Var finns de konservativa?

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Verner von Heidenstam, var han liberal eller konservativ, rösträttsförespråkare eller rojalist? Kanske både – och? Som så många liberaler en både-och-människa. I vart fall var han en av de som tog naturromantiken in i det svenska diktandet. Hans sångdikt ”Sverige”, som inleds som ovan, skrevs under den mer liberala tiden av Heidenstams liv och var ett alternativ som nationalsång. Ändå är den fylld av nationalromantik och nationalism.

Men tiderna förändras.

Heidenstam var inte ensam i sin nationalromantik. Inte heller är han det. Det finns ett stråk av denna dröm om ett Sverige hos så många av svenska poeter och författare. Från Fröding och Ferlin, genom Martinsson och Boye går ett band till Lindgren och Lidman, bundet vid den svenska jorden. Läser man dem knyts man an till den svenska naturen, oavsett om det handlar om en dans bort i vägen, bristande knoppar eller äppelträd i Småland till en jakt efter Pölsan i Norrlands inland eller vad jernbanan gjorde för den svenska skogen.

Men vad är den svenska naturen, och var finns nationalromantiken idag?

Nu spelar skällorna där härar lysts av brand

Är inte Sverige mer av de steniga åkrarna i Småland, de betande kossorna i fattiga skogsmarker, ängarnas tunna hö än vidsträckta åkrar där maskiner är vanligare än både människor och djur och den biologiska mångfalden är lika gles som antalet gårdar?

Fall julesnö och susa djupa mo, brinn aftonstjärna genom junikvällen

Men var finns de djupa moarna idag, i den automatiserade och industrialiserade skogsskötselns tidevarv? Kommer framtidens läsare att kunna relatera till Heidenstams ord, när det inte längre finns någon mo, när den sista urskogen fallit, när skog blivit synonymt med en effektiv, snabbväxande trädplantering?

Under lång tid fanns nationalromantiken som en del av svensk politik. Den nationalromantik som till skillnad från dagens nationalistiska, sekteristiska populism skildrade längtan och drömmen om landet, inte om det ”rena folket”. Om den natur som varit och är en del av det som målar oss som människor när vi bor här, oavsett bakgrund. Naturen påverkar oss, genom historien. Vi har varit förbundna mer med böndernas slit på steniga åkrar och djupa skogar än adelns och borgarnas liv i städerna.

Nu ska en kulturkanon skapas. Kanske blir det både ord, ljud och bilder. Men den verkliga kulturkanon bygger just på böndernas slit. Sverige var under lång tid format av dem. Fria. Självägade. Naturen som de omskapade, blev ett rum för både människor, djur och växter. Stengärdesgårdarna, skogsbetesmarkena, våtängarna, hagmarkerna – där ligger en stor del av det kulturarv som format också den ”finare” kulturen. Marcus Larson målade inte sitt ”Vattenfall” i blindo, det var en del av den naturnärhet som fanns. På samma sätt ser man den inte bara hos naturmålare som Liljefors, utan även hos Carl Larsson, Anders Zorn och många andra återspeglingar av den natur som under lång tid var likformig. Inte oföränderlig, men långsamföränderlig.

Men nu är de historiska banden snart brutna. Den regering som består av tre rätt tydligt nationalistiska partier, och ett som en gång lade grunden såväl till Naturskyddsföreningen som de första skyddslagarna för svensk natur, arbetar aktiv mot såväl naturskydd som biologisk mångfald. Den öppnar sannolikt snart för en skövling av de fjällskogar som hittills varit skyddade och fullföljer därmed en politik som om den skett i Amazonas skulle lett till omfattande internationella protester och krav på avgifter på timret. Ängarna, som förr var basen i den svenska livsmedelsförsörjningen, är lika utrotningshotade, i ett allt mer industrialiserat jordbruk där dieselpriserna är viktigare än de pollinerande insekterna. Våtmarkernas betesmarker är sedan länge utdikade, uppodlade och kanske granplanterade, och jordbruksministern driver på för att korna ska kunna hållas inne året om.

