittills ständiga krigshotet en dag skulle kunna vändas till fred. Han beskrev sin känsla inför Israel under Menachem Begin som att ”älska ett land men hata dess regering”.

Om Netanyahu skrev han i DN i februari 1999:

”Netanyahu har nu bekänt färg. Förr kunde vi vagt hoppas att den nya premiärministerns brist på erfarenhet snart skulle vara avhjälpt, att han dolde sina ambitioner att föra landet till fred och säkerhet även när handlingar och retorik präglades av arrogans och lättsinne. Också vi som ibland träffat honom frågade ”vem är Netanyahu”? Sen formulerade vi både farhågor och förhoppningar.

Idag vet vi att den israeliska politikens snabba demoralisering är en följd av regeringschefens brist på karaktär. Han ljuger hämningslöst, inte minst för ”de egna”. Avtal med honom blåser bort vid minsta vindpust. Hans personliga maktvilja går före de principer som israelisk demokrati har byggt på.”

Pessimisten som fått rätt

Per var pessimist. Han gladdes åt framstegen, men väntade alltid på bakslagen. Hoten mot det öppna samhället fanns i varje ögonblick, och bara demokraters idoga och skickliga arbete kunde hjälpligt upprätthålla det som vunnits. Han hade ständiga farhågor om blodiga katastrofer som diktatorer förbereder, i samma anda som Pär Lagerkvists ondskefulla dvärg:

”Ännu kallar man mig och jag kommer. Jag ser landen – jorden ligger febrig och het och i rymden hörs skrin av sjuka fåglar. Då är det ondas brunsttid inne! Då är bödelstid!” (citerat i boken Det är demokratin, dumbom!)

I sin sista artikel i Expressen 1993 sammanfattade han sin oro:

”Två gånger i vårt sekel har vågor av demokratisering följts av terror. Med första världskriget föll kungaväldena. Folkstyret triumferade. Sen kom Lenin, Stalin, Mussolini och Hitler.

När Nazityskland besegrats kom en ny våg av befrielse. Den bröts av kommunismens väldiga utbredning i främst Europa och Asien.

De senaste fem åren har åter varit frihetens. Kommer denna våg att vara?

Kanske ser jag fel. Men etniska rensningar, rasistisk och antisemitisk renässans, islamisk fundamentalism, spridning av kärnvapen till fanatiska diktaturer och amerikansk tveksamhet att utöva ledarskap – nog är detta tecken på kommande katastrofer.”

USA

Det USA som Per älskade var det demokratiska, idealistiskt aktivistiska och det pluralistiska landet. Lika mycket avskydde han det rasistiska USA (han satt i Martin Luther King-fondens styrelse under fem år), den amerikanska fixeringen vid rikedom samt det usla välfärdssystemet. Inför det amerikanska valet 2008, innan partierna ännu fastställt sina presidentkandidater, blev pappa närmast förälskad i två av de många kandidaterna – John McCain och Barak Obama. Båda kom att stå så långt ifrån Donald Trumps presidentskap som man kan tänka sig, inom var sitt parti.

Liberalerna i regeringen

Populistisk nationalism förebådade katastrofer. Att även vanligtvis räddhågsna liberaler i det läget skulle känna ansvaret var hans förhoppning – den nya högern är ju så omaskerad i sin antiliberala strävan! ”Om vi inte ständigt skyddar vår civilisations värden kan dessa snabbt gå förlorade.”

Hans bok Vänstern och tyranniet handlade inte om testuggande kommunister – att dessa inte var rosenkindade demokrater spillde han ingen trycksvärta på. Boken handlade om demokrater som gick tyranners ärenden, genom att bortse från övergrepp, eller genom att förtjusas av despoterna. Trots titeln – även högermän behandlades.

Om diktatorernas ondska gav energi till Pers politiska engagemang, var de godas svaghet hans värsta gissel – ständigt denna vilja bland demokrater att släta över, att hålla god stämning och bevisa sin förmåga till samförstånd. Och deras rädsla för att stå upp mot en diktator som begär förtroende.

Sammanfattning och slutsats: Liberaler bör både samarbeta med och polemisera mot andra demokrater. Att samarbeta med ett parti med ursprung i nazismen, som avskyr liberalismen och är del av vågen av global populistisk nationalism – uteslutet. I stället är det tid att ta strid.

Hade någon berättat för Per att hans gamla parti skulle sitta i en regering som byggde på ett nära samarbete med Sverigedemokraterna, hade han inte uppskattat det och tagit initiativ till ett nytt svenskt liberalt parti.

John Ahlmark