”Vi är alla ukrainare”

Erik Ullenhag skriver åter i Frisinnad Tidskrift. Från sin position som ambassadör i Israel ger han ett annat perspektiv på den pågående konflikten i Ukraina och relaterar bland annat till situationen i Israel och Mellanöstern. Den pågående konflikten må verka lokal, men den får globala konsekvenser.

Själv har jag inte fullt ut kunnat ta in att vi på 2020-talet har ett krig i Europa där ett land helt oprovocerat försöker invadera sin granne. Rysslands krig mot Ukraina känns medeltida. Pansarvagnarna rullade in, med målet att störta en demokratiskt vald regering som inte ville vika sig för Putins regim.

Jag försöker värja mig mot bilderna som nu kablas ut på krigsbrotten. Men vi är skyldiga att se och världssamfundet behöver nu samla in bevis för att en dag kunna ställa de skyldiga till svars.

Samtidigt med sorgen och ilskan känner jag en ödmjuk beundran för Ukrainas folks kamp för frihet och demokrati. I går mötte jag president Zelenskyjs seniora rådgivare som var på besök i Israel för att söka stöd. Han beskrev hur ukrainarna aldrig skulle ge upp sin kamp utan skulle vinna detta krig men vädjade om omvärldens fortsatta stöd för att få slut på dödandet.

Glädjande nog kan vi dock redan nu konstatera att Putin fick fel på flera sätt. Han missbedömde ukrainarnas vilja att göra motstånd – det snabba och enkla krig Putin hade tänkt sig har förbytts i sin motsats. Han läste västvärlden och EU fel. Putin hade sannolikt bilden av att väst, i likhet med vid invasionen av Krim, skulle ha svårt att samla sig. Den ryska regimen misstog sig också när de trodde att detta skulle vara en varningssignal för de länder som skulle kunna närma sig Nato. Det väst som Putin trodde var splittrat visade sig kunna enas och de länder som han hoppades skrämma bort från ett Nato-medlemskap skrämdes i stället närmare.

EU har tillsammans med USA och den övriga västvärlden uppvisat en enighet och en snabbhet i beslutsfattandet som få trodde var möjlig. Sverige skickar vapen till ett land i krig för första gången sedan 1939. Ett bevis för vad EU betytt är att i princip alla i Europa är glada över att Tyskland beslutat att kraftigt upprusta sitt försvar. Och hela Europa har nu insett det djupt okloka i att vara beroende av rysk olja och gas – en följd av Putins anfallskrig kan bli att klimatomställningen snabbas på.

Gas och olja kommer ersättas av koldioxidfria energislag. Alla dessa snabba förändringar visar hur vi lever i en formativ tid. Kriget, och den fred som en dag kommer, blir avgörande för världsordningen av i morgon. I Israel och mellanöstern har det nog inte riktigt sjunkit in hur invasionen av Ukraina verkligen håller på att förändra världen.

Reflexen för länderna i denna konfliktdrabbade region har varit att försöka undvika att ta ställning. Rädslan för att stöta sig med Ryssland är stark. I Israels fall har det handlat om ett beroende av Ryssland för att kunna attackera iranska ”proxys” i Syrien. Luftrummet där kontrolleras av Ryssland och de regelbundna attacker som Israel genomför sker med Rysslands goda minne.

Jag har försökt förklara att kriget är under huden för oss i Europa. Hur det för oss européer är en kamp mellan frihet och förtryck, mellan demokrati och diktatur. En ledamot i Knesset som jag talade med svarade att förklaringen till att Israel inledningsvis inte varit så tydligt var att det var nytt för landet att ta ställning till en utrikespolitisk fråga som inte direkt berörde den egna säkerheten.

Knessetledamotens förklaring är nog riktig. Israels utrikespolitik har alltid varit intimt förknippad, närmast liktydig, med säkerheten för landet. Nu har dock Israel blivit allt tydligare. Utrikesminister Lapid fördömer kriget och krigsbrotten även om premiärminister Bennet är något försiktigare. Deras aningen olika budskap är dock mycket väl koordinerade.

Premiärminister Bennet har ju dessutom gjort några medlingstrevare, vilket använts som argument för att han inte kunnat vara så mycket tydligare. Men det samlade budskapet från de flesta israeliska företrädare jag möter är att de vill vara på demokratiernas sida i detta krig.

Israel är ett land som har en stor befolkning med bakgrund i såväl Ukraina som Ryssland. I samband med Rysslands invasion av Krim var det tydligt att dessa olika grupper hade olika åsikter, det gick så långt att meningsskiljaktigheter inom familjer i en del fall ledde till skilsmässor. I dag är israelerna dock betydligt mer enade. En kraftig majoritet även av israeler med bakgrund i Ryssland tar avstånd från kriget och Putin – många av de ryssar som kommit under de senaste tio åren har gjort det just för att de flytt undan den nuvarande ryska regimen. Eller som en journalist sa till mig ”Jag är född i Moskva, men i dag är vi alla ukrainare”.

Mitt i det sorgliga och fruktansvärda som nu sker vet vi att det kommer en dag med fred. Hur den freden ser ut kommer vara avgörande för den framtida världsordningen. Det allt igenom avgörande är att en aggressionshandling av detta slag måste komma med ett pris. Väst måste klara att hålla i sanktionerna så länge som det finns ryska soldater i Ukraina.

En situation där folkrätten och den regelbaserade världsordningen fungerar, där den angripande parten inte i slutändan kommer ut som vinnare, skulle betyda mycket för en bättre framtid. Motsatsen, där den starkes rätt gäller, skulle skapa en sämre och osäkrare värld. Förhoppningsvis blir slutsatsen av detta krig att Putinregimen fortsatt får betala ett mycket högt pris – det skulle skapa en världsordning där länder som funderar på att attackera sina grannar skulle behöva gå tillbaka till ritbordet och konstatera att väpnad aggression inte lönar sig.

Det kommer också en tid efter Putinregimen. Förhoppningsvis klarar då omvärlden att ställa de ansvariga till svars. Samtidigt hoppas jag att slutsatsen i väst blir att det var rationellt att vara rädd för Putin, men att det inte är Ryssland och ryssarna som per definition är farliga.

Bland dem som drabbas av dagens totalitära regim finns just det ryska folket. Efter Putinregimen behöver omvärlden göra hemläxan och fundera igenom hur vi kan se till att bidra till ett Ryssland som går i demokratisk riktning.

Visst känns det nu kanske väl visionärt att se framför oss ett demokratiskt Ryssland som inte utgör ett hot mor sin omvärld. Men det var möjligt med det Tyskland som hela den fria världen såg som sin fiende – denna forna fiende är nu det ledande landet i det demokratiska Europa.

Erik Ullenhag
Tel Aviv