Men vad har då detta med konservatismen att göra? Det första, självklara, borde vara att konservativa ser till den svenska historien i bred mening. Där det borde vara lika viktigt att värna den småskaliga jordbruksmiljön och de hundraåriga skogarna, som slott och herresäten. Om nu det är viktig med en kulturkanon, vilket det kan vara, så vore en naturkanon minst lika viktig. Inte minst för att förstå hur den kultur som ska kanoniseras en gång kunde uppstå. Har man inte sett ängarna, hagarna och åkerlapparna omgivna av stenmurar, gärdesgårdar, skogsbeten och storskogar har man inget att relatera till när man läser örebroaren Lars Wivallius ”Klagevisa över denna torra och kalla vår” för att ta bara ett exempel. (Den skrevs 1642 och visar bland annat på en kunskap om djur och natur som inte är speciellt spridd idag…)

Men det huvudsakliga handlar om något annat. Vad är konservatism utan känslor?

Ser man på hur konservatismen utvecklas, i Sverige såväl som i USA och många andra länder, blir den alltmer känslokall. Det handlar mer om repression och reaktion, än vision och aktion. När Donald Trump talar kan det låta som om han värnar om den enkle amerikanen och hans vardag, att han har en politik som ska göra USA till något stort. Men politiken bakom orden är repressiv och reaktiv. Och det stora som ska byggas saknar konkretion.

När den svenska regeringen målar upp sin politik handlar det också nästan enbart om repressioner och reaktioner. ”Vi ska bura in brottslingarna, även barn om så behövs!” ”Vi tar nu emot färre flyktingar än nästan alla andra europeiska länder!” ”Vi ska förbjuda bolag att driva skoror!” ”VI måste reagera på Rysslands aggressioner och lämna de internationella konventioner som försökt begränsa krigets skadeverkningar mot civila om så behövs!” Hittills är det dock bara Kd och Sd som företräder det sistnämnda. Men de ekar samma ord som nu beskrivs som den amerikanska militärmaktens framtid.

Men vad vill konservatismen, vilket land ser den framför sig, vilka visioner har den för ett bättre samhälle för fler? Här är korgen tom. Så vad ska hända när den sista gängbrottslingen är satt bakom galler, när invandringen bara är en rännil av välutbildade, försvaret får de procent av budgetutrymmet som de kräver och den personliga integriteten och valfriheten är satt på undantag? Vad kommer Sverige att vara då? Vilka drömmar ska vi leva, vilket hopp ska vi nära?

Finns det någon kraft inom konservatismen som försöker måla det goda samhället, proaktivt istället för reaktivt? Som har tankar som är mer än att hantera dagen? Som ser människan som en del av både natur och kultur, av nutid byggd på historien, som ser samhället som ett pussel där vi alla får vara viktiga bitar? Finns det någon konservatism som vill förändra samhället, men försiktigt och med fötterna i den gemensamma historien vi alla är en del av?

Tyvärr är inte de konservativa ensamma i sin rotlöshet, även om den just nu tycks framträda extra tydligt efter det amerikanska presidentvalet. Få andra partier klarar av att måla en framtidsbild med positiva konnotationer. Det gäller såväl vänster som höger. Kanske lyckas Sverigedemokraterna bäst med sitt målande av det etniskt homogena Sverige, framtiden som den var förr, en bild  lika tom som falsk.

Men även liberaler har tappat framtidsfokus, om det inte gäller rätten att välja såväl kön som dödshjälp. Det finns inte längre någon dröm om att lyfta drängar och pigor in i kulturens och bildningens finsalonger. Det saknas en politik för ett livslångt lärande, även när det sker i föreningar, församlingar och folkskolor. Det goda åldrandets politik, var finns den? Var finns tron på att Sverige byggs underifrån, ifrån civilsamhällets kyrkor, familjer och föreningar, de små lokala företagen, den på riktigt närvarande staten som finns när den behövs men inte annars? Var finns drömmarna om ett Sverige där minnena från förr, böndernas slit på fattiga ängar och tallmoarnas tusenåriga sus, vävs samman med nutidens tekniska utveckling och innovationer?

Är det månne de forna statsbärande ideologiernas visionslöshet, framtidsbrist och känslolöshet som skapar den verkliga grogrunden för populisternas framgångar? Drömmen om en bättre morgondag är ändå en del av människans DNA, så väl uttryckt i Bibeln (en självklar del av kulturkanon!): ”Så bliva de då beståndande, tron, hoppet och kärleken, dessa tre; men störst av dem är kärleken.”

Och var uttrycks inte dessa känslor bättre än i synen på naturen och kulturen, med historien och framtiden som färdkamrater.

Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

God jul, alla Frisinnad Tidskrifts läsare!

Redaktören